Ett öppet brev till sveriges rektorer

Den här bloggposten vill jag se som ett slags öppet brev till rektorerna för landets högskolor, men texten vänder sig även till politiker med ansvar för utbildningsfrågor, liksom (som vanligt) till alla med intresse för kunskapsutveckling och kulturell förändring. Jag vill lansera en metafor som både fångar högskolans unika kvaliteter och utgör ett slags skiss till ett sätt att utöva ledarskap som främjar den akademiska kvalitet som är förutsättningen för det lärande och den kunskapsutveckling som krävs för att högskolan även i framtiden ska kunna sägas vara en högskola. Följande påståenden är utgångspunkten för resonemanget.

• Alla som arbetar i universitetsvärlden har som uppdrag att värna kunskapen och får sin lön betald av skattebetalarna.
• Kunskap är inte är något som produceras och undervisning är inte en standardiserad tjänst.
• Akademiskt arbete går varken att kontrollera eller effektivisera, bara skapa förutsättningar för.
• Samhället investerar inte i forskning och högre utbildning för att enskilda individer ska få möjlighet att göra karriär utan för att tillgodose dagens och morgondagens behov av kunskap och kompetens.

Ambitionen med brevet är att försöka initiera en debatt om miljön på landets högskolor, alltså den akademiska kultur som mer eller mindre medvetet utvecklas där och som kan vara kunskapsfrämjande eller intellektuellt begränsande. Kulturen påverkar nämligen förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling oavsett om man ser på den. Beroende på hur man förstår kulturen får man tillgång till olika typer av verktyg, och uppfattningen påverkar i högsta grad synen på uppdraget som rektor. För att förklara hur jag ser på metaforer vill jag börja med att säga något om hur jag använder den här typen av tankeverktyg i vardagen som lektor.

När jag som kursansvarig imorgon träffar studenterna som ska inleda arbetet med det avslutande examensarbetet säger jag till dem att uppsatsen är en process, inte en produkt. Jag har nämligen märkt att många studenter tror att de ska producera något och att det viktiga är att texten lever upp till ett antal formkriterier, vilket är en problematisk inställning till akademiskt skrivande. Ser man uppsatsen mer som en process än som en produkt kommer fokus att riktas mot det man gör under vägen fram snarare än mot målet, och chansen ökar därmed att man faktiskt tillägnar sig förståelse för det vetenskapliga hantverket. För att hjälpa studenterna att inse vad de kan förvänta sig av sin handledare ber jag dem betrakta hen som ett slags surfinginstruktör och arbetet med att bedriva vetenskap som surfande på allt högre vågor. Den där metaforen betonar vikten av eget ansvar. Jag brukar även likna högskolan vid en trampolin, som jag jämför med en katapult. Om studenterna betraktar mig och övriga lärare som en trampolin som de förväntas ta spjärn mot för att på egen hand kunna hoppa så långt och så vackert som möjligt, tänker jag mig att de lättare förstår att högre utbildning inte handlar om att få något.

Tyvärr blir det sista gången jag får möjlighet att säga dessa saker, i alla fall på den högskola som jag arbetat på sedan disputationen för 22 år sedan. Jag anses nämligen övertalig enligt ett resonemang jag varken förstår eller får förklarat för mig. ”Ett tufft besked att få”, säger rektorn. Och visst är det så, att bli av med jobbet vid min ålder är självklart tufft. Men det är inte hotet mot min egen ekonomiska situation jag tänker på i dessa dagar. Jag känner framförallt sorg över att mina stora planer och höga ambitioner för åren fram till pensionen nu krossas. Chefernas beslut att göra sig av med mig innebär att jag förlorar den bas och den trygghet som är en viktig förutsättning för att kunna skriva mitt magnum opus, mitt stora verk om kultur. Enda sättet att bedriva den typen av grundforskning som krävs för att ro det där projektet i hamn är att göra det på kompetensutvecklingstiden, men nu får jag istället jaga ett nytt jobb på en hårt konkurrensutsatt arbetsmarknad. Frågan är därför om jag kommer att kunna få tid och ro att göra det jag utbildats och genom åren upparbetat kompetens för: tänka och sprida kunskap.

Metaforen som jag vill lansera handlar om den akademiska miljön på högskolan, och för att introducera den vill jag börja med att översiktligt beskriva min väg in i och genom högskolevärlden. Min akademiska bana inleddes höstterminen 1991, på Göteborgs universitet. A-kursen i Etnologi var den första kursen jag läste. På en av de första föreläsningarna i det anrika Sveahuset på Östra hamngatan definierade vår lärare kultur genom att tala om begreppet i termer av odling. Genom åren har jag upptäckt att det finns en rad andra definitioner (det lär finnas närmare 200 unika sätt att förstå begreppet), och jag har som sagt för avsikt att avsluta min forskarkarriär med en bok där jag presenterar ett eget förslag till definition. Men den där första förklaringen jag fick ta del av, som jag i och för sig inte riktigt förstod då, har jag aldrig glömt. Kultur som odling. Det är inte bara en vacker tanke, den definitionen är även användbar i diskussioner om akademisk kvalitet och arbetsmiljön på landets högskolor. Om man ser kultur som odling blir det uppenbart att den akademiska kulturen i Högskolesverige blivit allt mer andefattig på senare år. 

Etnologi är ett ämne som idag tyvärr behandlas styvmoderligt. Tillsammans med många andra mindre ämnen för etnologiämnet därför en tynande tillvaro på landets universitet. När jag var student på 1990-talet fanns det massor av ämnen och enstaka kurser att söka. Göteborgs och Umeå universitet, som jag bedrev mina studier vid, var på den tiden kokande grytor fyllda av studenter som det förhållandevis generösa studiemedlet öppnade möjligheter för. Mina sex år på grundnivå utnyttjade jag till max genom att tidvis studera mer än 150 procent. Jag upptäckte nämligen ständigt nya och för mig okända kurser och ämnen. Kompetensen som jag byggde upp och som jag genom åren har fortsatt att utveckla handlade lika mycket om bredd som om djup, vilket jag även ser som förutsättningar för kvalitet i all undervisning och forskning. För några år sedan skrev jag följande i en Understreckare som publicerades i samband med etnologiämnets hundraårsjubileum.

Tyvärr har jubileet gått tämligen obemärkt förbi, även bland etnologerna själva. Det är trist, inte bara av nostalgiska skäl. Etnologisk forskning handlar om något som angår oss alla. Ingen kommer undan kulturen och den kulturförnekande kultur som håller på att växa fram idag är också kultur. Trots att ämnets samhällsrelevans är större än någonsin och även om etnologi är ett av de mest folkkära akademiska ämnena håller det tyvärr, liksom det gamla bondesamhället, på att lösas upp som en konsekvens av förändringar inom den högre utbildningen.

Det är med sorg jag konstaterar detta, för hade jag inte upptäckt etnologiämnet hade jag aldrig hittat in i   den akademiska värld som jag sedan disputationen 2003 varit en lojal och hängiven lektor i. Jag känner fortfarande en djup tacksamhet, dels över att universitetet såg ut som det gjorde där på 90-talet, dels över att jag fått chansen att på skattebetalarnas bekostnad inte bara kunnat bilda mig för egen del utan dessutom haft ynnesten att få arbeta som lärare och forskare. I den där understreckaren skrev jag även följande, som idag, när allt talar för att jag efter 26 år i statens och kunskapens tjänst kommer att sägas upp, fyller mig med ännu mer sorg än när jag skrev texten.

Etnologer har alltid tagit det folkbildande uppdraget på stort allvar och många etnologer är utåtriktade, tillmötesgående och samarbetsvilliga. Inte bara av altruistiska skäl. Kultur uppstår och förändras mellan människor och det är dit kulturforskarna måste rikta det rörliga sökarljuset i sin jakt på kunskap. Jag har själv arbetat i många olika samverkansprojekt med företrädare, både för en rad olika vetenskapliga ämnen och från näringslivet och det omgivande samhället. Och studenterna jag undervisat har efter sin utbildning fått arbete på olika företag, myndigheter och organisationer. Etnologi passar som hand i handske för tvärvetenskap och det finns gott om exempel från olika håll i landet där etnologer samverkar framgångsrikt med forskare från andra ämnen. Etnologer som inte forskar och undervisar inom den egna disciplinen arbetar ofta med så pass skilda saker som kulturvård, genus, företagsekonomi, bioteknik, mat och så vidare. Etnologi kan därför faktiskt vara det ämne som nått störst spridning i landet och den akademiska världen, trots eller kanske just tack vare att ämnet är litet och familjärt. 

 

Etnologins styrka har tragiskt nog visat sig vara en av dess största svagheter eller dilemman. Det faktum att etnologi kommit att förknippas med tomtar, troll och måltidsseder, det vill säga just det som gjort etnologin till ett folkkärt ämne och dess företrädare till kändisar, verkar idag ligga kulturforskningen i fatet. Etnologer skriver inte, talar inte och ser inte ut som allmänheten förväntar sig att forskare ska skriva, tala och uppträda. Det är en ödets ironi att det är en kulturellt upprätthållen föreställning som gör att etnologin arbetar i motvind. Etnologiämnet har svårt att finna sig tillrätta i den akademiska samtidskulturen där man förväntas skriva smala artiklar på engelska som endast angår ett fåtal och som ofta skrivs främst i meriteringssyfte. Etnologer gör sig inte obekväma för att de är obstinata eller nostalgiska, utan för att den akademiska kulturen inte gynnar kunskapsutvecklingen inom etnologiämnet. En delförklaring till att etnologin vid tiden för 100-årsjubileet håller på att försvinna på samma sätt som allmogekulturen är att ämnet ser ut att vara ett hopplock av disjecta membra, för att använda en klassisk term. Paradoxalt nog är disciplinens vetenskapliga styrka som blivit dess akademiska svaghet. Även om jag skrev min avhandling om förutsättningarna för jämställdhet i den svenska åkerinäringen betyder inte det att jag är expert på lastbilschaufförer, och det faktum att jag blev docent på en studie om alkoholen i kulturen och kulturen i alkoholen var inte ett karriärbyte. Jag har sedan jag inledde mina etnologistudier studerat kultur och förutsättningar för förändring. 

 

Kanske är det just för att etnologer är så folkkära, utåtriktade, nyfikna och samarbetsvilliga som etnologin har svårt att hävda sig i den stenhårda och ibland närmast hänsynslösa konkurrensen (om publiceringar, citeringar och forskningsmedel) som präglar den vetenskapliga världen av idag. Det är i så fall olyckligt, inte bara för etnologin utan även för samhället. Etnologins unika vetenskapliga kompetens kan bara förvaltas och fortsätta utvecklas inom ramen för en stabil och vetenskaplig disciplin där återväxten av nya förmågor kan garanteras. Kunskaperna om kultur och kompetensen att hantera mångfald och komplexitet liksom förståelsen för förändring som finns inom etnologiämnet är samhällsbyggande och hållbarhetfrämjande intellektuella egenskaper som behöver värnas, så det vore minst sagt olyckligt om etnologin försvann. 

För drygt tio år sedan tog den dåvarande ledningen för högskolan där jag arbetar beslutet att lägga ner den kulturvetenskapliga utbildning som fram till dess varit basen för min anställning. Därmed uppstod en arbetsbrist som jag förstod och accepterade även om vi lärare argumenterade för att vår utbildning borde få finnas kvar på grund av att den öppnade dörrar in i den akademiska världen för studenter som liksom jag kom från studieovana hem. Ett av skälen till nedläggningen var att utbildningen på grund av en del avhopp inte var lönsam, vilket kändes orättvist eftersom många av studenterna som sökt och kommit in på Kultur-och samhällsanalys berättade att de bytte program eftersom kulturstudierna gett dem självförtroende nog att söka sig till den utbildning de egentligen drömde om. Det har gått bra för väldigt många av de där studenterna och så gott som alla kom från miljöer där högre studier inte riktigt fanns på kartan. Det kändes sorgligt att inte få utbilda studenter i mitt eget ämne, men mina etnologiska kompetenser fick jag till min stora glädje användning för som lärare i ämnet företagsekonomi. Det var där jag hamnade efter nedläggningen.

Företagsekonomi är idag ett av de ämnen på högskolan som lockar flest studenter och det har varit intressant att lära känna det. Jag har lärt mig enormt mycket om mitt eget ämne kultur genom att studera och undervisa om företagsekonomiska teorier om ledarskap och organisering. Och jag har fördjupat mina kunskaper genom att handleda studenter som skriver om olika aspekter av ledning och organisering. Utan grunden i etnologiämnet talar mycket för att jag hade tvingats lämna högskolan i samband med den där omorganisationen. Men tack vare bredden i min utbildning fick jag ynnesten att fortsätta arbeta som lektor, vilket jag ser som ett av de mest meningsfulla arbeten man kan ha. Jag trodde nog att kombinationen av mina kunskaper och intressen, min öppenhet för förändring och beredvillighet att ta på mig nya uppgifter, alla år av erfarenhet samt det faktum att jag undervisar i ämnet företagsekonomi som lockar många studenter skulle borga för en viss anställningstrygghet. Att jag dessutom under de senaste fem åren skrivit åtta böcker (varav sex är läroböcker) trodde jag i alla fall inte skulle ligga mg i fatet.

Jag förstår så klart att den här texten kan uppfattas som en partsinlaga, som att jag talar i egen sak. Det är dock inte så jag ser det. Mitt engagemang för kunskapen och kvaliteten i forskning och högre utbildning sträcker sig långt utöver mitt eget intresse av en trygg försörjning och ett meningsfullt arbete. Jag har alltid sett det som att jag ansvarar inför skattebetalarna och att samhällets kostnader för högre utbildning är en investering tänkt att betala sig på lång sikt. Det är lika mycket för mig själv som för demokratin och kommande generationers behov av kunskap som jag säger det jag nu ska säga till dig som arbetar som rektor: Tänkt inte att uppdraget som ledare i den akademiska världen handlar om att producera något! Då blir det nämligen svårt att förvalta det arv som tidigare generationers akademiker lämnat efter sig och som alla i den akademiska världen ansvarar kollektivt för. Akademiskt skolade medarbetare är inte utbytbara kuggar i ett väloljat maskineri skapat för att så effektivt som möjligt nå strategiska mål. 

När jag sägs upp kan jag som lektor inte bara gå på dagen och lämna min tidigare arbetsplats, som jag gjorde när jag arbetade som bagare i slutet på 1980-talet. I det lärarlag som jag nu tvingas lämna känner vi varandra och har hittat konstruktiva sätt att kombinera våra olika personligheter och individuella intressen, och vi har genom åren utvecklat unika och värdefulla, kollektiva kunskaper och kompetenser. Liksom kulturen på avdelningen är helheten som lärarlaget utgör större än summan av delarna den består av. Rycks en av oss upp störs ordningen och försvinner rottrådarna som är intrasslade med andras trådar och som förgrenar sig långt utanför såväl avdelningen som högskolan. Oron på avdelningen som beslutet att säga upp fem medarbetare påverkar kvaliteten i arbetet och går ut över studenternas möjligheter att bedriva högre studier.

Vad jag försöker säga är att akademin både lever och frodas i symbios med studenterna och det omgivande samhället och att det därför är bättre att likna högskolan vid ett slags rizom, (alltså en i hög grad självorganiserande ordning utan tydligt centrum) än vid ett löpande band där man bygger bilar vars kvalitet går att mäta och kontrollera. Som rektor för en högskola befinner man sig inte i toppen av en hierarki, man utgör istället en viktig nod i ett dynamiskt nätverk med förgreningar långt utanför den egna organisationen. Metaforen jag vill lansera bygger på tanken om att kultur är odling och handlar om att likna uppdraget som rektor vid en chefsträdgårdsmästare, som leder och fördelar administrationens sysslor (som handlar om att gräva rabatter, rensa ogräs, vattna och tillföra jorden näring). Lärarna och forskarna motsvara i liknelsen blommorna som växer i den miljö som växer fram i plantskolan. Och kvaliteten i verksamheten står i direkt relation till graden av mångfald i odlingslandskapet.

Kulturen på högskolan är den mylla som kunskapen växer ur och får sin näring från, därför är det inte order uppifrån eller storslagna mål som behövs utan rätt näring, lagom med vatten, tålamod och inte minst förståelse för vilka växter som trivs tillsammans och som kan hämta kraft från varandra. Erfarna lärare presterar inget och behöver därför inte kontrolleras, de behöver istället känna ledningen tillit för att kunna ansvara för den kontinuitet som möjligheten att rota sig i jorden är en förutsättning för, vilket krävs för att unga adjunkter och nybakade lektorer ska kunna finna sin unika plats i den dynamiska helheten. Studenterna växer under sin tid i den akademiska miljön till lovande skott som kan sprida sig i samhället och slå rot i andra organisationer.

Om rektorer anammar samma typ av ledarskap som praktiseras i tillverkningsindustrin – det vill säga leder arbetet på högskolan genom att peka med hela handen och ser det som sin uppgift att effektivisera verksamheten och öka produktionen av mätbara resultat – kommer det att påverka miljön negativt och gå ut över kunskapen och kvaliteten som är förutsättningen för att arbetet som utförs på landets högskolor ska kunna hålla hög akademisk klass. Rektorer som använder den högt ärade och ansvarsfulla positionen som ledare i akademin som en stepping stone för sin fortsatta klättring i karriären har missuppfattat uppdraget. Genom att betrakta arbetet som rektor vid en trädgårdsmästare eller landskapsarkitekt minskar risken att akademiska odlingsmiljöer behandlas lika vårdslöst som den ovärderliga regnskogens mångfald, vilken tragiskt nog skövlas och ersätts med monokulturella odlingar av oljepalmer, majs eller någon annan kortsiktigt profitabel gröda.