Tittade på TV-programmet Världens bästa skitskola igår. Det väckte tankar, vill jag lova. Många, olika och motstridiga tankar. Liksom alla andra högskolelärare ser jag med oro på senare års studentkullar som har, i förhållande till hur det såg ut när jag började som lärare, sämre förkunskaper. Särskilt ifråga om kunskaper om mattematik, som är väldigt lätt att mäta, har det gått dramatiskt utför. Sverige har halkat efter och ligger nu på 19de plats i världen. Det ser ut och verkar vara riktigt illa. Samtidigt mår svenska skolungdomar bättre i skolan än några andra elever i hela världen. Svenska ungdomar är dessutom väldigt bra på kreativitet och nytänkande. Enkelt är det på inget sätt. Skolfrågan är i högsta grad komplex.
Den svenska skolan är både bättre och sämre än sitt rykte. Ifråga om vissa viktiga förkunskaper ligger svenska ungdomar långt efter ungdomar i framförallt Asien som de kommer att slåss om arbeten med på den globala arbetsmarknaden. Men ifråga om kreativitet och nytänkande är svenska ungdomar bättre än många andra. Komplext var ordet, vilket gör att alla enkla lösningar går fetbort! Skall man kunna lösa problemen i skolan behöver man tänka nytt och se på problemet med nya ögon (är därför osäker på vad jag ska tycka om återinförandet av en studentexamen). Kanske med kulturvetenskapliga ögon? Det är i alla fall vad jag tänkte göra.
Kulturvetenskap är ett ämne som dragit på sig oförtjänt dåligt rykte. Det har sagts att kulturvetenskap har del i eller är ett exempel på det som brukar kritiseras i den svenska skolan. Inget kunde vara mer felaktigt. Tvärt om finns det inom ämnet en rad kunskaper och kompetenser som skulle kunna användas för att först och främst se problemen i skolan på ett nytt sätt (vilket är en förutsättning för att kunna arbeta med problemen), men även insikter och tankeverktyg som kan användas i arbetet för att lösa problemen.
Världens bästa skitskola tar sig tyvärr an problemet på samma sätt som (om än mycket mer nyanserat) Jan Björklund och många andra som brukar kritisera skolan. Programmet, politikerna och många av debattörerna håller sig med ett vanligt och mycket utbrett tankesätt som går ut på att betrakta världen som uppbyggd av åtskilda delar, ett slags containrar (läs mer här, och här) med en insida och en utsida. Det är inte så det ser ut i verkligheten. Ingen del av samhället, ingen organisation, sektor eller aktör är isolerad, allt utgör olika aspekter av samma helhet, samma sammanhang. Det finns inga vattentäta gränser. Allt går in i och ut ur vartannat och påverkar vartannat i en ömsesidig process av blivande. Det är det första och det viktigaste jag vill peka på. Skolans problem är inte ett isolerat skolproblem. Problemen må visa sig i skolan, men ansvaret för lösningen kan inte uteslutande läggas på lärare och rektorer. Tänker man så kommer problemet aldrig att hitta sin lösning!
Kunskap är inget som överförs i väl förpackad form, oförändrad från en generation till en annan. Lärande är en komplex process, ett slags interaktion mellan olika komponenter. Skolan är bara platsen för lärandet, miljön där eleverna får hjälp och inspiration att lära. Ansvaret för lärandet och en hel massa andra förutsättningar för lärande ligger dock utanför skolans juridistiktion. Betraktad som en isolerad företeelse är den svenska skolan kanske en skitskola, men då glömmer man medvetet eller omedvetet att skolan är en integrerad del av samhället. Om eleverna inte vill lära, inte orkar lära eller inte förstår varför de ska lära eller till vad kunskaperna skall/kan användas, då spelar det ingen roll hur bra skolan och lärarna som finns där är. För att lärandet i den svenska skolan skall kunna förbättras måste man inse att vi får den skola vi förtjänar. Skolans problem är en speglig av hela samhället, inte ett isolerat problem. Dessutom är det en nationell angelägenhet. Ansvaret för skolan vilar tungt på en lång rad aktörer och grupper: Barnen, Föräldrarna, Politiker, Företaget och Organisationerna där kunskaperna och kompetenserna skall användas, och Lärarna, Rektorerna och Skolan. Alla bär på skuld och har ett ansvar för att det ser ut som det gör.
Om lärare inte bara skall skapa förutsättningar för lärande och förmedla kunskaper, utan dessutom (och med allt mindre tid till sitt förfogande) uppfostra eleverna, individanpassa utbildningsgången, kvalitetssäkra processen, betygssätta resultatet och hålla kontakten med föräldrarna, då kommer problemet inte att lösas. Läggs hela ansvaret för att återföra Sverige till en topposition i kunskapsmätningarna på lärarna då kommer ingen att vilja bli lärare. Det är en fruktansvärt otacksam uppgift att ställas till svars för något som man bara till en mycket liten del faktiskt kan och har resurser för att påverka. Är det så ansvariga och experter tänker, då talar mycket för att vi får vänja oss vid att ha en skitskola där det brister i fundamentala baskunskaper. Ansvaret för skolans problem är kollektivt.
Svaret på frågan om hur Sverige skall få världens bästa skola och fler Nobelpris måste följaktligen sökas på en rad olika platser. Skolan kan och får inte betraktas som en isolerad och avgränsad enhet i samhället, det är en delaspekt av samhället. Problemen i skolan är ett samhällsproblem, inte ett skolproblem. Lösningen, liksom problemet, finns i det kulturella sammanhang som skolan delar med allt och alla andra.
Och kultur är som sagt något komplext och många gånger motsägelsefullt. Kultur har både immateriella aspekter (tänk: ekonomi, juridik, visioner, språk samt föreställningar om vad som är möjligt och önskvart) och materiella aspekter (tänk: kroppar, lokaler, verktyg och så vidare). Kultur försiggår och blir till i samspel mellan dessa aspekter. Dygnet har bara 24 timmar, och det finns en hel massa behov som måste tillfredställas, både hos enskilda aktörer och hos grupper och sammanslutningar av aktörer. Ett komplext problem, i sanning.
Först när man inser detta, och först när tillräckligt många agerar i enlighet med en sådan förståelse av vilka förutsättningar som finns för lösningen på problemen. Först då kan ett fruktbart arbete med att skapa världens bästa skola inledas. Eller: Kulturvetenskap är inte bara nyttigt, kulturvetenskapliga kunskaper och kompetenser är en förutsättning för ett hållbart samhälle.
4 kommentarer:
Så kom åter det vanliga påståendet
att vi i Sverige kompenserar svaga
baskunskaper med kreativitet.
Att svenska elever är särskilt kreativa är så vitt jag vet något som inte mätts. F ö säger förnuftet att utan baskunskaper är det inte mycket bevänt med kreativiteten.
Men inte från mig. Ser du det så har du läst slarvigt. Jag är för ökat fokus på baskunskaper.
Jag är glad över att jag lite i misstag ramlade över din blogg. Jag tycker du skriver otroligt intressant och inspirerande! Jag blir hoppfull av det jag läser.
När jag läste det här inlägget tänkte jag direkt på skolskjutningarna här i Finland. Efteråt talade politiker och experter en hel del om att ändra på skjutvapenslagen. Som om det var där problemet ligger.
Å andra sidan kan man förstå dem, de kan ju inte ensamma förändra det komplexa samhället sådär utan vidare så att skolungdomar plötsligt börjar må bättre, då är det enklare att ta till sådana lättillgängliga "lösningar" så att det ser ut som om de gör något åt saken. Men det blir ju lite tokigt.
Tack för mig, jag läser vidare!
Malin
Tack Malin! Vad glad jag blir att du uppskattar Flyktlinjer och det jag skriver. Det hjälper mig att fortsätta projektet.
Kul också att du skriver att du hamnade här av misstag. Slumpen skriver jag mycket om. Tror ju att den spelar en mycket större roll i våra liv än vi tror. Positivt så väl som negativt. Viktigt att förstå det! Den förståelsen har bärighet och förklaringspotential till väldigt mycket av det som sker, och visar att det inte finns några enkla lösningar. Skolskjutningar är ett ortoligt komplext problem som absolut inte går att fixa på ett enkelt sätt.
Allt gott Malin, och på återhörande, hoppas jag!
Skicka en kommentar