Kontroll, resistens och förnekande av kunskap

Vetandet måste handla om verkligheten och inte tvärt om. Uppenbarligen är det så, av det enkla skälet att annars utgår vi från kartan och bortser från terrängen som kartan ska hjälpa oss att orientera oss i. Ingen kan argumentera mot detta och gör det följaktligen inte heller, inte i teorin. I praktiken ser det dock annorlunda ut. Granskar man hur vetandet ser ut, hur det framställs och framför allt hur det används i samhället idag blir bilden en helt annan. Vetandet har idag en prioriterad position framför verkligheten. Uppstår det konflikt är det vetandet som försvaras, konsekvent. För verkligheten är komplex och svår att förstå, allt för svår att greppa för det stora flertalet. Detta öppnar upp för konflikt och maktkamp, som i sin tur ger kartan/vetandet företräde framför verkligheten, eftersom vetandet går att kontrollera, men inte verkligheten.

Eftersom det är skamligt att ertappas som sprödare av felaktigheter förstärks beteendet och verkligheten trängs allt längre bort från vardagen. Allt mindre hänsyn till hur det är och fungerar i verkligheten tas, i beslutsfattande och även inom vetenskapen. För vetenskapen är beroende av att politiker tillför akademin pengar. Och eftersom verkligheten inte för sin egen talan kommer kartan att bli viktigare, även om alla vet att den naturligtvis inte är det. Paradoxalt nog förstärks alltså felaktigheten av det faktum att den så uppenbart är en felaktighet.

Förr eller senare slår verkligheten emellertid tillbaka. Läser i dagens tidning om att det dyker upp allt fler råttor som utvecklat resistens mot råttgift. Och det finns här tydliga paralleller till ett kanske allvarligare problem med resistenta bakterier. Vetenskapen firade under 1900-talet enorma framgångar och ett tag såg det ut som om vetandet eller kartan kunde användas istället för den ogina och komplexa verkligheten. Under några årtionden, en försvinnande liten tidsrymd i mänsklighetens historia, ett ögonblick av ett ögonblick i evigheten har vi människor levt i förvissningen om att det går att kontrollera verkligheten. Det går inte. Säger det igen: DET GÅR INTE!

Verkligheten måste återupprättas i vetenskapen och i politiken, i samhället. Människan måste inse sin obetydlighet i relation till Universum. Bara för att vi kan fotografera ögonblicket efter Big Bang, betyder bara att vi idag kan se längre bort än tidigare, inte att vi kontrollerar världen.

Politiken och samhället är inte lika hissnande stort som Universum, men lika komplext och svårgripbart. Och även om den verkligheten faktiskt delvis går att kontrollera går den lika lite som Universum att övervinna. Kartan (det vill säga besluten som tas för att hjälpa människorna till ett drägligt liv) är och måste vara ett verktyg för att orientera sig med hjälp av. Och möjligen, fast bara på marginalen, delvis, går det att kontrollera eller snarare reglera, verkligheten. Lite ödmjukhet anbefalls. Kunskap är inte det vi känner igen som kunskap, inte tabeller och resultat, inte detaljerade diagram och slutsatser som preciserats på tusendelen när. Kunskap är inte det forskarna läser innantill från sina fina PowerPoints, det är det vetande som faktiskt fungerar. Och vad som fungerar vet man först i efterhand. Går bara att bilda sig en uppfattning om med ledning av konsekvenserna.

Hur mycket vi än vill veta måste vi acceptera att det går inte att veta något om eller kontrollera verkligheten. Vi människor vet massor och tidvis ser det ut som verkligheten går att kontrollera, men sträcks tidsperspektivet ut inser alla att det är omöjligt, just för att vi vet väldigt mycket. Problemet är alltså inte att vi inte vet, utan att vi inte accepterar det vi faktiskt vet. Vi vill bli förförda av någon som säger sig veta och som därmed accepterar ansvar, mot en rundlig ekonomisk belöning. Det skapar en falsk säkerhet att kunna säga och känna att jag har ingen skuld för det som hände, jag lyssnade bara på experten! Men vad händer om och när experterna också börjar lyssna och lita allt mer på varandra, när det krävs forskning för att kunna forska och stöd från andras forskning för att den egna forskningen ska anses giltig? Vad bygger vi då för värld för oss? En hållbar värld? Knappast!

Idag är det ekonomin som sätts i första rummet, för det har (vissa forskare. Forskarna som politikerna valt att lyssna på) sagt är den bästa metoden för att kontrollera och delaljreglera samhället. Är det verkligen så? Har det blivit bättre sedan vi accepterade den sanningen om verkligheten och samhällsplaneringen? Jag ser inga tecken på det, men jag upplever dagligen och stundligen problem som går att härleda till rådande syn på kunskap och samhälle. Och i veckan kom det fler besked om förändringar i ekonomin, mot ökad ekonomisering av samhället. Lite mer pengar i plånboken är argumentet, vilket döljer den andra sidan av myntet som är mycket mindre pengar till samhället och det vi alla gemensamt är beroende av.

Tänker på hur lätt det är att rasera något som det tagit långtid och massor av möda att bygga upp. Tänker på den ekonomiska kampen som utkämpas mellan konsumenter och mjölkbönder, vilket idag fått till följd att allt färre vill utsätta sig för att driva lantbruk i Sverige. Åkrar växer igen och naturen tar över. Öppna landskap riskerar att bli ett minne blott. Beslutet från den enskilde bonden kanske tar tid att ta, för hen vill och kämpar länge. Men när gården väl lagts ner är det svårt att starta upp den igen, om det i framtiden visar sig att vi behöver mjölken. För en i princip obefintlig ekonomisk vinst offras generationers mödosamma arbete.

Tänker på sjuksköterskorna som kämpa i motvind i vården. På hur skamligt lite de har i lön. Skäms över att leva i ett samhälle där vi inte vet att uppskatta det vi verkligen behöver. Skäms över hur vi behandlar våra äldre och de nyanlända, flyktingar och andra som av olika anledningar har det svårt. Fattar inte hur det kunnat bli så. Hur ignoransen kunnat sprida sig som den gjort och hur dumheten kunnat få ett så fast grepp om den akademiska världen, för att man värnar om kortsiktiga ekonomiska intressen.

Kan man bli resistent mot ekonomi undrar jag? Är det där vi är idag? Har vi byggt ett samhälle som inte kan ta hand om oss på bästa sätt? Har vi fått hybris? Har vi förväxlat kartan med verkligheten? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag fortsätter min undersökning av den värld jag lever i. Kan inte bevisa att det jag säger är sant, men det kan ingen annan heller. Skillnaden är att jag accepterar det och gör det till själva utgångspunkten för mina studier. Även om det stöter på patrull och även om jag förlöjligas och kallas flummig. Bryr mig inte om normer eller hur man borde tänka, jag följer kunskapen dit den tar mig och använder kartan som ett verktyg.

Tänk om fler kunde förmås att tänka så. Tänk om ...