lördag 23 januari 2016

Avsaknad av sanning är inte relativism

På väg till Varberg, till spa. Vila, bada bastu och bara vara. Behöver det efter en hektisk period med mycket arbete, turbulens och en mycket efterhängsen bihåleinflammation. Allt ser dock ut att bli bra och nästa vecka återgår förhoppningsvis allt till en mer normal lunk. Det är pauserna och mellanrummen det händer. Perspektiv och reflektion är avgörande, för all kunskapsutveckling och all verklig förståelse, för allt. Blir därför glad när jag läser vad Jerker Karlsson skriver på Brännpunkt idag, om flyktingfrågan, under rubriken: Finns ingen sanning om invandringen. 
Grundproblemet är myten om sanningen och tron att ett enda perspektiv kan ge en adekvat bild av komplexa samband. Invandrarkritiska och öppet främlingsfientliga nyhetskanaler har aldrig varit och är inte heller nu de som förmedlar sanningen. Den egenskapen har de gemensamt med etablerade och anrika nyhetsförmedlare. Ingen äger ensam sanningen och ingen förmedlar ensam sanningen. Det finns mig veterligen inga entydiga belägg för att invandring och kulturmöten är vare sig bra eller dåligt. Det finns om man så vill flera sanningar att välja mellan. Under vissa skeden och under vissa förhållanden har kulturmöten varit värdefulla och under andra har de varit förödande. Under inga omständigheter har de dock varit enbart det ena eller det andra, utan det handlar om en övervikt åt det ena eller det andra hållet när man i efterhand sammanväger alla följdverkningar. Den sociala verkligheten är statistisk och inte binär.

Det offentliga samtalets oförmåga att hantera en komplex verklighet är kanske tragisk men i sådana fall är det en tragedi som vi måste lära oss leva med. Alternativet är ett ouppnåeligt ideal. Det finns dock en sak man kan begära och det är att skenheligheten hålls i schack och att en spade alltjämt kallas för en spade. Det fanns inte då och finns inte heller nu en opartisk röst i debatten som förmedlar hela sanningen och inget annat än sanningen.
Det har kastats fakta hit och dit under fela veckor, och tonläget har varit högt. Olika företrädare för olika perspektiv säger sig veta vad, hur och varför. Tvärsäkra påståenden radas upp och ingen lyssnar, ingen vill samtala eller försöka förstå på allvar. Det är lätt att resignera och hemfalla i känslor av hopplöshet. Men Karlsson, som är doktorand i etik. Han vet att frågan är komplex och att inga entydiga svar finns. Därför blir jag glad, för det är där jag landar också, det är detta min (kultur)forskning handlar om, att lära sig förstå hur det som inte går att förstå kan hanteras. Utan insikt om det, utan förståelse för kulturens karaktär, går denna typ av problem inte att lösa. Resten av bloggposten är ett utdrag ur boken som jag håller på att slutredigera, som handlar om just kulturens karaktär.

För att förstå kultur finns det några premisser man måste ställa upp på. En sådan är att det inte går att ta för givet att det finns någon betydelsebärande skillnad mellan världen och människorna, mellan objekt och subjekt. Som ansvarsfull forskare får man aldrig på förhand ha någon åsikt om vilka aktörer som ska och vilka som inte ska räknas när man undersöker något så pass komplext som kultur. Utan väl underbyggda argument och utan analys, varken kan eller får kulturvetaren bortse från ekonomiska, politiska, tekniska eller sociala aspekter av det sammanhang man undersöker. Det handlar om att anamma en vetenskaplig förutsättningslöshet som gör skäl för namnet. Först efter att analysen genomförts kan man uttala sig om vad som spelade roll och vad som var viktigt och vad man kan bortse från när skeendet ska förklaras. Att närma sig ett problem som forskare handlar om att närma sig förslagen till svar på frågan med ett öppet sinne. Nyfiket sökande svaren där de uppstår. Det gäller all forskning men är särskilt viktigt om det är kultur man forskar om, eftersom kulturforskaren alltid på ett eller annat sätt är delaktig i det som studeras. Därför måste både forskaren/författaren och den som tar del av resultatet, försöka frigöra sig från invanda mönster. Kultur är som skogen, svår att se för alla träd. Bara för att man lever mitt i den är det inte säkert att man förstår den. För att förbättra chanserna att nå fram till en sådan förståelse krävs att man vågar ta steget ut i det okända och att man slutar se kulturens oöverskådlighet, komplexitet och inre motsägelsefullhet som ett problem. Kulturen är som den är och bryr sig föga om människornas syn på och vardagliga förståelse för den. Dels måste man förstå att det är svårt, dels att det är förrädiskt lätt att i vardagen glömma eller bortse från svårigheten.

Samtalet kan betraktas som ett slags metod för att lära sig tänka annorlunda kring det invanda, en hjälp på vägen i arbetet med att få upp ögonen för det faktum att allt och alla är delar av samma helhet. Samhället, kulturen eller det sammanhang som studeras är uppbyggt av mindre delar och dessa delar, dessa aktörer om man vill, behöver fås att samtala för att fördjupa kunskapen och förståelsen för kultur. Både sociala och materiella aspekter av helheten, såväl människor som tankar, ord och saker kan göra skillnad, därför kan allt och alla sägas vara samtalsparter i den process som kultur skapas genom. Det går inte att på förhand slå fast att det finns någon analytiskt betydelsefull skillnad mellan hur man ska förhålla sig till individer och till institutioner (att den ena nödvändigtvis skulle höra till psykologins intressesfär och den andra till ekonomins). Poängen med att analytiskt betrakta alla ingående delar av helheten på ett och samma sätt är att chansen ökar att samtalet blir förutsättningslöst. Totalt förutsättningslöst kan det aldrig bli, men objektivitet och förutsättningslöshet är ändå viktiga mål att sträva efter. Samtalet handlar om att komma till insikt om allt det som kan göra skillnad i ett sammanhang, och om att det inte går att avgöra vad som är vad på förhand. Denna tanke har vuxit fram i ett sedan många år pågående samtal mellan mig (som intresserad och nyfiken läsare) och vetenskapsteoretikern Bruno Latour. Han har hjälpt mig tänka på kultur i termer av aktörer (i betydelsen allt som kan göra skillnad i ett sammanhang) förenade i nätverk.

Lika viktigt som det är att söka efter och identifiera kulturens betydelsebärande element och vad som spelar roll i ett sammanhang, är det att uppmärksamma det som håller ihop kulturen eller samtalet. Förbindelser mellan, det är kulturens sammanhållande kraft, det moment eller den aspekt av helheten som förleder oss tro att det går att tala om kultur i bestämd form singular, vilket inte bara är omöjligt utan dessutom djupt olyckligt. Förbindelser är det som gör att vi tänker på samhällen, organisationer eller grupper som avgränsade helheter. Det som ser ut att vara en enhet är i själva verket resultatet av sammanhållande handlingar. Samhället inte är det som håller människor samman. Samhället är det som hålls samman. En viktig skillnad. Förstår man kultur på det sättet inser man att kultur aldrig kan vara en förklaring till något, det är istället kulturen som ska förklaras.

Vill vi förstå kultur och vill vi lära oss omsätta den kunskapen i handling måste vi göra oss medvetna om att samhället inte bara passivt existerar utan att det ständigt blir till och att det just därför inte går att fånga vetenskapligt, en gång för alla. Kulturen befinner sig i ständig rörelse och förändras processuellt hela tiden när allt och alla interagerar med varandra. Här finns förklaringen till att ingen kan vara expert på kultur, men också till det faktum att alla kan och bör samtala om resultatet av kulturell tillblivelse. Även om ingen är expert kan alla (och det gäller även kulturforskaren) bli bättre på att förstå och analysera kultur. Och om vi vill skapa ett hållbart samhälle är detta nyckelkompetenser. Kultur kan liknas vid ett slags helhet bestående av interagerande delar som går in i och ut ur varandra och där delarnas inbördes relationer ständigt förändras, interaktivt. Samhället betraktat på detta sätt är konsekvensen av kollektiv handling, inte orsaken till handling. Och kulturen blir till genom att vi samtalar om helheten och målet för interaktionen även om vi inte tänker på den som ett samtal. Ett sådant perspektiv på kultur blottlägger resurserna som krävs för att förverkliga samhället och uppmärksammar samtidigt det faktum att kultur inte finns, den görs och blir ständigt till inom ramen för sammanhang som består av både människor och icke-mänskliga aktörer. Det är ett av skälen till att jag valt samtal som både analysverktyg och framställningsform för att presentera min forskning om kultur och förutsättningar för förändring.

3 kommentarer:

Jerker Karlsson sa...

Hej Eddy och tack för att du refererade min artikel i samband med ett fint smakrov ur din bok i vardande. Det är så förtvivlat svårt att i debatt och i nyheter försöka påtala att det finns flera bottnar i sociala skeenden. Tyvärr blir man anklagad för att vara sanningsrelativist så snart man försöker stämma i bäcken utan att inta en diametralt motsatt position. Som etiker, men framför allt som filosof, blir jag betryckt av den naivt positivistiska kunskapssyn på sociala skeenden som dominerar i den offentliga debatten. Det är ju just för att hen vårdar sanningen och är medveten om de vetenskapsteoretisk och metodologiska tillkortakommanden som vidlåder human och samhällsvetenskaperna som hen ryggar tillbaka för tvärsäkra generella påståenden som ges utan förbehåll. Allt gott och lycka till i det vidare arbetet med boken. Jag hoppas den blir läst i vidare kretsar!

Eddy sa...

Tack Jerker! Det är sannerligen inte lätt detta, men jag tycker du löste det på ett ovanligt lyckat sätt! Din röst behövs i den bitvis sanslöst enkelspåriga och polariserade samhällsdebatten. Humaniora BEHÖVS!

Anonym sa...

I den här debatten, liksom många andra, finns det två sidor:
– Svartmålarna (SD och ännu mer höger)
– Skönmålarna (Gammelmedia inkl tex Özz N, Alexandra P och Täppas samt inte minst Expo)
Sanningen ligger säkert även i denna debatt i mitten.