söndag 13 juli 2014

Ett långsamt farväl av Ulf Lundell 3

Det som gjorde att jag började tröttna på Lundell är hans syn på kvinnan, som han adresserar på just det sättet. Han har problem att förstå, men dyrkar ändå, kvinnan. Där förlorar han mig. Romantiker är jag och en känslomänniska av rang. Har inga problem med kärleksgrubblerier och ambivalens. Men synen på kvinnan som ett gåtfullt väsen, som ett slags arketyp som kommer i olika skepnader, men som alltid och överallt är stöpt i samma form, kan jag inte ställa upp på och tycker jag är djupt problematisk. Och när han framhärdar i synen på relationen mellan män och kvinnor som ett krig mellan parter som skiljs åt av höga murar irriteras jag. Det är inte så det ser ut eller fungerar och det är synd att en i övrigt så pass klok människa håller sig med en sådan syn. Jag känner mig utestängd och förstår inte och strider dessutom för en helt annan syn på människan.

Politiskt har jag lättare att hänga med och jag stämmer in i Lundells kritik mot ekonomiseringen av samhället. Jag står på samma sida i kampen för ett mer hållbart samhälle, men tyvärr överväger det negativa och därför är dessa poster ett farväl till artisten Ulf Lundell. Vissa kulturella utryck åldras med behag och värdighet, och vissa artister kan man växa med. Lundell är i alla fall för mig ingen sådan artist. Han står med benen brett isär och lever sin ungdomsdröm. Det är honom väl unnt, men jag har hoppat av det tåget.

Synd tycker jag att behöva konstatera detta, men det är som det är. Kul dock att läsa mina gamla tankar för orden tar mig tillbaka i tiden och jag kan titta på den jag var med överseende och lite stolthet. Tänk om jag visste vad som låg framför mig när jag skrev essän. Hur hade jag agerat då? Jag hade nog, med några få undantag, gjort precis samma saker. För jag är nöjd med det jag har och den jag är. Och jag har Ulf Lundell att tacka för mycket. Men våra vägar skiljs åt och jag går min egen väg. Vad den bär på kommer jag att fortsätta reflektera över, här på Flyktlinjer och på andra ställen.

Här kommer den, sista delen av den där essän jag skrev när jag läste Kulturvetenskap, på våren 1996. För ett liv sedan ...

Gott liv?

Boken Tårpilen är en brevroman som kommer efter separationen och beskriver en man som flytt från allt. Han lever i ensamhet och vill göra det, tills han funderat ut en lösning. Det kommer också en skiva under den mest kaosartade perioden, den har den ironiska titeln, Det goda livet. Trots att Lundell nu är en fullblodsalkoholist och trots alla problemen i privatlivet lyckas han skriva och spela in en platta som är en av hans bästa. Här tycker jag att texterna ännu en gång har ändrat karaktär. Det är mer poesi över dem. På denna skiva finns också en tonsatt dikt av Ezra Pound, Uppdrag. Den svenska översättaren Johannes Edfelt, var tydligen mer positiv till tonsättning av dikter än Viveka Heyman!

Det känns som om låtarna är skrivna på ett mognare språk. Är det alla personliga problem som slipat den konstnärliga talangen till fulländning? På Det goda livet möter lyssnaren en man som blickar bakåt och som söker efter rötter i historien att klamra sig fast vid. Det är ett tema i Lundells produktion som blivit allt viktigare och mer frekvent på senare tid. Lundells starka identifikation med arbetarklassen märks i låten, Gränsen, som handlar om universell gemenskap. Vi delar alla samma historia. Ingen är bättre än någon annan. Låten handlar också om hur allt förändrades i Sverige och hur vi brutalt väcktes upp när Olof Palme mördades. En längtan till ungdomens dagar, eller kanske bara en tillbakablick på en tid av uppror och ungdomligt engagemang, behandlas i låten Dagar utan slut. Danielas hus är en sång om hur fattig världen skulle bli om den likriktas. Den visar på behovet av orginalen och de udda individerna som blir allt färre, i vårt samhälle som kräver skötsamhet, lydighet och disciplin. Vart tog spontaniteten och upptäckarglädjen vägen? Vart tog chanstagningarna vägen? Detta är tankar som Lundell håller levande och funderar kring, samtidigt som han själv går igenom en stor omfattande livskris. Jag bugar mig av vördnad och tacksamhet för att det finns människor som kan och vågar leva ut sin inre eld, som vågar leva fullt ut, även om det inte är så lätt alla gånger. Erfarenheter och minnen är ju det enda man vet att ingen kommer att kunna ta ifrån en. Jag gör vad jag kan i det lilla och Lundell är en bra lärofader.

Jag kunde inte längre se vad det var

jag gjorde med mitt liv

Och jag lyssnade inte på nån

om dom så kom emot mig med kniv

Jag var mig själv nog

jag var kung i mitt hus

När väggarna började rämna

kom en ängel in i mitt rum och sa:

Jag har något jag vill lämna

Och jag såg underbara ting

Det var vackert, det var sant

Underbara ting

Det var nytt, men ändå så bekant

Underbara ting

Det fanns glädje, det fanns hopp

Underbara ting

Och från botten finns bara en väg

och det är upp

(Underbara ting, från Evangelin, 1988)

Evangelin och andra underbara ting
Efter genomgången alkoholistbehandling på ett AA- hem kommer Lundell ut som en nykter människa. Han har upptäckt eller återupptäckt Gud. Skivan Evangelin tillkommer under perioden strax efter tillnyktringen. Lundell har här inspirerats av Bob Dylans andliga skivor, att själv göra något i den genren. På Evangelin beskrivs världen från den nyfrälste mannens perspektiv, men i sann Lundellsk anda blir det aldrig påklistrat eller krystat. Ärlighet och kvalitet tycker jag är nyckelord här, som alltid. Jag tycker själv att detta är, om inte den allra bästa, så åtminstone en av de allra bästa skivorna. Den frustande flåshurtiga andlighet som jag mötte på ett konfirmationsläger i tonåren och som fick mig för lång tid framåt att vara skeptisk till allt som förknippades med andlighet, den inställningen balanserar Lundell med Evangelin upp. Han har gett mig mod att söka efter svaren på existentiella livsfrågor, utan att för den skull avstå från att leva det. På Evangelin möter vi en man som har stannat upp och som börjat ställa frågor metodiskt, istället för att rusa runt sökandes efter alla möjliga svar på en gång. Kanske har han tagit AAs devis, "En sak i sänder", till sig.

Den gåtfulla outgrundliga kvinnan dyker upp på några spår. Den otvungna andligheten, sprungen ur ett behov och en ärlig längtan beskrivs fint i låtar som Tempel, Gå upp på klippan och Bygg upp en himmel. Mannen som styrdes av spriten men som räddas av en ängel besjunger Lundell i en medryckande låt, Underbara ting (se ovan). Den har samma gripande berättelse som Inte en fråga om när, från Längre inåt Landet och den sjungs med ännu mer upptempo och dur och även här uppstår den magiska spänningen som jag beskrev ovan. Problemen som en människa ibland tvingas gå igenom och hur dessa härdar individen, sjunger Lundell om i låten En sprucken vas (håller längst).


Utanför Murarna, återkommer livsglädjen?

Efter tillnyktringen börjar Lundell ett nytt liv. Han köper en gård på Österlen och flyttar dit med sin nya kvinna. De får ett barn. Nere på Österlen lever familjen i avskild, självpåtagen isolering. Han gör inga turnéer och uppträder mycket sällan offentligt. Boken En varg söker sin flock, skriver han nere på Österlen och skivan Utanför murarna blir till under denna period. Boken är otroligt utlämnande och här är jag för första gången osäker på om Lundell var medveten om vad han sysslade med. Jag tycker mig ha hört honom säga att den boken kostade honom det förhållandet. Här lämnar han inte bara ut sig själv. Det är svårt att veta vad man ska säga om det, men kanske det visar hur mycket skrivandet betyder för Lundell. Det uppstår och flödar ur en inre kraft som inte kan stoppas eller tryckas undan, även om man redan innan kan tänka sig hur reaktionerna ska bli.

Skivan Utanför murarna är inte lika utlämnande. Det är en dubbelskiva och det är Lundells fjärde dubbel. Ovanligt många, men jag tycker att dom, som alla Lundells skivor håller genomgående hög klass. Jag kan inte räkna upp många låtar som känns som utfyllnad. En vacker låt som jag verkligen älskar från Utan för murarna är Vänner igen. Det är mannen som söker försoning med kvinnan han älskade en gång men som han nu inte lever samman med. Den handlar om mannen som tänker tillbaka på en hektisk och förvirrad tid, då många fel begicks, men som nu vill tala om hur mycket han ändå håller av henne. Här är det kanske uppenbart vem Lundell syftar på, men låten är, som så många andra av Lundell, skriven på ett sätt som gör att andra kan ta låten till sig som sin. Den visar även tydligt hur Lundell ständigt slits mellan en längtan till tryggheten när han står utanför och en längtan ut när han är omgiven av trygghet. En av alla sånger som är skrivna till hans barn finns här, Håll fast vid din dröm, den är tillägnad en av hans söner. Kärleken mellan far och son och de ord sonen får på vägen, beskrivs i en glad och svängigt smittande melodi. Låtens budskap är lätt att ta till sig för alla. Som en hoppingivande uppmaning till dom som kanske tvivlar på om deras dröm är den rätta vägen att gå, kan den fungera som en knuff framåt. Än en gång verkar det som om Lundell har lugn i sinnet och en viss kontroll över sitt liv. Han är inte ung och galen längre, men kär och nyfiken fortfarande.


Ute på vägen igen, vinkande åt pojkarna längst fram

Efter Utanför murarna börjar än en gång ett nytt kapitel i Lundells karriär, tycker jag. Han börjar efter några år åter turnera och även om den första spelningen i Göteborg på mycket länge, 1990, var en ganska blek och darrig tillställning, så kändes det att han ändå var på gång igen. Den sommarturnén blev dock till ett gigantiskt återfall, med nya skriverier. Det numera klassiska uttalandet att, "En inställd spelning är också en spelning" myntades av en bedrägligt självsäker och onykter Lundell. Erfarenheterna av det skriver han om i den nya roman som kommer efter något år och som är hans senaste: Saknaden. Många, som jag känner kommenterar fortfarande återfallet som typiskt Lundell. Många har, efter det som hände den sommaren, hävdat att Ulf Lundell kan man inte lita på. Han kanske är onykter på scen igen. För egen del har jag fullt förtroende för honom och tycker mig se en logik. Jag har intervjuat en hel del nyktra alkoholister och för dem är återfall något naturligt. I Lundells fall verkar det som om han kommit underfund med vem han är nu, efter det som hände och han verkar veta hur han ska leva för att må bra. Det har visat sig i en lång rad turnéer på senare år, där publiken fått möta en glad och avslappnad artist, som bjudit på underbara konserter.

1991 kom det en box med åtta skivor, Livslinjen, som sammanfattar karriären dittills. I den finns det en mycket tjock bok som ger historierna till alla låtarna som är med. I den får man många intressanta anekdoter. Lundell har verkligen engagerat sig. Man märker vilket intimt känslomässigt förhållande han har till alla sina låtar och skivor. Boxen följs strax av en ny originalskiva, Måne över Haväng och karriären är efter alla problemår igång på allvar igen. Lundell försöker nu skaffa sig full kontroll över sin produktion och både boken Saknaden och skivan är rena soloprojekt, utan medproducenter eller litterära rådgivare.

Första låten på skivan heter Ute på vägen igen. Den handlar om en man som gått igenom mycket, fyllor, äktenskap, frälsning och som nu är "en lätt åldrad romantisk idiot". Den är skriven av en man som vaknar upp i ett samhälle som han inte känner igen. Ett samhälle där gemenskap och solidaritet har övergetts för egoistisk spekulation. Här kastar han sig med liv och lust in i debatten igen.

Lundell söker sig i några låtar, än en gång tillbaka till och berättar om sin barndom. I en låt reciterar han en dikt till musik. Med mässande röst berättar han om svunna somrar på landet, en misslyckad sexualdebut och en natur som inte finns längre. Stora delar av skivan är en uppgörelse med just den nya tidsanda som mannen i första sången inte kan förlika sig med. Sången Rött är en ursinnig spark i skrevet på dem som av ekonomiska skäl avvecklar tryggheten, solidariteten och gemenskapen mellan människor, men som samtidigt ger sig själva tygghet som räcker generationer framåt. Den låten faller väl in i det nu ganska långa ledet av politiska sånger som Lundell genom åren producerat. Samma budskap förs fram i en annan låt som jag redan nämnt, nämligen Isabella. Den låten är fullkomligt underbar, den börjar i ett lugnare tempo som allt efter låtens gång drivs upp och exploderar på slutet. Ta dig i kragen! Stå på dig! Våga vara dig själv, gå ut och lev ditt eget liv i verkligheten! Skapa din egen verklighet! Bry dig inte om alla dom som vill hänföra allt till ekonomi! Det finns viktigare värden i livet, är låtens hoppfulla budskap. För mig handlar hela skivan om dessa saker. Ändå är det en skiva som jag har haft svårt att ta till mig. Måne över Haväng kom under en period då jag lyssnade intensivt på andra skivor av Lundell och jag tycker nog att han inte riktigt hittat den nya stil, han uppenbart söker. Texterna är som alltid väl genomarbetade, vackra och innehållsrika. Isabella är skivans starkast lysande låt. Kanske resten av skivan kan växa med åren. Den är ju inte så gammal än och eftersom Lundells gamla skivor utan undantag, alla har åldrats med behag, så är chansen stor att även denna ska blomma ut med åren.



Xavante packar upp sin längtan

Efter en bejublad sommarturne 1993, som avslutades senare på hösten med två stora mastodontspelningar på Scandinavium i Göteborg och Globen i Stockholm, kommer det en Liveskiva: Maria kom tillbaka. Titeln anspelar på kvinnan i boken Saknaden. Hon besjungs även i låten Katt i fönstret på Måne över Haväng. På liveskivan får man många av favoritlåtarna i nya scenversioner. Även om den är bra så fungerar den inte som substitut för en riktig konsert, känslan kan inte överföras till skiva.

Lundells senaste studioskiva heter Xavante och här tycker jag att han funnit den nya stil som han verkar söka på Måne över Haväng. Det är en avskalad produktion med nästan bara gitarr och sång. Sista låten framförs på ett dåligt stämt piano, vars toner fint och känslosamt harmonierar med texten och dess ödesmättade innehåll. Detta är en stämningsplatta. Nedtonad, med svartvita bilder på omslaget. Skivan kom ut i handeln utan förvarning och reklam. Plötsligt en dag låg den bara där, när jag av en slump gick in för att kolla efter något intressant. Texterna på skivan är otroligt starka och vackra. Det är en skiva som man får njuta av i små doser åt gången, om man inte ska drunkna av alla intryck. Här finns många bottnar och fina berättelser, som kräver tid av lyssnaren för att smältas. Eftersom det är den senaste skivan som Lundell givit ut, (den kom 1994 och jag hoppas innerligt att det inte blir den sista) ska jag försöka se hur den faller in i ledet av andra Lundellskivor genom åren. Jag gör en genomgång låt för låt. Det går inte att välja ut någon eller några, alla är lika starka.

Halvvägs till havet är skivans första låt, den handlar om en man som bor i en husvagn. Han är fri och flyttar runt som det passar honom, det är en naturskildring som andas lite öppna landskap, även om detta är en mer dämpad berättelse. Det är en man som drabbats av bankkris och tvingats gå från huset och den kvinna han älskar. Den handlar också om och ställer sig på de små människornas sida. Dom som tvingats ta smällen efter maktens och marknadens champagneår på åttiotalet. Den slutar med en önskan från en trött medelålders man som vill leva om sitt liv från början.

Xavante är den äldre mannen som tänker tillbaka på sin barndoms jular i hemmets trygga vrå. Här vaknar en gammal äventyrsdröm till liv igen. En dröm som väcktes av en julklappsbok han fick det året han var tio. Den låten kan ses som en fortsättning på ett tema från Havängskivan, sökandet efter banden bakåt till barndomen.

Pigor och drängar är ännu ett Lundellskt sökande efter rötter. Han finner dem djupt nere hos den tjänande klassen. Han finner bara pigor och drängar på sitt släktträd. Han frågar sig om vreden kan gå ur blodet och hatet tunnas ut. Om smärtan kan smidas till en gyllene ring. Det är en sång som faller in i ledet av låtar om kamp mot klassamhället. Gränsen, från Det goda livet är ett exempel på liknande låtar.

Bli som du, är en mycket gripande historia om ett försök från sonen att försonas med sin far. Här, om någonstans tycker jag Lundell visar sin storhet genom att inte göra detta till en sentimental gråtvals. Han lyckas galant hålla den sorgliga berättelsen på ett allmängiltigt plan. Det handlar om en uppgörelse i det tysta, för länge sedan, som slutade med sonens flykt från familjen. Han bär med sig ett stort hål i bröstet och ber sin far att förstå att dom i själva verket är så lika. Det är samma krafter och behov som driver dem båda, men de väljer olika vägar. Det är en smärtsamt vacker melodi.

Det jag vill minnas, är en sång om berättarjagets längtan tillbaka till en lycklig tid, i ett hus som delades med goda vänner. Här är det oundvikligt att hitta paralleller till Jack och den tid han tillbringade i kollektiv utanför Norrköping. Kanske är det ändå bara det man vill minnas som man minns trots allt, är sångens sensmoral. Berättarjaget har levt ut sitt liv och betalar nu frihetens pris. Han känner sig som en främling i sin egen stad och det har förvandlat hans hjärta till is. Ett tema som är tydligt på Den vassa eggen och hela den senare delen av karriären.

Skuld är en av låtarna som jag inte riktigt får grepp om. Det handlar om en kvinna som lever ett liv i självvald ensamhet och mannen som känner hopplösheten i att inte förstå och inte kunna hjälpa. Förhållandet kvinna / man är ett av Lundells mest besjungna teman.

Rått och romantiskt, är en kvinnas längtan efter att glömma världen runt omkring. En värld som faller ihop och där inget blir som man planerat. Det är en låt om att rymma bort till en plats där inget yttre stör och där man kan ägna sig åt kärlek, det enda som man har kvar och som ingen kan ta ifrån en. Här har han dock valt att beskriva sakerna utifrån ett kvinligt perspektiv. Är det ett försök att lära känna henne?

En dag när du öppnar din dörr. Ännu en gåtfull text, som framtiden får hjälpa mig tolka. Vacker är den och det räcker för stunden som upplevelse, det är också fördelen med tonsatt lyrik. Man kan njuta av den även om man inte förstår den.

Florens handlar om mannen och kvinnan på resa bland historiska och litterära minnesmärken. Det slutar dock tragiskt med att kvinnan tas om hand av två soldater, de träffas aldrig mer. Det som först var ljuv romantik i en miljö där man kan känna historiens vingslag, förvandlas drastiskt till sorg och saknad. Som antikrigssång fungerar den bra, samtidigt som den är bedövande vacker. Jag tänker på en annan låt av mina ungdomsidoler Ebba Grön, Die mauer, där två älskande plötsligt skils åt av en mur och den längtan och sorg som det innebär att tvingas skiljas från sin kärlek. Lundells engagemang för krigets offer i Bosnien får här en musikalisk språkdräkt i ett ställningstagande mot krig, våld, soldater och frihetsberövande överallt och alltid.

Hård vinter börjar som en vacker naturskildring, men glider sedan över till att bli en tidsmarkör. Det är förresten hela skivan. Med minskade anslag och bidrag tvingas många flytta av ekonomiska skäl och vintern blir hård för dom som inte lyckas uppfylla sina allt tyngre åligganden. Lundell känner inte igen sin stad, för vilken gång i ordningen?

Gruva avslutar denna starka skiva. Med ett ostämt piano klinkande i bakgrunden, berättar Lundell om en stad i mellansverige, förmodligen vilken som helst. Där växer sig främlingshatet allt starkare. Flyktingar bor i baracker. Marknaden dränerar landet på pengar medan politikerna ser på utan att kunna eller vilja göra något. Allt det som det tog årtionden att bygga upp krossas nu på kort tid. Vem ska kunna tända hoppet igen? Lundell verkar inte vilja vara den som gör det, på annat sätt än genom sin konst och det tyder på sinnesnärvaro och respektingivande kunskap om det mänskliga. Om vi ska kunna bygga upp något nytt gäller det att alla ställer upp i det lilla. Vi måste våga bränna några skepp och överge egoismen och söka kärleken till medmänniskorna igen, då först kan vi tillsammans skapa en ny värld där alla får plats och respekteras.

Det var Lundells senaste skiva, som jag anser är en viktig skiva. Den behandlar viktiga saker och tar pulsen på samtiden. Den uppmärksammar farorna som den inslagna vägen innebär och man kan bara hoppas att Lundells dystra profetsia inte slår in. Andra låtar har som bekant gjort det.

Jag har försökt att presentera en av mina verkliga favoriter. Detta är inte en objektiv framställning, men det är det väl ingen som undgått att märka. Jag ser Lundell som ett unikum i Sverige. Han är en artist som i sig rymmer så otroligt mycket, att denna begränsade framställning endast lyckas skrapa på ytan. Det finns väldigt mycket mer att upptäcka. Min text kan i bästa fall fungera som en vägledning, till hans skivor och böcker.

Lundell är själv en älskare av god litteratur och en sak som inte framgår i min text men som jag här ändå vill föra fram, är hans många hänvisningar till världslitteratures giganter. Detta är han i princip ensam om. Han inte bara tonsätter dikter, han för också in referenser till litterära verk och personligheter i låtarnas handling. Lundell kan mycket väl fungera som en litterär vägvisare. Ernest Hemingway är kanske den man först kommer att tänka på men det finns många fler. Lundell sjunger om Becketrepliker. Det finns låtar med referenser till, Jaroslav Seifert, Herman Hesse, Gustaf Fröding, Henry David Thoreau, Georg Byron och Percy Shelley. I låten Isabella ber han henne ta med sin Cohenbok och i låten Livslinjen köps boken Spoon river av Edgar Lee Masters. Tom och Huck har han också sjungit om. Listan kan förmodligen bli längre. Jag tror nu att läsaren är mer betjänt av att söka sig vidare själv, mina superlativ blir nog tröttsamma i längden.

Lundell är verkligen en artist som för mig uppfyller alla krav. Han behärskar det mesta och är omväxlade, mångtydande och gåtfull. Man kan ständigt upptäcka nya saker i gamla låtar. Genom den samlade produktionen lär man känna en människa och får följa med på en resa genom ett liv. Alla glädjeämnen och sorgligheter, problem, erfarenheter och tankar presenteras. Man får möjlighet att själv reflektera över landet och vårt samhälles tillstånd. Solidaritet, medmänsklighet och kärlek är viktiga nyckelord. Musiken spänner över hela registret, från långsamma balader till snabb rock. Om jag inte vore den nyanserade och sansade människa, jag försöker vara, så skulle jag säga att Ulf Lundell är den enda artisten vi behöver i Sverige. Det är verkligen inte sant, men om jag endast fick ta med mig en artists produktion till en öde ö, så skulle jag tveklöst välja Lundells skivor och böcker. Nu är det nog hög tid att runda av med refrängen till Den vassa eggens femte låt:

Gör upp och dra vidare

Sån är lagen här

Kliv ombord och dra vidare

Vidare

Nytt liv!

(Ulf Lundell, 1985)

2 kommentarer:

Per Moberg sa...

Idioti! Bara för att du kan känna kvinnans alla sidor och att du verkar ha en förmåga att utan problem leva i en tvåsamhet så är väl inte det alla förunnat! Jag blir ledsen på riktigt när jag läser om hur trångsynt och oförstående du är, tio män kan beskriva ett ölglas på 1000 olika sätt, alla är vi olika men till viss del så lika.

Eddy sa...

Läste du bara de första raderna? Förstår inte vad du vill med din kommentar?