Mångkultur är inte enkelt, men nödvändigt

Förutsättningen för mångkultur är att allas rättigheter värnas. Därför måste alla tendenser till försök att ifrågasätta jämställdhet hindras. Igår delades en artikel på FB på temat mångkultur som jag tyckte hittade rätt i det minfält som frågan kommit att bli, den är skriven av Heide Avellan och är publicerad i Sydsvenskan. Det är svåra frågor, men livsviktiga. Det handlar om social hållbarhet, om framtiden, för alla. Därför kan och får vi inte ducka för frågan eller ge efter för rasisternas försök att piska upp rädsla och osäkerhet om vad som är det rätta.

Ansiktet mot solen och skala av, skala av, skala av. Äntligen. Män i bar överkropp, kvinnor i soltopp fyller parkernas gräsmattor. Bara armar och ben överallt.

Självklart, men inte okomplicerat för alla.

Mångkultur är svårt, komplext och det kräver att alla förändras. Ingenting är någonsin sig likt. Det är där det brister i SDs retorik, i den fåfänga föreställningen att kultur är statisk och homogen och att hotet alltid kommer utifrån. Lika problematiskt är det att betrakta mångkultur som ett harmoniskt tillstånd eller som en garanti för hållbarhet, så är det inte. Jag ser mångkultur som en förutsättning för hållbarhet. Det är inte enkelt, men vi har inget val. Problemen som uppstår inte tecken på att det inte fungerar, utan en naturlig reaktion på förändringen som påverkar alla ömsesidigt, och en indikation på att mångfaldspolitiken behöver ses över.

För ett år sedan väckte Zeliha Dagli uppmärksamhet när hon i Aftonbladet berättade hur somliga vill krympa hennes tillvaro. Efter trettio år i Sverige är hon bekymrad över att hon inte längre kan klä sig som hon vill och diskutera rätten till abort, rätten till sin kropp, rätten till ömsesidig kärlek. Den sociala kontrollen från hennes barndoms imamer har flyttat till den svenska förorten.

"Vi är många kvinnor som är mycket oroliga över utvecklingen i Husby och hotet mot jämställdheten här."

Hon vill kunna ta ett glas öl med sina vänner, odla grönsaker i shorts och bada i bikini. Det är för mycket för moralväktarna.

Jag förstår hennes oro, och delar den. Jag har kämpat för jämställdhet i många, många år. Det är liksom mångkultur en ständig utmaning. Framsteg riskerar hela tiden att gå förlorade. Frågan är laddad och alla är inte överens om att det är ett värde värt att försvara. Jag vill inte leva i ett samhälle där män och kvinnor har olika rättigheter och skyldigheter, jag vill bo i ett samhälle där allas lika värde är en viktig princip. Samtidigt vill jag inte leva i ett samhälle som bygger murar och stänger människor ute. Jag värnar mångkulturen också. Båda är en förutsättning för varandra. Därför oroar det mig att debattklimatet i Sverige är så laddat att nästan allt som sägs kan vantolkas. Kan vi inte samtala om frågan och bringa reda i komplexiteten har vi alla problem och det kan aldrig leda till något gott. Mångkultur är inte svart eller vitt, ont eller gott. Mångkultur är svårt, men inte svårare än livet och samhället som vi ändå måste hantera är det inte. Dessutom har vi inget val, det är det viktigaste för alla att inse. Kan vi inte hantera problemen som uppstår när tanken om alla människors lika värde ska realiseras, skyller vi ifrån oss och anklagar andra för att orsaka problemen, är vi fega och ynkliga.

Sedan den gröna politikern Yasri Khan vägrade skaka hand med en kvinnlig reporter är debatten igång igen: Är mångkulturalismen ett hot mot jämställdheten?

Det beror på hur majoritetssamhället agerar. Men om tassandet kring frågan fortsätter så är risken stor att svaret blir ja.

Tassandet och tystnaden spelar mörkrets krafter i händerna och ger luft åt dem som inte anser att alla människor är lika mycket värda, de som söker enkla lösningar och som naivt, nostalgiskt längtar tillbaka till den gamla goda tiden. Mångkultur är en utmaning, en oerhört svår utmaning. Att möta problemen med tystnad leder inte till något gott! Jag tycker Khans vägran att ta i hand är förkastlig, och hans förklaring till varför är inget annat än ynklig. Samtidigt är ett uteblivet handslag en petitess i sammanhanget. Frågan är mycket större än så och enormt mycket viktigare. Vill han framstå som en idiot kan han väl få göra det, tänker jag. Det viktiga är att vi står upp för jämställdheten. Han är inte ett problem, om det blir ett problem eller inte handlar om hur majoriteten agerar. Om han hatas och hotas och om andra som delar hans etnicitet misstänkliggörs spelas rasisterna i händerna, som bara väntar på att den här typen av händelser ska ältas i medierna. Handlingar måste kunna fördömas, men aldrig människor. Särskilt inte grupper av människor.

Med stort mod och hårt arbete har Sveriges kvinnor vunnit en sexuell frihet våra förmödrar bara kunde drömma om, konstaterar Alexandra von Schwerin, projektledare för utställningen Älskare och älskarinnor – njutning och åtrå 500 år på Skarshults slott. Hon varnar för backlash:

”Jag vaknar med ett ryck varje morgon och tänker på alla de kvinnor som har kämpat och dött för de friheter vi har idag. Vi får inte glömma dem. Om vi inte tar de här tendenserna på allvar så ger vi de här kvinnorna fingret och säger att det ni gjorde och det ni kämpade för spelar ingen roll lägre.”

Men det här är inte en kvinnofråga. Det ingår om Sverige ska förbli en västerländsk liberal demokrati – det bästa sätt att leva ihop som människan hittills kommit på.

Mänskliga rättigheter handlar om ALLA människors rättigheter. Därför är det svårt och komplext, för det innebär att ALLA måste förhålla sig till varandra. Mina rättigheter är lika viktiga som dina, och det gäller överallt. Mångkultur kräver därför stabilitet och resurser. Liksom demokrati är det minst dåliga styrelseskicket är mångkultur inte ett harmoniskt tillstånd. Det måste vi förstå. Att anklaga oss som är för mångkultur för problemen som uppstår när visionen ska realiseras är intellektuellt ohederligt, för vad menar kritikerna är alternativet? Män i vita skjortor som med gravallvarlig min marscherar på våra gator, som i Borlänge på första maj? Det är ett mycket allvarligare hot mot den svenska jämställdheten än ett uteblivet handslag. Lika förkastligt, men enormt mycket mer farligare. Khan ville i alla fall tala om saken. Svenska är inte öppna för dialog, tvärtom söker man konflikt. Sverigvännerna är inte vänner till Sverige, till det Sverige kommit att stå för. Och jämställdhet bryr sig rasisterna bara om ifall "deras" kvinnor hotas av män utifrån.

Också bland dessa demokratier är Sverige udda, på ett bra sätt. I forskningsprojektet World Values Survey som sedan 1981 samlar data om värderingar i världen sticker Sverige ut.

Högt upp på forskarna Ingleharts och Welzels kulturkarta, som resultatet presenteras i, kommer länder som har mer sekulära och mindre traditionella värderingar i synen på sådant som religion, auktoriteter, abort, skilsmässa och nationell stolthet. Till höger finns länder med tolerans, jämställdhet och individualism.

Sverige hamnar längst uppe och längst till höger. Modernt, sekulariserat, med individen i centrum.

Det finns massor att vara stolt över i Sverige! Tummar vi på de mänskliga rättigheterna och ger efter för krav på olika behandling av män och kvinnor kan läget snabbt förändras. Återigen, mångkultur är på inget sätt enkelt, men att inte försöka vore förödande.

När detta annorlundaland välkomnar kulturer från hela världen är det oundvikligt att det uppstår krockar.

Den liberala feministen Susan Moller Okin skrev den uppmärksammade essän Is multiculturalism bad for women? – och svarade själv på sin fråga: ja, för patriarkala kulturer värnas på bekostnad av kvinnors rättigheter.

Minns handskakningsdebatten. En man kan inte tvingas skaka hand med kvinnor. Men den arbetsgivare som vägrar anställa honom på grund av detta kan tvingas till skadestånd för diskriminering.

Den här typen av paradoxer kan och får vi inte blunda för. Ett annat exempel på samma sak är sjuksköterskan som med hänvisning till sin tro vägrade utföra abort. Hon förlorade i högsta domstolen. Om någons tro förbjuder hen att göra något som svenska staten garanterar alla får individen välja vad som är viktigast för hen. Staten kan och får aldrig tveka. Bara så kan mångkultur fungera. Anser vi att jämställdhet är viktigt måste staten försvara kvinnors och mäns rättighet att inte diskrimineras. Liksom i livet i övrigt finns inga garantier och det är aldrig enkelt, men principen är enkel.

Essän skrevs 1999, alltså bara några år efter FN:s stora kvinnokonferens i Peking. Sedan dess har världens kvinnor inte sett några stora framsteg, inget imponerande genomförande. Kvinnors rättigheter har tvärtom kringskurits:

I Europa ifrågasätts rätten till abort. I spåren efter den arabiska våren krymper kvinnors livssfär. I krig är våldtäkt fortfarande ett vapen. I FN har frågor om mänskliga rättigheter hamnat i händerna på några av världens mest repressiva regimer.

Kvinnors rättigheter begränsas med hänvisning till traditioner, religioner och kulturer.

Detta är ett problem som måste uppmärksammas om vi menar allvar med talet om hållbarhet. Jämställdhet är aldrig en självklarhet, det är ett värde som måste försvaras. Sverige har kommit långt, men eftersom inte ens svenskarna är överens om att jämställdhet är bra och eftersom världen inte är det samma som Sverige blir frågan om jämställdhet kanske till och med svårare än mångkultur. Fast, återigen, vi har inget val. Anser vi det viktigt måste vi kämpa för det vi tror på. Att kämpa mot det man inte tror på är inte vägen fram. Det är inte människor det är fel på, utan traditioner, religioner och kultur, vilket ingen enskild kan förändra i en handvändning. Utmaningen är stor och svår, men betraktar vi frågan just som en utmaning och inte som en fråga om rätt eller fel ökar chansen till framgång i kampen.

”Att vara feministisk mångkulturalist borde anses lika otänkbart som att vara en liberal socialist”, påstod högerliberala Timbros Andreas Johansson Heinö nyligen i Borås Tidning, apropå Susan Moller Okin.

Men riktigt så illa behöver det inte vara. Det går att välkomna flera kulturer, men då krävs att det finns tydliga spelregler – som alla förväntas följa:

Respekt för lagen och demokratin och det sekulariserade beslutsfattandet. Respekt för de mänskliga rättigheterna, för åsiktsfrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet, tryckfrihet. För jämlikhet och jämställdhet och allas rätt att välja sitt liv.

Timbro är de enkla lösningarnas högborg, så jag är inte förvånad att man kommer till den slutsatsen. Jag är feminist och värnar mångkultur. Det är alltså inte otänkbart. Jag är dock inte så naiv att jag tror att problemen löser sig av sig själva. Tydliga regler som alla förväntas följa är förutsättningen. Lagen och de mänskliga rättigheterna är grundbulten. Så långt är det enkelt. Det är sen del blir svårt. Förstår vi bara det är dock halva segern vunnen. Mångkultur är svårt, men innan visionen förverkligats har vi inget hållbart samhälle. Därför har vi inget annat val än att försöka.

Sverige behöver tydligt formulera vad som gäller. Och se till att detta efterlevs. Inte fastna i kulturrelativism.

Kulturrelativism är en lika enkel men naivt förödande hållning i frågan som rasism. Vi har lyckats komma långt i fråga om jämställdhet i Sverige och det ska vi vara stolta över. Det är dock en värdering och värderingar kan komma att ändras. Därför är det så viktigt att stå upp för och försvara det man tror på. Att hata och hota den som tycker, tänker eller ser annorlunda ut löser inga problem. Flathet är lika illa som rädsla, det är ingen grund att stå på. Att ge efter för sådana känslor är lika illa som att ge efter för dem som inte värnar jämställdhet.

Idag härjar sedlighetspolis i invandrartäta förorter. Skäggmän ifrågasätter muslimska kvinnors rätt att dricka vin. Flickors rätt att lära sig simma i skolan är inte självskriven, kvinnors rätt att välja jobb, partner och liv inte självklar. Hedersvåld och könsstympning är verklighet.

Inte för att regler saknas – utan för att myndigheter viker ner sig.

Det är ett hån mot alla som kämpat för det jämställda Sverige. Men att bara skylla på pluralismen är att göra det för enkelt.

Instämmer! Jag kan aldrig acceptera att någon spottar på det jag kämpat för i åratal. Jag är för jämställdhet och mångkultur, och det betyder att jag kämpar för ALLA människors lika värde. Hedersvåld, könsstympning, barnäktenskap betraktar jag som lika illa som hustrumisshandel, våldtäkt och annat som svenska kvinnor utsätts för av svenska män. Om det vore så att problemen handlade om etnicitet, ja då hade vi inga problem. Frågan är enormt mycket mer komplex än så och innan vi förstår det och utvecklar strategier för att möta svårigheterna kommer problemen att finnas kvar.

Det handlar om att våga stå upp för vad som gäller i Sverige. Det handlar om att inte separera kvinnor och män i det offentliga, att inte svika de unga som gör uppror mot hederskulturen. Det handlar om att stå upp för att Sverige har valt en annan samhällsmodell – i demokratisk ordning – och att den inte bara är annorlunda, utan bättre.

Jämställdhet är bättre, menar jag, inte per definition utan för att jag tror på alla människors lika värde. Därför försvarar jag både mångfald och jämställdhet, för att jag är övertygad om att det är en förutsättning för ett långsiktigt hållbart samhälle. Inte för att det är enkelt, utan för att det är viktigt och värdefullt! Jag kämpar för det jag tror på, inte mot andra människor!