Det är skillnad på kunskap och kunskap. Allt vetande är till sin karaktär och grundstruktur inte densamma. Att jämföra kunskap från olika vetenskaper är därför vanskligt, lika vanskligt som att tala om forskning och forskare i bestämd form singular. Det leder tanken fel och skapar onödiga missförstånd. Vidare kan ett sådant tänkande leda till att kunskap ordnas hierarkiskt, vilket ger vissa utövare mer makt och inflytande än andra. Hur vi ser på kunskap spelar roll. Om det handlar dagens bloggpost.
Tittade med stort intresse på Vetenskapens Värld igår, på del två i serien Den kosmiska väven. Programmet handlade om tid och om relationen mellan rum och tid, om tidens relativitet. Fascinerande och tankeväckande. Hjärngymnastik helt enkelt. Jag har ett stort intresse för naturvetenskap, men är själv en amatör på området. Kunskap om fysik får jag ta till mig via populärkultur, för jag har inte de mattematiska kunskaper som behövs. Å andra sidan har jag genom åren läst en hel del och lyssnat på olika program och resonemang om fysik. Tror mig ha viss koll. Dessutom är jag själv forskare och brinner för detta med kunskapsinhämtning och vetenskaplig metod. Hur är kunskap möjlig och vad gör vetandet med oss och samhället, det är en fråga jag ständigt återkommer till. Igår fick jag tillfälle att än en gång reflektera över detta.
Vetenskapens värld har en kraftig slagsida mot naturvetenskap och redaktionen kan inte dölja som fascination för rymden och vördnad inför fysiken. Det är ett ständigt återkommande tema i tablån, vilket gårdagens program visade prov på. Fysikerna fick verkligen lägga ut texten. Intressant att se hur entusiastiska och stolta forskarna är när de får berätta om tidens relativitet och andra, i förhållande till vanliga människors vardagliga upplevelser, paradoxer. Fysiken är verkligen en helt annan värld.
Det man missar i programmet och som ofta glöms bort i samtal med fysiker, är att fysiken betraktar världen utifrån ett perspektiv. Det är inte det enda perspektivet och kan därför inte göras synonymt med sanningen eller verkligheten. Inte bara tiden är relativ, det är även synen på världen, Universum, kunskap, allt. Sanningen är multipel, eller olika sanningar existerar parallellt. Alla sanningar som är evidenta och som håller för empirisk och logisk granskning är giltiga, om än inte alltid kompatibla. Det betyder inte att alla sanningar är lika bra eller användbara, men alla sanningar som fungerar bör man lita på och använda till det sanningarna fungerar och kan användas till. Därför är det olyckligt om fysikerna får den särställning som de har idag. Deras perspektiv, hur fascinerande och heltäckande det än är, är bara ett bland många.
Fysikernas kunskapsanspråk är ENORMA. Tidsspannet man rör sig mellan sträcker sig från Big Bang till Universums död. Och rummet man undersöker känner inga gränser, åt något håll: utåt, inåt, uppåt neråt eller åt sidorna, fysikernas kunskapsanspråk är eviga och oändliga. Detta är möjligt eftersom man jobbar med mattematiska verktyg. Kunskapen som verktygen och modellerna ger är säkert användbar, men jag är dåligt insatt och har svårt att bedöma det. Jag är heller inte kritisk till verksamheten, vill vara tydlig med det. Fysik är lika viktigt som alla annan vetenskap, men inte viktigare, det är min poäng. Och jag tycker att man både kan och bör reflektera över fysikernas anspråk och vad det är vi får kunskap om. Är vi till exempel betjänta av av att veta något om hur Universum kommer att dö? Vad har vi för nytta av kunskap om vad som händer inne i ett svart hål, eller att det finns planeter som snurrar runt solar i galaxer utanför Vintergatan? Annat än kuriöst intresse, för underhållningens skull?
Betänk att människan i bästa fall lever i drygt 100 år. Det är vår fysiska gräns. Och betänk att mänskligheten existerar i runt 10000 år samt att ingen kan veta om den fortfarande finns människor 10000 år fram i tiden. Redan idag lever vi på gränsen. Människan har dels skaffat sig vapen som kan ödelägga livet på jorden flera gånger om, haven fiskas ut, regnskogen skövlas och utsläppen av växthusgaser eskalerar, samtidigt som befolkningsökningen är enorm. Är vi verkligen betjänta av de tids- och rumsperspektiv som fysikerna rör sig i och med? Här och nu borde vara viktigare, kan jag tycka. Inte lika underhållande, men otroligt mycket viktigare än eventuellt liv på en planet i en galax långt, långt bort.
Människans fysiska gräns kan ses som en begränsning i tiden. Fysikerna har dock lärt oss att tiden och rummet är två aspekter av samma sak, två sidor av verkligheten som hänger ihop. Den som lever 100 år kan alltså färdas max 50 år från jorden för att kunna återvända levande, och alla förstår att 50 år är en hypotetisk siffra. Ingen som lämnar jorden innan de blivit vuxna har någon egentlig anledning att återvända. Men låt oss hålla oss kvar vid siffran 50 år, som ett slags rumslig gräns för hur långt bort från jorden som människan kan färdas. Om man åker nära ljusets hastighet, vilket är den fysiska gränsen för hur fort något/någon kan färdas, så får vi en klar bild över den horisont som är relevant för oss människor att reflektera över. Det är med Universella mått mätt en försvinnande lite del av Universum som vi har tillgång till. Och denna del, detta rum består till absolut största delen av tomhet. Jorden är och kommer under överskådlig till att förbli människans enda plats. Det är bara här som det finns möjlighet att leva som människa. Ensam ute i rymden, på en farkost går det bara att vara människa, det går inte att leva och verka som människa. Vi behöver sällskap, natur och ren luft. Det är detta som gör oss till människor. Oerhört lätt att glömma det när fysikerna underhåller oss med fascinerande berättelser om det som är oändligt och väldigt långt bort.
Fascinationen inför Universums och fysikens paradoxer och annorlunda världar och förhållanden är om den betraktas utifrån Universums perspektiv inte väsensskild från myrornas (hypotetiska) fascination inför människornas värld. Det betyder inget för Universum att människan är fascinerad, för Universum är det som vi upplever som paradoxer vardag och inget konstigt alls. Lätt att glömma det när vi jämför världen utifrån vår högst begränsade (i ordets alla meningar: tid, rum, storlek och så vidare) perspektiv. Även fysiker är människor och det är bara människor som fascineras. Det gör inte kunskapen mer värdefull. Möjligen, jag hoppas det, är den användbar, men den är lika mycket eller lite värd som kunskap, till exempel om kultur.
Kulturvetenskap handlar om att utveckla kunskap om det som rör människorna som lever här och nu. Kulturvetenskaplig kunskap ger oss verktyg för att hantera vardagen och livet, så som det levs av oss idag. Det är en annan kunskap, men den är minst lika fascinerande och borde vara lika värdefull och viktig. Det är dessutom kunskap som kan omsättas i handling omgående och som kan användas för att bygga en bättre värld, för oss som lever här och nu. Kulturvetenskap och annan kunskap behövs dessutom för att fysikernas kunskaper som det som är stort och långt borta ska vara relevant, för om det inte finns någon jord att leva på finns knappast några människor som behöver kunskapen. Resor till andra galaxer, om de ens är fysiskt möjliga, ligger oerhört långt borta i en högst osäker framtid. Ska mänskligheten överleva krävs att vi satsar på annan kunskap, också!
23 kommentarer:
Varför (ständigt) detta mindervärdeskomplex gentemot naturvetenskapen i allmänhet och fysiken i synnerhet?
Visst kan viss kunskap vara viktigare än annan. Kunskapen om hur man botar cancer och kunskapen om hur människan påverkar klimatet är t.ex. viktigare än kunskap om "vilka mekanismer och sociala och kulturella sammanhang i tid och rum som gestaltas, skapas och återskapas genom trumpeten som genussymbol." Och visst kan kunskap ordnas hierarkiskt. Fysik är mer grundläggande än kemi.
Du skriver att vi bör reflektera över fysikernas anspråk och vad vi får kunskap om. Men du beskriver det som om fysikerna endast sysslade med kosmologi och astrofysik. Dessa områden är bara en pytteliten (men ack så fascinerande) del av fysiken. Beakta att det moderna samhället är möjliggjort av den tekniska utvecklingen, och att ingenjörsvetenskapen till stor del bygger på tillämpad fysik.
Kulturvetenskap kan också vara fascinerande och värdefull, men allt är inte nödvändigtvis lika fascinerande och värdefullt.
Om programmet Vetenskapens Värld har en slagsida mot naturvetenskap så är det bra. Det är väl bra om det åtminstone finns ett sådant program på SVT. Kulturprogram finns det flera av.
Avslutningsvis, eftersom du konsekvent stavar ett visst ord fel, vill jag bara påpeka att matematik stavas just matematik, d.v.s. utan dubbel konsonant.
Jag lyssnar och tar till mig Börje! Vill samtala om dessa frågor och försöker vara tydlig med, dels att jag saknar ingående kunskap om naturvetenskaperna, dels att jag tycker alla vetenskaper bär på viktiga kunskaper.
Det jag vänder mig mot är tvärsäkerheten som många naturvetare för fram sina kunskaper med. Ulf Danielson är ett lysande undantag. Jag har också problem med den vördnad som fysiker bemöts med. Livet är för bräckligt och värdefullt för att någon som uttalar sig om det ska mötas med sådan respekt och okritisk inställning.
Kanske mitt sätt att skriva och det faktum att jag återkommer till dessa frågor kan tolkas som ett mindervärdeskomplex, men det bottnar i så fall i hur vetenskapssamhället behandlar kulturvetare, som andra klassens forskare. Du visar själv prov på den nidbild som vi ständigt måste bemöta men som naturvetare och fysiker verkar vara vaccinerade mot, eller befriade från, av vördnad inför ämnets gigantiska sanningsanspråk.
Skillnaden i lön och makt och samhälleligt inflytande mellan män och kvinnor är stora och det kan inte förklaras naturvetenskapligt. Men när kulturvetare förklarar den typen av missförhållande med hjälp av teoretiskt analytiska redskap (inte helt olika dem teoretiska fysiker använder och utgår från) förlöjligas man, för kulturvetaren talar om det som är här och nu, det som alla känner igen och tror sig ha full koll på. Det är ett problem som inte löses genom att kulturen finns representerad och diskuteras i andra program. Kulturprogram presenterar inte kulturvetenskapliga forskningsresultat. Kulturvetenskap är en lika viktig vetenskap som naturvetenskap. Och kunskaperna behövs för att bygga ett socialt hållbart samhälle och inte minst för att bjuda motstånd mot en del ingenjörers omöjliga drömmar, till exempel om att bygga kolonier ute i rymden, eller tron på att kärnkraft skulle vara 100% säker. Den dagen då Vetenskapens värld förstår det och behandlar alla vetenskaper lika och tar sig an alla frågor och problem med samma entusiasm, först då är jag nöjd.
Tack för den språkliga anmärkningen. Rätt ska vara rätt och jag är noga med språket, även om jag genom alla år i skolan fick höra att jag inte kunde skriva på grund av (lättare) läs och skrivsvårigheter. Jag kan aldrig vara säker på hur ord stavas och har svårt att se när det blir fel. Men jag kämpar!
Jag flikar in ett tv-tips. Gästen i kvällens "Min sanning" är Robert Weil som skrev debattartikeln "Humaniora nödvändigt för ett kreativt näringsliv" publicerad i DN i lördags. Det kanske kan vara ett intressant tv-program. SVT2 20.00.
http://www.svt.se/min-sanning/miljardaren-som-hatar-klassamhallet
http://www.dn.se/debatt/humaniora-nodvandigt-for-ett-kreativt-naringsliv/
Tack! Han är klok och uttryckte kloka tankar i DN. Allt är inte nattsvart. Det finns (alltid) hopp!
Jag är inte så säker på att man vinner på att envist hävda att kulturvetenskapen är lika viktig som naturvetenskapen. De flesta har förmodligen lättare att se förtjänsterna av naturvetenskaplig forskning och tycker kanske därför att den är viktigare. Påståendet om att kulturvetenskap är lika viktig kan i sådant fall snabbt viftas bort som oseriöst. Därför kanske det är bättre att helt enkelt säga att (också) kulturvetenskap är viktig, och argumentera för varför den är det. Fokusera på vad kulturvetenskap kan bidra med för att förbättra våra liv.
Det kanske är så att fysiker bemöts med större vördnad än vad kulturvetare gör. Om så är fallet kanske det beror på (utöver de påtagliga förtjänsterna av forskningen) att de ofta sysslar med något som (anses) svårt och som de flesta inte har koll på (de flesta verkar tycka att matematik och fysik är de svåraste skolämnena), i kontrast till kulturvetaren som sysslar med något (som du skriver) ”som alla känner igen och tror sig ha full koll på.” Jag upplever (och tror att andra också gör det) att kulturvetenskaplig forskning ibland är ideologiskt driven – forskaren har en politisk uppfattning som forskningen syftar till att belägga (d.v.s. ett slags forsknings-Jeopardy där man börjar med svaret).
Tv-tipset var tyvärr inte så intressant som jag hoppades.
Det var skönt att du tog det språkliga påpekande på rätt sätt. Annars skriver du (vad jag kan se) alldeles utmärkt.
Kanske har du rätt Börje. Jag famlar i blindo lite och testar hela tiden olika vägar fram. Vill man nå ut bland humanister är det en bra väg att envist hävda ämnets status gentemot naturvetenskap, men kanske att man förlorar på det i längden. Det viktigaste för mig är att nå ut så brett som möjligt för att få chans att samtala om samhällets kunskapsbehov. Och i sådana samtal behövs företrädare från olika vetenskaper. Behovet är aldrig ett eller entydligt. Jag tror mycket på samverkan över ämnesgränser och har fått tillfällen att arbeta konstruktivt över alla möjliga olika gränser. Det är oerhört utvecklande!
Kulturvetenskapens nytta och användbarhet är en oerhört svår fråga, bland annat eftersom det är ett i den akademiska världen underordnat ämne. Och alla humanister/kulturvetare är inte överrens om hur man ska göra, om man ska hävda sin särart eller om man ska anpassa sig efter rådande syn på vad vetenskap och forskning är. Jag tror på och försöker sprida uppfattningen om särarten, för att inte hamna i underläge gentemot naturvetenskapen. Där gör man genombrott, arbetar på samma kunskapsfront och med samma problem, använder samma metod. För att kunskapen ser ut så och finns där. Kultur fungerar på andra sätt och resultatet påverkas ständigt av att dem man forskar om tar del av forskarnas uttalande. Det är ett av skälen till att resultaten alltid blir osäkra. Samtidigt är det en stor styrka i och med ämnet, för det kulturvetaren forskar om är ju i någon mening framtiden, som delvis ligger i allas händer. Inte i min eller någon annan enskilds, utan just i helhetens samlade vilja-handling (som hänger ihop). Alla kan vara ed och påverka kultur, men ingen enskild kan styra den. Däri ligger mycket av missförstånden och delar av kritiken mot kulturvetenskap. Som bottnar i att alla vetenskaper antas jobba med samma typ av ämnen och frågor.
Det faktum att det finns humanister som uttrycker märkliga åsikter (liksom i alla ämnen), vilket medierna älskar att lyfta fram och ge utrymme åt bidrar till bilden av att det är en flummig vetenskap. Frustrerande! Men jag tror på och brinner för mitt ämne och gör vad jag kan för att på olika sätt och på olika arenor visa detta. Att samtala om frågan med dig och andra läsare här på bloggen är ett sätt, att undervisa i andra ämnen än mitt eget och att vara ute i samhället och möta praktiker och politiker är andra. Jag ger inte upp och lär mig hela tiden nya sätt att tänka och arbeta.
Han sa i alla fall något klokt på slutet i programmet igår, som han också skrev om i debattartikeln, att det finns mycket spännande kunskap i mötet och samverkan mellan hum/sam och naturvetenskap.
Det finns som sagt hopp, för samhället, som jag ser som den stora förloraren när förmågan att uppskatta olika typer av kunskaper är dåligt utvecklad.
Intressant diskussion! Jag tror Börje har rätt, på så sättet att det inte är så att naturvetenskaplig och kulturvetenskaplig kunskap skiljer sig i grad, utan i slag. Det leder fel att konkurrera. Samtidigt, när pengar skall fördelas, ställs det ständigt upp sådana konkurrensscenarier, och det används politiskt för att få folk att välja sida - det ena ELLER det andra. Och på ett sådant grundlag tvingas folk att argumentera för sin sak (vilket kan aktivera en hel rad skiljelinjer och olikheter som man annars kanske inte hade behövt betona). Det är en utmaning för kreativiteten att hitta andra sätt att närma sig..
Håller med Ann-Helen! Detta är en spännande utmaning för kreativiteten!
Det kan vara intressant att se närmare på, på vilka sätt skiljelinjer dras mellan natur- och kulturvetenskaperna. Kanske det kan vara ett sätt att hitta nya infallsvinklar. När t ex Börje skriver att "hur man botar cancer" och "hur människan påverkar klimatet" är viktigare än xx (något med genus - har genusteori blivit synonymt med kulturvetenskap, hos den breda allmänheten?), så antar jag att han menar att de förstnämnda, viktiga frågorna "tillhör" naturvetenskapen och bara kan undersökas "rent" naturvetenskapligt. Hur områden skiljs ut, mutas in och ställs mot något annat är intressant (att undersöka kulturvetenskapligt). Samtidigt tycker jag att Börje har en helt berättigad kritik i att kulturvetenskapen skall akta sig för att fjärma sig från den verklighet den säger sig undersöka genom att t ex mer intressera sig för den teori den använder (som ett självändamål) och genom att tala ett språk som de icke-invigda har svårt att förstå (men samma gäller i så fall naturvetenskapen! är det så, att för naturvetenskapen är svårbegriplighet istället en tillgång och en del av dess prestige??).
Detta med gränser finner jag superintressant. Och tanken på att vissa ämnen äger frågor och svaren på dem. Det fick jag uppleva när jag, med hjälp av kulturvetenskapliga metoder forskade om alkohol och droger. Då fick jag mer än en gång höra att min forskning inte var forskning?! Att alkoholforskning till exempel bara kunde bedrivas med kvantitativa metoder, vilket är en befängd tanke som bara visar på omsorg om den egna disciplinen och pengarna man erhåller för att forska.
Jag tror precis tvärt om att det är när man samverkar över gränser som ny kunskap uppstår, kunskap som kan användas för att lösa problem som till exempel cancer. Alla kan bidra med något och ingen kan ensam lösa den typen av gåtor. Ingen äger en fråga och svarets kvalitet kan bara samhället och dem som berörs avgöra.
Jag tror att när gränser bevakas och det kanske råder misstanke och inkräktande och underminerande, kan man fundera på vad det är som står på spel och aktualiserar ett sådant förhållningssätt - kan det undgås? Att en vetenskaplig disciplin äger ensamrätten (och det enda riktiga sättet) att studera ett visst fält (t ex klimatförändringar eller alkohol), låter för mig som att fältet är smått, enkelspårigt och trångt (vad är det som skapar denna trängsel?). Lite som idén om "en nation - ett språk" eller "en kultur" (vilket sällan är fallet i praktiken men idén dras fram då och då, ändå).
Tror murbyggandet och försvarandet handlar delvis om resursbrist och delvis om den idealisering av ett enda svar som finns inom vetenskapen, som är en rest från positivismen. Om sanningen bara kan vara en kan det bara finnas ett svar, det bästa och om någon hittar alternativa svar tvingas man försvara det svar man satsat på, för att inte förlora inflytandet. Det är fullkomligt galet, men en realitet!
Eddy, du skriver att kulturvetenskapens nytta och användbarhet är en oerhört svår fråga. Det må så vara. Men jag tror inte att rätt väg är att påstå att kulturvetenskap är lika viktigt som naturvetenskap (jag säger inte att så inte är fallet). Jag tror att det är ett misstag för kulturvetenskapen att härma och jämföra sig för mycket med naturvetenskapen. Det är förmodligen bättre, som du skriver, att hävda särarten, och att slipa på argumenten för varför kulturvetenskap också är viktig och att kunna förklara på vilket sätt den bidrar med värdefull kunskap.
Ann-Helen, mitt exempel med cancer, klimat, och trumpeten som genussymbol, var kanske mindre lyckat. Jag menade inte detta som ett exempel på att de viktiga frågorna tillhör naturvetenskapen, utan som ett exempel på att allt inte är lika viktigt. Det finns forskning inom naturvetenskapen, såväl som inom kulturvetenskapen, som är olika värdefull. Jag kunde ha tagit något exempel med olika värdefull forskning inom samma vetenskap, eller ett exempel där någon viss forskning inom kulturvetenskap är mer värdefull än någon viss forskning inom naturvetenskap.
Jag håller med Ann-Helen angående kulturvetares intresse för teorier och att de ibland använder ett språk som försöker att låta svårt (med svåra ord som i sammanhanget saknar mening).
Ja, inom vetenskaperna bedöms ju olika bidrag också, som mer eller mindre värdefulla. Men ifall bedömningen tas över av utomstående, enligt någon slags värdeskala som skulle gälla för "allt", så borde nog varningslampor blinka - vad skulle det systemet i så fall vara baserat på?.. kanske var t o m "trumpeten som genussymbol" just det arbete som behövdes för att föra forskningen framåt i sitt fält. Hur kan t ex Börje vara säker?
..samtidigt, Börje, vill jag ge dig helt rätt i att självrefererande forskning inte är särskilt intressant - forskning som endast belägger (eller avfärdar) det man redan tror sig veta. Så kan det bli, när t ex en teori växer sig allt för stark, eller är utformad så att det inte går att upptäcka något annat än det som teorin föreskriver. Då kanske man kan tala om ideologi istället. Samtidigt tror jag att krav på "nyttiga" resultat kan leda till att forskare just tvingas till ett sådant förhållningssätt - att man skall förutse resultatet redan innan forskningen genomförts, för att visa nyttan. Förlåt att jag hoppar lite hit och dit.. mångfacetterad fråga.
Instämmer Ann-Helen! Och ser samtidigt med oro på utvecklingen. Skriver under tiden och hoppas. Ohållbara utvecklingslinjer är just ohållbara, oavsett hur starka de verkar i sin samtid.
Tycker också nytta är intressant, för det väcker så många olika reaktioner. Många sätter likhetstecken mellan nytta och ekonomi, vilket på inget sätt är självklart! Det som är användbart är nyttigt, tänker jag. Och då blir frågan, till vad. Den som inte kan eller vill svara på den frågan behöver man inte lyssna på.
Trevlig helg!
Trevlig helg till dig också!
..jag kände mig manad att fundera lite mer på "det som är användbart är nyttigt". Jag tror vi har varit inne på det en gång förr, men jag är fortfarande förbryllad. Jag tänker på att sanning/nyttovärde eventuellt flyter ihop med följder som kanske inte var meningen. När du skriver att det som är användbart är nyttigt, antar jag att du kanske utgår från en pragmatisk (kunskaps)syn; att det som fungerar är sant (att det är så vi når kunskap om något, genom att se hur något fungerar). Samtidigt, när man tillsätter "nytta" så sker något som kanske är rätt avgörande: det som fungerar är användbart (i användning) är nyttigt - och därför eftersträvansvärt. Då måste man kanske ta ett steg tillbaka och tänka på vad som menas med "fungerar" - menas något i stil med att när "det fungerar" råder harmoni (utopi) eller menas det att allt måste ha ett instrumentellt värde för att vara värt något? (och inget av de alternativen vill jag gå med på).
Viktiga tankar Ann-Helen! Värt att tänka på. Men det kan också landa i att man fastnar på begreppsnivån. För mig är det inte viktigt egentligen vad saker heter. Konsekvenserna är vad jag vill rikta fokus mot. Fungerar är heller inget universell värdeord, det är kontextuellt och öppet. Vad som är användbart skiftar från tillfälle till tillfälle och från sammanhang till sammanhang.
För mig är "fungerar" en bedömning, det är en värdering, enligt vad som hålls för viktigt och värdefullt i ett visst sammanhang (vilket förstås varierar). Om det inte är det - vad är det då?
Även här vill jag se mer till konsekvenser än till semantik. Det som fungerar är liksom ifråga om hållbarhet (som jag talat om på konferensen i Lofoten och där man ville dra in mig i en diskussion om definitionen, som leder tanken och uppmärksamheten bort från syftet med hela diskussionen) något som inte så speciellt komplicerat. Vi vet vad som fungerar och det behövs ingen värdering, liksom med hållbarhet. Vi vet vad som inte är hållbart. Vill rikta fokus mot handlingarna här och nu och deras konsekvenser nu och sedan.
Men jag menar inte heller semantik, snarare pragmatik, och hur "fungerar" är kontextuellt, inte entydigt. Kolla Latours AIME när du har möjlighet.. Han försöker ringa in de olika "modes" vi har i väst (t ex teknologi, fiktion, politik, religion osv.) och hur de existerar, eller fungerar, på var sina sätt. Det kan bli problem t ex när ett mode vill bedöma de andra enligt sina egna kriterier, och sådana "category mistakes" sker mest hela tiden (t ex att tala om religion som om det var (dålig)vetenskap).
Ska absolut läsa Latour! Han är klok och det låter på det du skriver som måsteläsning i denna fråga!
Skicka en kommentar