Etnologi är en vetenskaplig disciplin där förändring är en av de övergripande frågorna och vars forskningsobjekt är det högst komplexa och mellanmänskliga fenomenet kultur. Grundpremissen för den typen av forskning som många etnologer ägnar sig åt är att frågorna är öppna och att det saknas definitiva svar. Kunskapen som forskarna söker efter passar därför dåligt in i det standardiserade textformat som idag dominerar i den akademiska världen: Peer-reviewade artiklar, publicerade på engelska i internationella journaler. Två frågor som i alla fall får mig att vrida på mig av obehag är: Vad kommer du fram till? Och: Kan du sammanfatta dina viktigaste resultat? Jag blir illa till mods när människor tar för givet att de vet vilken typ av resultat de kan förvänta sig och avkräver mig svar som visar att de inte förstått någonting. Så länge frågorna ställs av människor utanför akademin eller forskarkollegor från andra discipliner går det ganska enkelt att hantera dilemmat och reda ut missförstånden, men när chefer i den akademiska världen använder sin makt för att bestämma att man som forskare måste välja mellan att skriva artiklar eller riskera att bli uppsagd, hamnar i alla fall jag i ett olösligt dilemma. Jag är som sagt kulturforskare, och jag är enligt lagen fri att välja syfte, metod och publiceringssätt. Samtidigt vet jag, just för att jag forskar om kultur, att dess inflytande över tänkandet är svårt att värja sig mot.
Jag förstår att den som ställs inför valet att bli belönad för att man följer ledningens order eller att bli ifrågasatt och riskera uppsägning, väljer det förra. Det är så vi människor fungerar – och eftersom det är människor som är upphovet till kulturen som både påvekar och påverkas av deras sätt att vara och verka i vardagen som är fylld av krav och måsten, vilket gör det svårt att förstå och hantera ett så pass komplext fenomen som kultur – blir det som det blir. Det spelar ingen roll att jag är docent, i relation till den akademiska kultur som vuxit fram i högskolevärlden (inte bara i Sverige) är jag maktlös. Kunskapen blir aldrig bättre eller mer användbar än vi människor tillåter den att bli. Det djävulska i "upplägget" är att forskare inte har (och heller inte ska ha) makt att tvinga människor att lyssna på dem. Det som gör akademin akademisk är att kunskapen respekteras. Bara så kan det bästa argumentet vinna och endast i en sådan miljö och i ett sådant samhälle kan kunskap sägas vara makt.
Kultur fascinerar mig lika mycket idag, efter över 30 år i den akademiska världen, som ämnet gjorde när jag inledde mina studier. Samtidigt gör kulturen som jag lever i mig frustrerad när den krockar med mina kunskaper om och förståelse för den. Och när jag drabbas av dess makt genom att jag sägs upp för att jag inte passar in i den gör det mig bedrövad. Lika lite som jag utnyttjar den akademiska friheten för att sitta och rulla tummarna önskar jag mig en kultur där alla kan göra precis vad de vill utan att det får konsekvenser. När jag väljer att skriva böcker på svenska, som i alla fall har potential att nå ut till en intresserad och läsande allmänhet, handlar det varken om att jag är obstinat eller att jag av nostalgiska skäl försöker hålla fast vid det mediet för kommunikation av kunskap. Jag hävdar med stöd i egen och andras forskning att boken är ett värdefullt medium för spridande av kunskap om kultur, som är ett ämne som forskaren har lika nära till och påverkas lika mycket av som alla andra. Väljer man som kulturforskare att skriva på engelska och sedan undanhåller allmänheten artiklarna genom att publicera dem i vetenskapliga journaler som det krävs en dyr prenumeration för att kunna läsa, eller som skattebetalarna får betala en hög avgift för eftersom journalerna kräver det för att publicera open-access, är det svårt att hävda att man arbetar med kunskapen och det allmännas bästa för ögonen.
Fast nu var det inte detta jag ville skriva om, ämnet för veckans bloggpost är olika sätt och anledningar att skriva vetenskapliga texter. Räknar man bort skrivande som utförs för individens höga nöjes skull eller för att tjäna pengar finns det tre olika typer av skrivande. Vetenskapligt skrivande kan utföras med följande mål och vara av följande karaktär, tänker jag mig: 1. Meriterande, då skriver man för att bli publicerad (och helst även citerad). 2. Lärande, då skriver man för att man har något viktigt att säga. 3. Utvecklande, vilket är en typ av skrivande som kännetecknas av att man vill skapa förutsättningar för förändring.
Vill man skriva meriterande är det artiklar på engelska som gäller. Det finns idag ett skimmer kring den publikationsformen, och den tjänar många olika syften för en lång rad aktörer. Forskaren som får många artiklar publicerade belönas med fina titlar och höjd lön. Högskolorna konkurrerar om antalet artiklar med andra högskolor så för dess ledningar är det viktigt att produktionen hålls på en hög nivå. Förlagshusen som ger ut artiklarna är några av världens mest lönsamma företag – både författarna, granskarna och redaktörerna arbetar nämligen gratis. Dessutom tar en del förlag betalt av forskarna för att publicera artiklarna, som biblioteken sedan betalar för att tillgängliggöra. Och medierna får tillgång till en rik källa att ösa ur när de ska skapa löpsedlar och klickbeten. Allt det där sammantaget gör något med synen på kunskap och den allmänna uppfattningen om vad vi anser oss veta. Stannar man upp och reflekterar lite över hur många olika intressen som på olika sätt tjänar på detta sätt att sprida vetenskapliga resultat och som mer eller mindre medvetetet samverkar, inser man förhoppningsvis att det inte självklart leder till att den bästa och mest angelägna kunskapen som når spridning. Eftersom kunskap inte är fakta som går att överföra från sändare till mottagare blir det lätt att påverka tolkningen av resultaten. Kunskap är sällan entydig, ofta kontraintuitiv och den kräver därför kritisk och eftertänksam läsning, vilket det idag inte finns tid för. Det som krävs för att kunskapen ska kunna komma till användning i samhället är förståelse och respekt för att verkligt viktigt vetande ofta går på tvärs mot den produktionslogik som driver artikelproduktionen.
Lärande texter är texter som skrivs för att förmedla kunskap, vilket ställer helt andra krav på den som skriver än författandet av texter som endast skrivs i meriteringssyfte. Vill man att den som läser ska lära sig något, snarare än acceptera det man påstår, krävs det argument och klargörande exempel. Boken är därför ett lämpligare medium eftersom det är en friare form där det finns mer utrymme att förklara på djupet och placera inresultaten i sin kontext. Kunskap är en komplex och föränderlig helhet, fylld av paradoxer och motsägelser. Utan aktiva läsare som läser för att lära, alltså läsare som inte bara vill informera sig, blir den här typen av texter meningslösa. Om man kritiserar mediet för att mottagarna inte förstår vad som krävs av dem för att det ska kunna hålla vad det lovar är det inte mediets fel. I ett samhälle där allt fler inte anser sig ha tid för och intresse av att läsa och där forskarna lever i en akademisk värd där böcker inte anses meriterande, kommer boken som medium och artefakt att få svårt att överleva. Konsekvenserna för kunskapen som en sådan utveckling ger upphov till är katastrofala. Tänkande är en förmåga som liksom kondition måste upprätthållas för att den ska kunna användas i arbetet med att bygga upp förståelse för världen vi lever i. Och kunskapens kvalitet står i direkt relation till tiden som läggs ner på att tillägna sig den. Lätt fånget, lätt förgånget, brukar man säga, och det talesättet är synnerligen relevant i utbildningssammanhang. Lärande handlar om aktiv tillsägelse av kunskap, inte om effektiv överföring av fakta. Därför är boken en förutsättning, i alla fall för den typ av vetande som är teoretisk och som handlar om det som är komplext.
Utvecklande texter ser jag som den högsta formen av skrivande. Och i den bästa av världar skriver forskare texter som kombinerar alla tre typerna av skrivande. Skriver man endast i meriteringssyfte blir formen viktigare än innehållet, och lär man sig inget av läsningen (om man bara blir underhållen) är det bortkastad tid. Om kunskapen värderades högre och om det fanns en bred, kunnig och nyfiken allmänhet som vill lära sig saker (inte bara få svar på sina frågor) skulle tiden som läggs på både läsande och skrivande värderas högre än idag. Eftersom tid är en helt central förutsättning, både för arbetet med och studierna av utvecklande texter, som i sin tur är en förutsättning för utvecklingen av förståelse för förändring, är det tid vi behöver mer än något annat för att kunna förstå och försvara kunskapen. Tid att tänka, tid att reflektera, tid att samtala och tid att lyfta blicken och se längre än till nästa notis eller underhållande filmklipp är helt avgörande för demokratin och den långsiktiga hållbarheten.
Tid är det enda vi människor har och vill vi utvecklas både som individer, samhälle och mänsklighet, måste vi fylla tiden med meningsfullt innehåll. Och vad är mer meningsfullt än att ta del av andra människors tankar, via eftertänksam läsning av längre texter? Jag kan i alla fall inte komma på något viktigare och mer belönande. Jag läser för att kunna skriva och skriver för att få syn på och kunna värdera mina kunskaper. Att den typen av texter som jag skriver inte anses meriterande gör mig ledsen, men jag skriver inte för att göra karriär utan för att det bidrar till att fylla mitt liv med mening. Om texterna blir lästa och om mina tankar betyder något för den som läser är jag tacksam. Det som händer i de tillsynes meningslösa mellanrummen är viktigare än allt annat. Därför är det dit min vetenskapliga blick riktas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar