Mångkultur är möjligt men aldrig enkelt

Mångkultur är en hopplöst svår fråga. Tycker dock att Lars Åberg på GP lyckas hitta en väg fram i snårskogen. Ämnet engagerar mig. Därför vill jag tänka med hans debattartikel. Kan vi inte hitta ett sätt att tala om denna fråga riskerar problemen att växa oss över huvudet. Vi har alla, oavsett hur vi ser på saken, ett ansvar att skapa en arena att mötas på där alla tankar kan luftas och mötas. Svårt om tusan, men nödvändigt om inte samhället ska kollapsa.

Det har länge varit uppenbart att multikulturalism och jämställdhet inte trivs särskilt bra ihop. Om man gillar olika måste man kunna tillstå att vissa kulturer är mer jämställda än andra.

Jag har problem med detta att man talar om kulturer som de vore något i kraft av sig själva. Kultur är konsekvensen av det som händer mellan människor i en kontext, den kan bara upptäckas i efterhand och det säger inget bestämt om framtiden. Alla är inte överens om att den definitionen är det bästa, många ställer inte upp på den. Jag lägger dock märke till att ju starkare viljan är att låsa fast människor i en kultur, desto mindre benägen är man att acceptera definitionen av kultur som något som görs och som händer mellan. Det är SD som vill tala om kultur och karaktär som synonymer eftersom det är en förutsättning för deras politik som gör skillnad på människor och människor. Inget vet något om någon på förhand, det är min utgångspunkt!

Skillnader mellan olika kulturella sammanhang kan man dock tala om, för det går ju att studera. Och det råder ingen tvekan om att Sverige är mer jämställt än många andra länder. Sverige ligger i topp i världen vad gäller jämställdhet, men det betyder inte att allt är bra här. Jämställdhet är inte självklart något som alla som lever i Sverige är för. Fler är dessutom för jämställdhet i ord än i handling. Kvinnor har mindre makt än män och granskas på ett helt annat sätt, av svenskar. Därför är det missvisande att säga att människor som kommer hit från andra länder skulle utgöra ett hot mot jämställdheten i Sverige. Frågan är helt enkelt mer komplex än så. 

Orsaken till det obekväma förhållandet är inte att kulturblandningar skulle vara dåliga utan tvärtom att multikulturalismens många konservativa fanbärare har varit emot all blandning och att deras förment progressiva vänner inte har velat se eller erkänna detta. De som begärt att folk i gemen ska öppna sig för nya impulser verkar ofta inte ha förstått hur de samtidigt gett stöd åt separatister och gränsdragare med en patriarkal samhällssyn.
Det är helt enkelt så att inte alla som kommer till Sverige tycker om det svenska samhällets värderingar.

Det är aldrig kulturer som blandas, det är människor och deras åsikter. Det finns inga vattentäta skott mellan. Kultur är något som växer fram i mötet, och kulturen både påverkar och påverkas av alla som lever och verkar i kontexten där kulturen växer fram. Sverige är inte en plats där det finns en självklar svensk kultur som hotas av utifrån kommande kulturer. Sverige är en plats där människor möts och där kultur uppstår och förändras i mötet, och så har det alltid varit. Och människor har i alla tider och av olika anledningar varit mer eller mindre öppna för influenser, men kultur kan och har aldrig kunnat förklara något av det som händer. Kulturen är det som ska förklaras, det är en viktig princip som vi måste hålla på, annars ges luft åt dem som ser allt och alla som kommer utifrån som ett hot. Jag är för jämställdhet och har så varit så länge jag minns. Jag ser också med oro på hur jämställdheten utmanas och på olika sätt hotas. Det förändrar dock inte min syn på det mångkulturella samhället. Jag tror nämligen inte att mångkultur är enkelt eller en idyll, det är svårt och det kräver resurser. Framförallt krävs det att man står upp för det man tror på och att man är tydlig med vad som gäller. Svensk lag gäller alla som befinner sig i Sverige! 

Och dessvärre är det först nu, genom Gustav Fridolins och Miljöpartiets irrfärder i det identitetspolitiska moraset, som det blivit mer allmänt accepterat att lyfta fram den här konflikten i samhällsdebatten.

Att blunda för problemen eller inte ta dem på allvar gynnar ingen. Ska jämställdheten i Sverige kunna leva vidare och stärkas måste den försvaras, och det är allas ansvar att göra det. Att inte hälsa eller införa olika regler för män och kvinnor är att ta steg tillbaka, och det kan jag aldrig acceptera. Därmed inte sagt att det är enkelt. Man måste också förstå individerna. Allt kan heller inte vara som det alltid varit i Sverige, i mötet mellan de som kommer hit och oss som levt här länge måste det ske en förhandling om hur vi ska ha det och det är aldrig självklart vem som har rätt. 

En återvändsgränd

Redan för femton år sedan gav den brittiska skribenten Yasmin Alibhai-Brown ut en liten bok med titeln After multiculturalism. I den beskrev hon multikulturalismen – alltså det mångkulturella samhället omvandlat till ideologiskt rättesnöre – som en återvändsgränd. Betoningen av särart och rötter hade lett till inkrökthet och världsfrånvändhet.

Hösten 2000 medverkade Alibhai-Brown i en kontroversiell rapport från vänsterliberala Runnymede Trust, The future of multi-ethnic Britain. Själv tog hon avstånd från rapportens beskrivning av Storbritannien som ett förbund av identitetspolitiskt definierade grupperingar, a community of communities, en typiskt multikulturalististisk formulering.

”Jag tror inte på idén om communities”, sa hon när jag då träffade henne i London. Begreppet kan betyda det mesta från samhälle till familjeklan och brukar användas för att dölja ett förtryck.

Multikulturalismen, slog Yasmin Alibhai-Brown fast, har förvandlat invandrare till gettomänniskor.

Om människor inte möts kan man inte tala om mångkultur. Mångkultur är en kultur som kan härbärgera ett brett spektrum av olikhet. Så vill jag se på begreppet. Mångkultur kan inte vara många parallella kulturer. Mångkultur är en kultur där många olika sätt att leva och tänka kan existera sida vid sida utan konflikt. Där är vi inte, och det är svårt komma dit. Omöjligt är det dock inte, för en sådan kultur, liksom den kultur som skapas här idag, är ett resultat av människors interaktion. Om tillräckligt många människor vill ha mångkultur så är det möjligt. Det handlar dock inte om vi och dem, för det finns lika många förespråkare och motståndare för mångkultur i alla läger. Motståndet mot mångkultur är lika utbrett överallt, liksom försvaret. 

Annorlunda debatt i Danmark

I Danmark har det under lång tid förts en annorlunda diskussion om migration och multikulturalism än i Sverige, mindre ångestfyllt ängslig.

Vad är det då danskarna säger? Allt möjligt, längs hela skalan. Genom åren har både bokutgivningen och debatten varit brokig. I en ny forskningsantologi, Multikulturalismens fælder (Samfundslitteratur), är det övergripande perspektivet att det multikulturalistiska tänkandet har tillåtits definiera ramarna för hur vi pratar om demokrati och mångfald. Kraven på en sorts godhetens konformism har skylt över politisk oenighet och faktiska hot mot individernas frihet.

Den där godheten är problematisk, liksom den naiva tron att mångkultur är ett slags edens lustgård. Att leva tillsammans är aldrig enkelt, inte ens om man är två. Även om man liknar varandra och delar ursprung uppstår det ständigt problem när olika viljor ska jämkas samman. Den som tror att mångkultur skulle vara mindre problematiskt är mer än lovligt naiv. Det går dock inte att gå tillbaka som SD tror. Att stänga gränser eller göra skillnad på folk och folk leder inte till något gott, tvärtom. Den enda vägen fram är att se människan bakom, att mötas och lyssna och tillsammans bygga en hållbar framtid och ett fungerande samhälle. Kultur är resultatet av det vi gör tillsammans och det som händer mellan, det är inget någon har eller tillhör. Kulturer mörs inte, det är människor som möts. 

Väldigt få i vår del av världen argumenterar mot invandring. Frågorna som ställs handlar i stället om hur de som flyttar hit ska kunna inlemmas i mottagarländernas politiska kultur och värdesystem – och om vad som händer om de inte gör det.

Den här antologins redaktörer – statsvetaren Torben Bech Dyrberg och Mellanösternforskaren Mehmet Ümit Necef – har i en tidigare bok svarat nekande på frågan om dansken i gemen är rasist. Här menar de att den normativa, kulturbevarande multikulturalismen trots allt tal om mångfald och respekt har motverkat integrationen av minoriteter. Antologins texter bekräftar i stort de farhågor som Yasmin Alibhai-Brown gav uttryck för. I praktiken har multikulturalismen inte alls gynnat någon mångfald av perspektiv och åsikter utan tvärtom bidragit till en likriktning av kulturbegreppet, en ”mjuk totalitarism”.

Detta är något man måste acceptera och något som måste kunna diskuteras. Ingen har dock rätt och det finns inga givna svar. Det som anses viktigt i Sverige, av oss som lever här idag, oavsett varifrån man kommer eller hur länge man levt här, måste försvaras. Det gäller idag, liksom igår och framöver. Kultur förändras hela tiden, överallt. Kultur är inget, den blir till genom människors interaktion inom ramen för en föränderlig helhet som ingen styr över. Åsikterna om Sverige och det svenska, om hur vi ska ha det, går isär, men det är aldrig grupper som står mot grupper, utan människor som tycker, tänker och agerar olika.

Bakåtblickande ideologi

Sociologen Göran Adamson, en av tre svenska skribenter i Multikulturalismens fælder, hävdar att detta är en elitär och konserverande ideologi som den icke-doktrinära vänstern självklart borde motsätta sig. Multikulturalisterna delar sin bakåtblickande ideologi med Sverigedemokraterna; SD gillar svenska rötter, deras motståndare icke-svenska rötter.
Både i Danmark och Sverige har de politiska och mediala etablissemangen sett det som sin uppgift att förhindra att medborgarna röstar fel. I stället för att tackla problem i tid har man moraliserat över dem som påtalat det problematiska. Resultatet har blivit sämsta tänkbara: man har både fått stora högerpopulistiska partier och en förtärande segregation som sannolikt kommer att fördjupas.

Det är enkelt att debattera och fördöma. Lätt att peka på problem och skylla på de andra. Att vara okritiskt för mångkultur är lika problematiskt som att okritiskt vara mot. Problem måste ses och accepteras och det krävs åtgärder för att hantera situationen. Alla har ett ansvar för att samhället fungerar. Det finns inga genvägar till ett hållbart samhälle, inga enkla lösningar. Det enda som existerar är det människor gör med och mot varandra. Mångkultur är ingen man kan vara för eller mot, det är ett mål att sträva mot eller röra sig från. Ju mer hållbart ett samhälle är, desto mer olikhet kan samhället härbärgera utan att det uppstår allvarliga problem. Hållbarheten kommer först och den har alla ett ansvar för, sedan växer mångkulturen fram, där och när det är möjligt. Enkelt är det inte på något sätt.

Identitetstänkandets förgiftning av politiken skapar konflikter som blir mycket svåra att lösa. Känslor av kränkthet och moralisk upphöjdhet skjuter undan förnuft och samhällsanalys.

Förnuft, kunskap och kritiskt tänkande. Analytisk förmåga och tid för samtal. Marginaler och förståelse, ömsesidig respekt. Tar man ett steg åt sidan är det enkelt att se att problemen i samhället inte bottnar i mångkultur, mångkulturproblematiken är inte en sjukdom, den är ett symptom på helt andra problem. Skolan är i kris, liksom vården och snart sagt all offentligt finansierad verksamhet. Alla förslag på höjd skatt motarbetas effektivt och det förs en intensiv lobbyverksamhet vars mål är att få oss alla att se skatt som stöld. Vad är det om inte ett tecken på bristande tillit i samhället? Allt fler tror allt mindre att staten är något vi delar, är alla vi tillsammans. Och när allt fler vill bidra allt mindre till det allmänna är det så klart omöjligt att bygga ett hållbart samhälle. Det är mycket enklare att skylla på massinvandringen (som är en lögn skapad av SD). Ingenting är någonsin så enkelt som den som säger sig ha lösningen hävdar. Kultur är ett enormt komplext problem. Först när vi förstår det kan vi börja hoppas på att utvecklingen vänder och arbetet med att skapa ett hållbart samhälle kan påbörjas. Enkelt är det inte, men nödvändigt.

Ingen höger-vänster-fråga

Men multikulturalismen är inte någon egentlig höger-vänster-fråga. Det finns relevant kritik från båda hållen. Den otillfredsställande lösningen har varit att försöka undvika diskussion om vart vi och samhället är på väg, och ingenting tyder på att Sverige med sitt mer hämmade debattklimat har lyckats bättre än Danmark med att integrera nyanlända.
Vilka idéer som är bra och vilka som är dåliga tvingas vi ständigt fundera över – och diskutera, i offentligheten. Den falska toleransen är ett av multikulturalismens mest destruktiva drag.

Mångkultur är möjligt om tillräckligt många vill. Går det inte är det ett tecken på bristande medmänsklighet i samhället. Det handlar om dig och mig, om vårt samhälle och om vad vi tillsammans är beredda att göra för att hantera situationen. Visar vi medmänsklighet, inte bara i ord utan även i handling, så går det. Lätt är det på inget sätt, men ingen skulle till exempel avstå från att uppfostra sina barn för att det var svårt. Därför går det, om fler bara väljer att ändra inställning till frågan. Ansvaret för samhället och framtiden är ditt och mitt, inte någon annans.

Drömmen om enkla lösningar och den naiva tron på att vetenskapen eller någon expert ska lösa alla problem är hinder som ligger djupt inbäddade i kulturen som skapas av oss tillsammans. Kulturens komplexitet övergår förnuftet och är ofattbar. Det handlar liksom ifråga om naturlagarna om förutsättningar för liv, inte om något man kan välja eller välja bort. Komplexiteten är som den är och den bryr sig föga om hur människorna ser på saken. Vi kan även här välja att försöka förstå, eller anklaga budbäraren och fortsätta drömma. Och här liksom i fallet med det mångkulturella samhället har den som inte vill ett försprång. Det är problemet, att Jimmie Åkesson kan och får sprida lögnen om mångkultur är omöjligt. Han har inte rätt, det är vi som ger honom rätt. Dumheten vinner om vi som vill se något annat och bättre förverkligas, inte agerar och gör vad vi kan för att hindra dumheten. Dumheten är ingen väg fram, den är en återvändsgränd.