Verkligheten 2

Verkligheten var det. Tar nya tag och har här för avsikt att skriva om det som jag aldrig riktigt kom fram till igår eftersom ordet och begreppet väckte så pass många och olika associationer att inlägget rätt som det var blev för långt. Lite är det ju så med verkligheten som sådan också, den är som den är, överallt, alltid. Vi människor kan hoppas lära känna den bättre, men helt och håller, i alla sina aspekter, kommer den aldrig att kunna fångas. Inte av en mänsklig hjärna, av det enkla skälet att hjärnan är en del eller en aspekt av verkligheten. Människans hjärna är inte utanför världen, utan en integrerad del av den. Verkligheten går bara att förstå inifrån, genom att leva och verka i den, på insidan. Det är en viktig aspekt av det jag vill förmedla här och det är också så jag ser på kultur. Allt och alla finns och verkar tillsammans, på insidan.

Nåväl, tar mig till utgångspunkten innan jag svävar iväg igen. Det var ju arkitekten Michael Benedikt (här finns lite länkar till texter om honom: Här, Här och Här) jag ville skriva, om hans förslag till verktyg för att förstå just verkligheten. Han identifierar fyra komponenter, fyra egenskaper hos verkligheten, som han menar kan användas för att förstå. Komponenterna är: Närvaro, Betydelse, Materialitet och Tomhet (som kan delas upp i två aspekter, Tomhet 1 och Tomhet 2).

Benedikt ser komponenterna som oberoende och det är i dynamiken som uppstår genom olika kombinationer av delarna som gör verkligheten mångfacetterad, föränderlig och omöjlig att fånga i sin helhet. Tänker osökt på DNA-molekylens fyra delar som ger upphov till livet i all sin rikedom. Det är två illustrationer av hur initial enkelhet snabbt ger upphov till komplexitet, om man bara tar sig några steg bort, upp ut. Därför är Kants, Schopenhauers och Nietzsches tanke på viljan till ... viktig, för den ger riktning åt tillblivelseprocessen. Här har vi alltså allt vi behöver veta för att förstå, samtidigt som vi förstår hur svårt det är att förklara.

NÄRVARO handlar inte bara om varande, utan om något mer påtagligt, om närvaro som hos en skicklig skådespelare. Någon som är här och nu och som når fram och tränger genom bruset. Allt och alla har mer eller mindre av den egenskapen, mer eller mindre av den förmågan. En person kan ha och vara närvarande, men det kan också en byggnad. Andra personer kan vara där, men ändå sakna närvaro. Och det finns gott om vackra men anonyma byggnader. Det är en egenskap som går att studera och en aspekt av verkligheten som går att skilja ut och förstå separat. Det är så verkligheten fungerar, den består av delar som tagna var och en för sig blir begripliga, men när de sätts samman och viljan till ... kopplas på händer det saker över tid, uppstår det dynamik, komplexitet och föränderlighet.

BETYDELSE menar Benedikt har med förstånd att göra, men det har mindre med intellektet att göra än med verkan. Betydelse handlar här inte om att något betyder något, utan mer om att något är betydelsefullt. Även detta är en egenskap som det finns mer eller mindre av i världen och hos människor. Jag vill så klart att mina tankar ska betyda något för någon annan än mig själv, att orden som här publiceras ska vara eller bli betydelsefulla. Men det är inte upp till mig att bestämma, lika lite som det är upp till en arkitekt att avgöra om byggnaden man ritat ska bli ikonisk eller trivial. Det bestäms av helheten och är en egenskap som uppstår inom ramen för sammanhang. Om något kommer att bli betydelsefullt kan ingen veta på förhand, för ingen vet hur kommande sammanhang ser ut, fungerar eller reagerar på förändringen. Viljan är stark, men det är inte bara min eller någon annan enskilds vilja som räknas. Sammanhanget, överallt är det sammanhanget eller helheten som bestämmer. Och över sammanhang och helheter bestämmer ingen.

MATERIALITET skiljer sig från övriga komponenter på det sättet att det handlar om något konkret, något påtagligt, handfast. Materia finns i världen och utgör själva grunden för allt. På det sättet är den komponenten enkel att förstå och räkna med. Alla material har sina unika egenskaper. Inom arkitekturen är hållfasthetslära viktigt, för alla fantasier och visioner går inte att realisera, oavsett hur närvarande och betydelsefulla den än är. Materia bjuder motstånd och rymmer möjligheter och tillsammans med närvaro och betydelse, som en konsekvens av vilja till ..., skapas världen i en ständig process av blivande. Verkligheten är inte, den förändras ständigt, icke-linjärt i och genom dynamiken som uppstår mellan komponenterna.

Men för att det ska kunna uppstå någon dynamik krävs det en komponent, en egenskap till, nämligen TOMHET. Det är den komponent som är lättast att glömma bort, för den är inget i sig. Ändå är det kanske den mest centrala av komponenterna, även om deras respektive värde aldrig går att fastställa utanför helheten. Värdet är alltid relationellt och kontextuellt. Tomheten delar Benedikt som sagt upp i två aspekter, men det handlar inte om det som uppstår när materian saknar närvaro och betydelse, för det är aspekter som faller under respektive komponents "ansvarsområde". Tomheterna som här åsyftas handlar om något annat, om två aspekter som kan relateras till varandra. Den första tomheten handlar om avsiktslöshet, om varande i ren form. Naturen är ett bra exempel, den bara är (eller blir) utan någon tanke. Benedikt hänvisar till en haikudikt som fångar just den tomhet han har i åtanke.

Gässen som lyfter

 avsåg inte spegla sig

i sjön nedanför

Den aspekten av tomhet är den ena. Den handlar om rent varande, utan anpassning till någon eller något. Om tomhet som en kvalitet, utan värde, utan betydelse och utan närvaro. Ren och okomplicerad, eller ett slags osjälviskt varande. Den andra aspekten av tomhet handlar mer om tomhet som en egenskap i sig, om tomhet i termer av mellanrum. Tomhet två handlar om öppenhet och om blivande, om det som kan komma sedan. Om det som ska fyllas med innehåll, mening och närvaro men som ännu väntar på att fyllas. Tomhet två är till sin natur något oavslutat, öppet och hela tiden i rörelse. Konstens mening uppstår som bekant i mötet mellan verket och dess betraktare och det som händer är alltid unikt för respektive möte. Därför är det ett slags tomhet även om den alltid är befolkad.

VERKLIGHETEN som uppstår som ett resultat av delarnas komposition och dess föränderlighet går aldrig att fånga och förändringens utfall går aldrig att förutsäga. Verkligheten blir till i spelet mellan, genom dynamiken i helheten. Delarna kan förstås för sig och det är ett sätt att närma sig världen, att dela upp den i delaspekter som undersöks separat. Det är ett bra sätt, om man bara inte får hybris och tror sig om tror sig kunna kontrollera helheten. Det Benedikt presenterar är verktyg att tänka med. Han skriver:

Här är då de fyra komponenterna i en verklig arkitektur: närvaro, betydelse, materialitet och tomhet. Detta, eller någonting mycket nära detta, är de "sanna" beståndsdelarna i vår känsla för verklighet eller på motsvarande sätt egenskaperna hos saker som framstår som fysiska och verkliga för oss.

Gillar detta sätt att närma sig verkligheten, inte från en bestämd helhet till dess delar, utan från delarna till en obestämd och öppet blivande helhet. Det går att veta massor om verkligheten, men inte allt. Verkligheten blir till, den vecklas ut framför ögonen på oss. Vi är del av samma tillblivelseprocess som allt och alla. Verkligheten är inte vår, men vi är en del av den, tillsammans. Vi kan aldrig greppa den i sin helhet, men vi kanske kan förstå de mest centrala aspekterna av delarna som bygger helheten. Och vi kan förstå oss själva med hjälp av de verktyg som Benedikt presenterar. Vad vi gör med dem är upp till oss. Det finns inget rätt eller fel här, bara kollektivt blivande.