Kulturen är både spegel och kikare

Det är lätt att gå vilse i debatten om mångkultur. Svårt att hitta rätt i den snåriga djungeln av tankar och uttryck som antingen bör fördömas, eller bejakas. Risken är överhängande att den som beger sig ut i minfältet trampar fel. Ändå måste man. Försöker inte vi som tror på människan och mångkulturen kommer andra att ta över, då får de som inte tror, de som fördömer och anklagar med magkänslan som grund, makten över samtalet. Det är svårt, fruktansvärt svårt, men vi har ett ansvar, alla vi som tror att ett annat samhälle är möjligt. En som försökt och som lyckas väl är SvD-skribenten Håkan Lindgren, som skrivit en tänkvärd krönika om reaktionen på bilder och texter som upprör.

Så bra det var att ha blivit påmind om sin frustration och sin ilska, tänkte jag när jag gick därifrån. Den som har glömt sin frustration har förlorat en väsentlig del av sig själv.

Frustration är första steget till aktion. Hur jobbiga de än kan vara i stunden leder affekter till handling. Därför är det viktigt att lära sig se, förstå och hantera affekterna som alla bär inom sig. Den som inte berörs av det som händer är inte mänsklig, och den som låter känslorna regera är ett djur. Någonstans mellan ytterligheterna finns vägen fram, finns ett hållbart tillstånd av balans. Alla har känslor, men alla känslor bör inte ageras ut.  

Med anledning av Tryckfrihetsförordningens 250-årsjubileum hölls en diskussion på Kungliga biblioteket om gränserna för konstens frihet och ansvar​ den 3 maj​​. ​Makode Linde och Jan Guillou var inbjudna, men det som fastnade hos mig var något som sades av den tredje personen på scen, Karin Helander, professor i teatervetenskap och lärare i barnkultur vid Stockholms universitet​ (hon är också barnteaterkritiker i SvD)​. Flera av hennes studenter skulle gärna vilja gå igenom barnböcker och censurera vissa ord, berättade hon.​​ Varför? För att frustrationen bland studenterna är så stark. Det är så många som inte känner sig representerade, inte känner sig bekräftade av det kulturliv de möter.

Det hon berättade förde mig tillbaka till hur jag själv kände mig när jag lagt barndomens ensamma läsande bakom mig och ville ta mig in de vuxnas kulturliv – teater, utställningar, kultursidor, film, romaner. Ingenting bekräftade de erfarenheter jag bar på, ingenting hjälpte mig att utveckla det jag inte hade ord för. Tvärtom, man verkade aktivt inriktad på att utrota de rester av mig som hade överlevt familjens och skolans utrotningsförsök. Ingenstans var jag välkommen.

Alla bryr sig om sig själva. Ingen bryr sig om mig. Det är lätt att bli kränkt, eller är det så? Är det inte snarare så att det är lätt att känna sig kränkt.? Tillvaron svämmar över av bilder och beskrivningar och alla har en åsikt. När allt ska gå snabbt och effektivitet och enkel smidighet är ledordet kommer det som stör harmonin att sticka ut på ett annat sätt än i sammanhang där det råder dissonans och där det finns tid för reflektion. I ett samhälle där allt fler känner sig allt mer ensamma tar känslorna lättare över, för det finns ingen där som kan tala om för en när man går över gränsen och agerar ut sin frustration på ett orättvist eller skadligt sätt. När tiden för ömsesidiga möten där man ser och blir sedd inte finns är det lätt att det sprider sig en kollektiv känsla av utanförskap. Och på nätet ar det enkelt att rasa. Många gör det, och det stormar om det mesta hela tiden. Frågan vi alla måste ställa oss är om det är bra att rensa, att undanröja upphovet till frustration, eller om det är bättre för alla och en hållbar framtid att lära sig hantera frustrationen? Jag har inget svar, men frågan är viktig. 

På den tiden var svenska kultursidor besatta av att paddla så långt bort från 70-talet de bara kunde. Jag mötte stränga och snåriga texter som predikade för mig att det var löjligt att tro att man kunde veta något om verkligheten, att jag aldrig skulle kunna kommunicera något av det jag upplevt till en annan människa, att allt språk var förtryck. Sammantaget bildar dessa påståenden en mycket föraktfull ideologi.

Så upplevde jag det i alla fall. Våga inte ifrågasätta det, för nu är det 2016 och inget väger tyngre än personliga upplevelser.

Kritiken mot postmodernismen, poststrukturalismen och den postmoderna teoribildningen bygger på affekt och den river upp känslor. Jag förstår Lindgren, han är i gott sällskap. Jag delar inte känslan, men försvarar den. En av de bloggposter här på Flyktlinjer som blivit mest läst handlar om just postteori och känslor. Och oj vad den texten rörde upp känslor. Frustrationen är tydlig, liksom åsikterna om antingen eller. Något utrymme för reflektion mellan existerar inte. Här finns bara plats för tydliga åsikter som säger bu eller bä! Alla försök att nyansera, alla öppningar till samtal, betraktas som stöd för den andra sidans förkastliga ideologi. Den personliga upplevelsen och jaget är i centrum. Det blir debatt istället för samtal. Det grävs skyttegravar och man beskjuter varandra istället för att sätta ord på känslorna och lyssna på varandra. Kulturen fragmenteras och alla kräver sin rätt att slippa uppröras. Frustrationen ska utrotas till varje pris och utan hänsyn till konsekvenserna.

Det är sannolikt ingen förlust för mänskligheten att jag inte, de där åren när jag var som mest frustrerad, gavs makten att plocka bort de ord som gjorde ont i mig, eller redigera litteraturhistorien så att den passade mina sårade känslor. Det jag menar med allt det här är: det är normalt. Det är så här det känns när du inte är född in i kulturlivet. Om du är frustrerad: stanna upp och tänk ett steg längre. Varför skulle du inte vara frustrerad? Det kunde vara värre. Du kunde vara belåten. Om du som tjugonågonting kände att hela kulturhistorien bekräftade dina föreställningar om världen är det dags för diagnosen ”privilegierad” – så privilegierad att det närmast är att betrakta som ett handikapp.

Den som får allt serverat på ett silverfat och som aldrig möter motstånd blir handikappad. Att vara privilegierad är att vara handikappad, för man ser bara likar och är bara nöjd. Att vara nöjd är ingen känsla, det är ett själlöst, vegeterande tillstånd. Liksom tystnaden kan snart sagt vad som helst hota tillståndet och ge upphov till frustration. När man fått allt serverat och alla tillvarons kanter slipats ner finns bara en meningslös väntan på att något eller någon ska störa lugnet. Uppmärksamheten på allt som sticker ut och stör skärps. Kanske känns det bra för den privilegierade, men alla kan inte vara privilegierade. Det finns ett pris att betala för känslan att vara belåten. Idag kan upplevelsen på nätet skräddarsys för detta ändamål. Google anpassar framtida sökningar på historiska resultat. Mångfalden på nätet reduceras sakta för individen. Överraskningarna blir färre och nöjdheten ökar, för det är den alla söker. Tillfredsställelse, omedelbar behovstillfredsställelse. Kanske det fungerar bra på nätet, men samhällen och människor är inte digitala, utan analoga. Det som fungerar på nätet går inte att överföra till livet och vardagen utanför Facebook och Google. Kanske är polariseringen och affekterna en konsekvens av att gränserna mellan det virtuella och det aktuella håller på att luckras upp? Kanske är kraven som väcks på allt fler områden om individanpassning en konsekvens av att allt fler tillbringar allt mer tid på nätet? Frågorna är många och svaren få, men detta är saker vi måste tala om för att lära oss förstå. Det handlar om olika saker och vi måste lära oss röra oss mellan och utveckla förmåga att agera i olika kontexter på kontexternas premisser. 

Med tiden kommer du att trampa upp dina egna stigar i kulturlivet. Du vidgar det du är mottaglig för, du blir inte längre lika personligt sårad av allt som inte tilltalar dig. Kanske möter du till sist den bekräftelse du har törstat efter och förhoppningsvis möter du mer än så – konst som inte bara bekräftar dig, utan förvandlar dig. Litteratur som visar att det som är möjligt att se, möjligt att uttrycka är mer än du någonsin hade föreställt dig. Du börjar känna dig hemma. Att majoriteten av alla böcker tråkar ut dig och ett litet antal till och med förolämpar dig tänker du inte längre på; synfältet fylls av det som intresserar dig. Din hud slappnar av. Att gå uppför trapporna till den bruna surströmmingsburk som stockholmarna kallar Stadsbiblioteket känns inte längre som att beträda fientlig mark. I det läget är det bra att bli påmind om hur frustrerande det en gång var.

Frustration är en känsla som hör livet till, liksom alla andra känslor, positiva och negativa. Balans mellan är det enda man kan hoppas på, och chansen till det ökar om man lär sig hantera olikhet och mångfald på livets alla områden. Kanske någon invänder att det är lätt för mig och Lindgren att säga så, för vi är privilegierade i kraft av identiteten vi delar. Vi är båda vita män. Jag hyser den största respekt för den typen av invändningar. Mitt sätt att hantera privilegiet har blivit att tala om det, att visa medvetenhet om att jag ser och förstår. Jag vet inte hur det känns att inte vara vit, medelklass, heterosexuell, man. Men det gäller å andra sidan för alla. Därför vill jag se mer av samtal, för att öka chansen till att fler lär sig mer om varandra genom att lyssna. Hur känner du? Vad är din upplevelse? Jag vill se mindre av debatt som bara handlar om att upprepa varianter av; jag vill, jag vet, jag känner. Även jag som privilegierad är bekant med känslan av frustration. Alla människor är mer lika än olika, i grund och botten. Alla reagerar, blir frustrerade och vill känna sig nöjda och tillfreds. Lätt att glömma det när man kokar över av ilska över att inte bli förstådd eller lyssnad på, när det inte finns tid eller utrymme att mötas. Det är kontexten det är fel på, det är kulturen som inte fungerar. Felet är allas eller ingens, men ansvaret för att göra något är delat. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Vad du bestämde dig för när du var som lägst och svagast kan vara det viktigaste beslut du fattar i ditt liv. Fantiserade du om rättvisa? Makt? Hämnd? Berömmelse? Sex som kompensation för alla förödmjukelser? Befrielse från rädsla och smärta så att din kreativitet skulle kunna utvecklas obehindrat? Förmodligen alltihop – men i vilka proportioner? De maktlösas önskedrömmar är inte oskyldiga. De påverkar vad som sker när deras maktlöshet har upphört.

Den som är maktlös idag kan vara den som har makt i morgon. Kulturen är föränderlig och relationer och makt finns mellan och ändras hela tiden. Alla bär på önskedrömmar och allas rätt att drömma och önska sig saker är viktig att försvara. Alla drömmar och önskningar är dock inte lika hållbara. Därför måste dessa saker hållas isär. Bara för att man saknar makt och inflytande betyder inte att man har rätt, och samma gäller för de som passar in i normen. Viktigt att skilja på don och person, och sätta kunskapen och kulturen i centrum. Människa blir man tillsammans, och ju fler olikheter man lär sig förstå desto rikare blir ens liv. Därför är mångkultur så viktigt. Det är inte ett lyckorike, en edens lustgård där alla är tillfreds och privilegierade. Mångkultur är en evig kamp och väldigt svårt. Men det är en utmaning vi måste anta och lära oss hantera. Alternativet är enfald och förödande sårbara monokulturer. Vi måste alla lära oss se, förstå och respektera varandra. Kulturen både påverkar och påverkas av oss.

Har vi utbildat en generation av censorer, undrade jag efter att ha lyssnat till Helander. Nej, tänkte jag sedan, det är säkert en överdrift. Ett par dagar senare var debatten om Jan Lööfs bilderböcker i full gång. Det kommer inte att vara det sista kulturgrälet av det här slaget.

Om man avlägsnar sig ett stycke från debatten, helst så långt att jordens rundning börjar bli synlig, då kan man säga följande. Den här planeten är full av olösta konflikter, vissa öppna som sår, andra ordlösa och halvt omedvetna, och mitt i allt detta har vi på nytt börjat kräva att kulturlivet ska vara rent. Det får inte innehålla någon fördomsfull smuts eller några ”föråldrade” åsikter. Som kompensation för alla förödmjukelser som livet bjuder på är det kulturens jobb att få oss att känna oss bekräftade. Bekräftade på det sätt vi själva kräver, vilket, om man tänker efter lite, inte bekräftar oss alls, utan tvärtom konserverar våra frustrationer och olösta inre konflikter. Kulturen är den lilla tjänsteflickan vars uppgift är att vara ren, så att vi står ut med all smuts på alla andra områden. Det är en otacksam uppgift – och omöjlig, för så länge inga andra konflikter är lösta kan kulturen aldrig vara ren nog.

Jag ser med oro på denna utveckling. Renhet, enhet och kontroll är lätt att förföras av. Och när det dessutom förknippas med godhet är det svårt att värja sig. Kultur går dock inte att kontrollera eller styra mot ett bestämt mål. Alla försök kommer att leda till oväntad oväntade konsekvenser. På samma sätt som människan bär på olika, motstridiga känslor och samtidigt kan vara både klok och fördomsfull, är kulturen aldrig enhetlig och homogen. Kulturen är som den är, inte som vi människor vill att den ska vara. Kulturen är lika mycket en spegel av dig OCH mig som den är en kikare som visar oss vad som finns framför oss. Nätet är en delaspekt av kulturen, liksom du och jag och alla andra. Vi kan kontrollera oss själva och det går att ordna upplevelsen på nätet, men kulturen går inte att forma efter dagens uppfattning om vad som är rätt och fel. Kulturen är inte min, den är vår. Jag kan inte få som jag vill, men det kan å andra sidan inte du heller. Tillsammans kan vi lära oss hantera kulturen och det kommer att påverka den, men styra den kan ingen. Och det bör vi akta oss för att göra, för det har visat sig många gånger genom historien att sådana försök ofta slutat i katastrof.

Jag har för mig att det finns bättre sätt att använda kultur.

Det är för barnens skull, säger man, när en bilderbok eller något annat opassande kulturellt uttryck ska lobotomeras bort ur offentligheten. Barn är märkliga djur. En serieteckning kan göra dem till rasister, men tio tusen timmars skjutande i dataspel har ingen effekt alls. Eller med andra ord: vår omsorg om barnen är märkligt selektiv. Ibland är det extremt noga vad vi förmedlar, och ibland duger barnen utmärkt som soppåse för de vuxnas likgiltighet, frustration och ilska.

Kloka ord. Det är det som för stunden upprör, och det som upprör den som för tillfället har allmänhetens öra, som får uppmärksamhet. Så där fungerar kultur, men att lägga sig platt för känslan av frustration, även för berättigad frustration, är att skjuta på budbäraren och fokusera på symptomet istället för på den underliggande sjukdomen. Enda hållbara sättet att hantera problemen som ständigt poppar upp och pockar på uppmärksamhet, väcker känslor och skapar frustration, är att lyssna på varandra. Att se och bli sedd är ett berättigat krav som alla kan ställa, men att kulturen ska anpassas efter individuella önskningar är farligt.

Om det verkligen var rättvisa vi ville ha borde det finnas mer angelägna saker att åtgärda. Våra prioriteringar avslöjar oss alltid. När politiskt engagerade människor har gett upp sin ambition att förändra samhället – eller bara tycker att det verkar jobbigt – är det risk att de blir intresserade av kultur. Det är en yrkesrisk för populister såväl som för etablerade vänster- och högermänniskor. Kulturen framstår som en lagom liten, någorlunda kontrollerbar spelplan. Där ska de ta revansch för sin frustration och sin känsla av maktlöshet, hoppas de, men att städa i barnbokshyllan på biblioteket är snarast jämförbart med att flytta runt solstolarna på Titanic.

Exakt! Om vi verkligen brydde oss om våra medmänniskor borde vi engagera oss i varandra och skapa ett samhälle som kan hantera olikhet och där konflikter och frustration betraktas som utmaningar istället för som hot mot rådande ordning. Problemet finns i kontexten och det är den vi måste jobba med, inte med enskilda delar av helheten. Att censurera är inte att bry sig om. Den som bryr sig lyssnar och vill förstå. Debatter löser inga problem, de fjärmar människor från varandra. Låt oss säga att någon av sidorna vinner. Och sen? Låt säga att vi enas om att plocka bort något ur historiens mångfald av uttryck. För det oss närmare varandra? Inte självklart och oftast inte. Det är en enkel lösning på ett komplext problem. Det är som att kräva hårdare straff och hävda att det betyder att man tar frågan om kriminalitet på allvar. 

Sociala orättvisor upprätthålls genom kultur och språkbruk, säger man – gör man något åt kulturen kommer resten av samhället att följa med, åtminstone på sikt. Det låter som en variant av ekonomernas trickle down theory – om de rika får göra sig själva ännu rikare kommer deras välstånd att sippra ner till alla andra så småningom. Vi väntar fortfarande på att de där smulorna ska sippra ner från de rikas bord, och försöker vi reformera samhället genom att börja städa i bokhyllan tror jag att vi får vänta minst lika länge. Är man övertygad om att värderingar, kulturliv och sociala orättvisor hänger ihop borde det inte vara svårt att förstå att sambandet fungerar även åt andra hållet: gör man något åt orättvisorna kommer kultur och språkbruk att följa efter av sig själva.

Pengar sipprar inte ner i systemet, de sugs av kapillärkraft uppåt. För några år sedan var det runt 300 individer som ägde lika mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning, förra året var de 85, idag är de 66. Snart är det en enda, det är bara en tidsfråga. Ekonomi och kultur är två sidor av samma sak. Det handlar om det som händer mellan. Kultur är flöden och relationer. Att rensa arkivet och putsa spegeln tar bort en del frustration, men bara för stunden. Ser vi kulturen som en kikare stället. Väljer vi att blicka framåt, kan vi ska nya kartor och ägna oss åt att lära känna varandra. Frustrationen finns kvar, men genom att lyssna på varandra kan vi tillsammans undvika att göra om gamla misstag. I ett sådant sammanhang blir historien en provkarta på mänsklighetens mångfald som alla kan dra lärdom av. Det är en bättre och mer rättvisande bild än redigerade, tidstypiska föreställningar om den egna förträffligheten. Det som hänt kan inte göras ogjort. Vi har ett kollektivt ansvar att minnas även misstagen, annars är risken stor att de upprepas.

Jag misstänker att i ett framtida, rättvisare samhälle skulle folk, oavsett hudfärg, rycka på axlarna åt Jan Lööfs jazzmusiker. Men när våra orättvisor blir allt djupare och våra konflikter alltmer framstår som olösliga blir en arabisk pirat i en barnbok fruktansvärt irriterande, rent av hotfull. Ju smutsigare samhälle, desto mer desperata blir kraven på renhet i barnböckerna och i kulturlivet som helhet.

Kraven på renhet och önskan att någon annan befriar en från frustrationen ekar på ett obehagligt sätt av andra krav, på andra platser och i andra sammanhang. Livet är inte alltid vacker, det är smutsigt och obehagligt också. Mångfald är inte enkelt, men det är nödvändigt. Mångfald är enda sättet att göra samhället hållbart. Hotet handlar inte om konflikterna, olikheten och frustrationen, utan om önskan att undanröja allt som skaver. Individanpassningen och jag-centreringen, kraven på renhet och homogenitet är det verkliga hotet, på sikt. Kultur går inte att kontrollera, den kan man bara lära sig förstå och leva med. Och det kan man bara göra genom att lyssna på varandra och förstå och respektfullt bemöta känslan av frustration. Jag förstår frustrationen över Tintin i Kongo, över Pippis pappa och Jan Lööfs bilder, men jag ser också faran med att rensa kulturen från uttryck och bilder som frustrerar. Hur ska vi göra? Jag har inget svar, men ansluter mig till Lindgren.

Märkte ni förresten att det är en sak jag har glömt? Jag har inte sagt någonting till försvar för konstnärers och författares rättigheter.

Inte jag heller. Jag tycker det är olyckligt att frågan antagit formen av en debatt om yttrandefrihet. Jag ser det istället som en fråga om hållbarhet och kultur där det saknas givna svar. Därför efterlyser jag samtal där alla får komma till tals och där man lyssnar på varandra och respekterar känslorna som väcks till liv. Kultur är inte en fråga om rätt eller fel, utan en fråga om vilket samhälle vi vill ha och vad som är långsiktigt hållbart.