Vi behöver fler som Zygmunt Bauman

Zygmunt Bauman skrev sin berömda bok Auschwitz och det moderna samhället 1989, i samma veva som jag började studera. Sedan dess har det blivit många böcker och hans författargärning har genom hela min karriär tangerat och resonerat med mina studier och mitt arbete. Många studenter har läst hans böcker på olika kurser jag undervisat på. Har inte skrivit om honom här dock, slår det mig. Så jag tar tillfället i akt nu när han uppmärksammas i samband med ännu ett besök. Det är Kaj Schueler som intervjuar.

Nej, förutsäga framtiden varken kan eller vill Zygmunt Bauman. Gång på gång har han fått frågan, men efter att i 65 år ”sysslat med” sociologi, analyserat och teoretiserat kring samhälleliga förändringar och mänskliga rörelser är det bedöma historien och samtiden han kan. ”Sociologer”, säger han, ”har väldigt bra metoder att analysera samtida trender”. Men någon profet är alltså inte mannen som sitter framför mig – den svarta klädseln och det vackert böljande vita håret till trots.

Framtiden finns inte förrän den realiserats, förrän där och då. Alla kloka människor vet det och både tänker och agerar som Bauman genom att påpeka frågans omöjlighet och vara tydlig med det fåfänga i önskan att veta. Livet levs här och nu, och det enda som går att veta något om är historien och samtiden.

–Framtiden existerar inte, den skapas av människor och bygger på mänskliga beslut som vi inte vet något om i dag. Till skillnad från djuren har vi frihet att välja, och vi har ett språk där vi kan använda oss av det lilla ordet nej! Vi kan fantisera om framtida existenser vilket också kan få konsekvenser för framtiden.

–Václav Havel har formulerat det mer poetiskt. För att förutsäga framtiden måste vi veta vilka sånger befolkningen är redo att sjunga. Men problemet är att det inte finns något sätt att förutsäga vilka sånger nationen vill sjunga i morgon.

Det är en paradox. En av många paradoxer som man som samhälls- och kulturforskare snabbt identifierar. Kulturforskning handlar delvis om det, om att identifiera paradoxer. Inser vi att det inte går att förutsäga framtiden kan intellektuella resurser frigöras, vilka kan användas för att lära sig hantera det som är här och nu och alla de problem och utmaningar vi står inför. Fantasier spelar roll och påverkar, just för att framtiden är öppen. Vid varje givet tillfälle finns olika möjliga vägar fram, och de vägar som flest önskar kommer att påverka processens riktning. Kontrollera den går dock inte, men påverka den. Därför är studier av kultur så viktiga, för de ger oss inblick i och förståelse för vart vi möjligen är på väg. Och ser vi i ljuset av historien att det finns en uppenbar risk att det som nu är tendenser på marginalen kan utvecklas i en obehaglig riktning kan åtgärder sättas in för hindra.

Zygmunt Bauman är en av de mest inflytelserika sociologerna under senare delen av 1900-talet och har gett innehåll till en uppsjö av begrepp som i dag ingår i den gängse vokabulären: moderniteten, postmoderniteten, den flytande moderna världen och det allra senaste: ”precariatet”, om den stora grupp av människor från olika samhällsskikt som upplever sin samhälleliga situation som synnerligen osäker.

Bauman har verkligen betytt massor. Inser det nu, även om jag så klart vetat det hela tiden. När det presenteras på det här sättet blir det bara så tydligt. Hans arbete har påverkat samhället och skapandet av framtiden genom att texterna lästs och hans tankar bearbetats och spridits. Bauman visar på nyttan med hum/sam-forskning. Det är en annan slags nytta än den företrädare för näringslivet kräver att högskolan ska bidra med. Bauman visar på komplexitet där ekonomiansvariga väljer att se enkelhet, och han undersöker konsekvenserna av politikens fokus på strikt ekonomisk nytta. Bauman är ingen företrädare för den förhatliga postmodernismen. Han skapar inte teorier utan undersöker samtiden och konsekvenserna av politiken som förs. Intressant nog kommer han dock till samma slutsats som många postmodernister vilket tar udden av kritiken mot den forskningen.

Det är dock inte lätt att ställa frågor till den vänlige professorn. Vad vill du prata om? frågar han och knappt har jag hunnit svara innan han inleder en storstilad och välargumenterad föreläsning. Kanske är det med ålderns, den forne lärarens och erfarenhetens rätt Bauman tar varje fråga till utgångspunkt för en monolog. Han är ju inte bara skarp akademiker utan också en underhållande berättare.

Så bort framtiden, låt oss i stället uppehålla oss i den högaktuella samtiden. För en dryg vecka sedan publicerade SvD en artikel av Bauman där han skrev om shopping som identitet och underliggande orsak till upploppen i London.

Men varför är egentligen shopping ett så stort problem?

–Den grundläggande frågan är, vad är konsumtion? Låt mig ta ett exempel. När jag var liten gick människor till dåtidens motsvarighet till gallerior för att köpa nya kläder när de gamla inte längre gick att använda, man handlade för att ersätta något utslitet med nytt. I dag söker vi bekräftelse och identitet genom shopping.

Tänker på begreppet mansplaining, men också på att det inte är något Bauman kan anklagas för. Han tar inte plats och lägger ut texten om självklarheter, utan förklarar viktiga saker. Bara för att man är man och förklarar betyder inte att det går att tala om det i termer av mansplaning. Det Bauman har att säga är viktigt och värt att lyssna på, och han talar om angelägna saker. Konsumtion är en sådan fråga, som får konsekvenser långt utanför individens räckhåll. Konsumtion är idag grunden för ekonomin. Därför kommer förändrade konsumtionsmönster att få konsekvenser för välfärden. Paradoxalt nog har vi med andra ord byggt ett samhälle där kloka beslut som att avstå från onödiga inköp, att handla ekologiskt eller undvika varor och tjänster som producerats på oetiskt sätt, kan få negativa konsekvenser för ekonomin som är grunden till allt. Det finns inga enkla lösningar, men första steget på vägen mot en lösning är insikt om paradoxen och svårigheten. Däri ligger nyttan med Baumans forskning. Konsumtion är inte en individfråga utan en samhällsfråga.

–Det är allvarligt framför allt av två skäl. Det har dels, vilket vi såg i London, inneburit att de gamla sätten att lösa sociala problem inte längre fungerar som de brukade göra. Dels måste vi ställa oss frågan hur mycket shopping och hur många produkter vår planet egentligen tål? Vi är redan för många människor och inom tio år är vi nästan tio miljarder, hur kan planeten klara av att producera för shopping på den nivån?
Människor tycker ju om att shoppa och det sätter fart på produktionen.

Allt och alla hänger ihop. Framtiden skapas av oss, mellan oss och både människor, djur och materia samproduceras. En oskyldig önskning hos någon skalas upp i kulturen och kan på sikt påverka klimatet. Mina drömmar är med andra ord inte oskyldiga. När många vill finns ingen makt i världen som kan hindra utvecklingen. Återigen: Därför är kulturforskning nyttig, för den handlar om samband, paradoxer och allas medverkan i skapandet av framtiden. Alla tankar och handlingar får konsekvenser. Idag konsumeras det som aldrig förr. Så har det inte alltid sett ut. Ett annat samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill och agerar för att det ska bli så.

Vad är alternativet?

–Ja, vad menar jag då med konsumtionsliv? Vi har sedan många år tillbaka blivit tränade att mäta vårt välmående genom BNP. Om BNP går upp, vilket innebär att vi producerar fler och fler saker och förstör mer och mer råvaror, går vi framåt. Om BNP faller ner mot noll eller, Gud förbjude, under noll blir det panik, depression och stor kris. Vad ska vi göra?

–Det är en fråga om mentalitet. Vi är inställda på att mäta vårt välstånd och vår lycka genom tillväxtökning. De tillstånd som kan uppnås eller de saker som kan förvärvas utan pengar räknas inte. En av paradoxerna är ju att när vår bil går sönder eller vi själva skadas och åker till sjukhus ökar BNP, men om du går till din granne och hjälper honom i hans trädgård förändrar det inte BNP.

Klokt och viktigt. Detta är inte rocket-science, men det verkar vara minst lika svårt att fatta som teoretiska fysik. Politiker väljer att lyssna på andra forskare än forskare som sysslar med det Bauman gör. Man lyssnar på ekonomer som vet allt om EKONOMISKA system och som inte bryr sig om vad som händer utanför flödet av pengar. Deras svar är att pengarna är lösningen. Ju starkare och snabbare flöden desto bättre. Och sen undrar vi över varför vi får problem?! Det är för att vi inte orkar se helheten och komplexiteten. Vi väljer att skjuta på budbäraren istället. Vems forskning är nyttigast egentligen, Baumans (som pekar på konsekvenserna av den rådande ordningen) eller ekonomernas (som underblåser ordningen)? Vad menar vi med nytta? Jag sitter med i ett råd som på Vinnovas initiativ ska ta fram kriterier för att mäta högskolornas societal impact, vilket framöver kommer att ligga till grund för tilldelningen av medel till högskolorna. Jag är kritisk till själva grundtanken med projektet och ser med fasa på hur samtalen i gruppen skiljer sig åt beroende på vilket som är ens forskningsområde. Företrädare för teknikforskningen till exempel, vilken ofta ger snabba och mätbara resultat, ser detta som en möjlighet, medan jag, med hänvisning till hur forskning likt den Bauman ägnar sig åt tas emot av, ser hela tanken på att mäta impact (vad det nu är) som ett allvarligt hot, inte bara mot forskningen utan mot samhällets långsiktiga hållbarhet. Hur mäter man nyttan med forskning som visar att nuvarande sätt att tänka och agera är onyttigt och riskabelt? Ännu en paradox.

–Jag vill förekomma din nästa fråga eftersom du antagligen vill veta vad vi ska göra? Vi har en svår tid framför oss med stora offer och trauman. Det kommer inte att vara lätt eftersom vi i många decennier levde med den naiva föreställningen att våra tillgångar bara kommer att öka och öka utan något slut. Vi börjar nu för första gången förstå det kanske inte är så. Vi måste finna bättre sätt att mäta och värdera vad som är ett bra liv och lycka.

Om det var så Vinnovaprojektet var upplagt, om det var detta vi skulle diskutera: Hur kan vi mäta så att inga barn kastas ut med badvattnet? Då skulle det kunna landa i något bra, men om diskussionen utvecklas till en tävling om vem som har flest kontakter och drar in mest pengar, vilket är lätt att mäta, medverkar vi till vår egen undergång. Låt oss hoppas att insikten som Bauman talar om verkligen finns och att den sprider sig. Det är bråttom. Hållbarhet är inget man fixar i en handvändning. Problemen vi ser idag kommer att förvärras under lång tid även om vi omgående bryter helt med nuvarande system. För varje dag som går utan att vi tar tag i och på allvar sätter oss in i ämnets komplexitet kommer situationen att förvärras exponentiellt.

Vilka politiker eller ledare är beredda att företräda återhållsamhet?

–Tänk efter, min bäste Kaj Schueler, till och med en 100 år gammal ek var en gång en liten liten planta. Varje majoritet i dag har en gång varit en minoritet och om så inte hade varit fallet hade vi inte träffats i denna vackra byggnad utan troligen i en grotta.

All förändring börjar i marginalen och varje tanke och handling räknas. Den tanken ger hopp, även om det för var och en av oss aldrig finns några garantier för att just våra tankar kommer att spridas och vinna gehör. Jag bloggar om det jag tror på och finner viktigt, inte för att nå framgång utan för att nå ut. Jag gör det jag kan för att jag känner att jag måste. Sedan får framtiden utvisa vad det leder till. Avstod jag från att göra det jag gör för att det är hopplöst, skulle jag inte kunna se mig i spegeln sedan. Hållbarhet är inget man ägnar sig åt för att lyckas, utan för att det är nödvändigt. Politiker borde därför inte lova så mycket, utan agera långsiktigt istället.

Du har skrivit en mängd böcker, ett tiotal finns på svenska. Hur många är det sammanlagt?

–Mitt privilegium är att jag aldrig har sökt ett jobb. Jo, en gång, 1954 sökte jag arbete som assistent vid universitetet. Alla andra jobb har jag blivit erbjuden och enda anledningen till att hålla ordning på sin bibliografi är ju för att söka jobb.

Ödmjukheten. Lägg märke till ödmjukheten. Jämför med Donald Trump. Vem bör vi lyssna på för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle?

Din senaste bok heter ”Culture in a liquid modern world”. Hur kom det sig att du skriver om kultur?

–Polen är ordförandeland i EU nu och jag blev tillfrågad att skriva något inför en stor konferens i Wrocław nu i september om Europa och kulturen. Min tes är att Europas enda chans att återvinna sin position i världen är via kulturen. Europa kan aldrig mer bli en militärmakt och har en mycket liten chans att bli en ekonomisk stormakt.

– Men Europa har något att tillföra övriga världen som andra inte har. Den genom upprepade svårigheter utvecklade förmågan att leva fredligt med skillnader, att leva tillsammans inte bara trots skillnaderna utan tack vare dem. Skillnader är något positivt – skillnader i åsikter, i tradition, i sympatier och synen på samhället – och grunden för all kreativitet.

Kulturen visar vägen. Skillnader och problem blir bara problem om vi väljer att se på dem på det sättet. Det är synd om människorna, tänker jag. Synd om oss, alla. För det hade kunnat vara så mycket bättre, om fler bara förstod värdet av kunskaper om kulturens roll. Om fler efterfrågade verktyg för att förstå och hantera sin vardag och samhällets mjuka sidor, om man nu ska använda den nedlåtande beteckningen på ämnets kunskapsområde. Kultur är inte mjuk, den är ingenting. Inte i sig. Kultur finns och verkar i mellanrummen mellan, allt och alla. Och ju mer man försöker fokusera kulturen, desto mindre ser man. Ju tydligare man försöker vara desto mindre förstår man. Detta är paradoxen. Utmaningen för oss alla att försöka förstå. Därför är det synd om människorna. Det går att lägga ner ett ämne som kulturvetenskap och det går att avfärda en forskare som Bauman, men behovet av kunskap finns kvar. Det kan ingen politik i världen ändra på.

Du tycks ändå ha en ganska mörk syn på tillståndet i världen?

–Well, jag är inte pessimist.

Du är inte pessimist?

–Du känner till definitionen av optimist och pessimist? Optimisten är en person som tror att denna värld är den bästa av världar och pessimisten misstänker att optimisten kan ha rätt. Men det finns en tredje kategori och jag vill bli klassificerad i den. Människor som hoppas.

–Hopp är varken pessimism eller optimism. De som hoppas vet att mycket talar emot dem, att svårt arbete ligger framför dem och att människor kommer att lida men… själen är inte odödlig men hoppet är. Du kan döda det mesta hos en människa men inte hoppet.

Instämmer i Baumans ord. Jag väljer att hoppas och tro på att framtiden blir bättre, att ett annat samhälle är möjligt. Och jag väljer att agera som om det var sanningen, som om ett annat, mer öppet och solidariskt samhälle, redan var här. Bara så kan drömmen bli verklighet, i framtiden. Jag tror inte på Gud, men jag väljer att tro på människan, kärleken och på hoppet om en bättre värld. Inte för att det finns evidens för det. Jag vet inte att det blir så, men jag söker kunskap och testar olika vägar fram. För det vet jag, att om jag väljer att inte tro, att inte agera eller slutar hoppas, händer inget. Vi behöver Bauman, mer av hans tankar och fler som tänker som honom.

Avslutar med att citera Håkan Lindgren, som också skrivit om Baumans besök i Sverige. Han lyfter i sin artikel en viktig sak som inte framkommer här. Han skriver.

Vi befinner oss i en mellanperiod, ett interregnum – de gamla idéerna hjälper oss inte längre, och de nya har ännu inte fötts. Ända sedan jägar- och samlarstadiet, sade Bauman, har människor slagit sig samman i större och större grupper, en utveckling som har lett fram till nationalstaten. För att förena människor i ett allt större ”vi” har man behövt hänvisa till yttre fiender. Utan ett ”de” att avgränsa sig mot kan man inte definiera ett ”vi”. Detta går inte längre – det är det nya i vår situation. För att lösa våra globala problem måste nästa ”vi” bli globalt, men ingen, inte heller han själv, kan säga hur det ska gå till.