Läser i dagens tidning (finns dock, än så länge, bara i pappersupplagan av SvD) om ökande klyftor i USA och om ekonomer som reagerar på detta och som menar att utvecklingen hotar att slita isär landet. Teorin om att välstånd sipprar ner stämmer inte, menar man. Och det finns det ju heller inga tecken på i vardagen. Pengar och ekonomier drivs mer av ett slags kapillärkraft som suger välståndet uppåt i systemet. Liksom i Sverige när skatten sänks. Vanliga inkomsttagare har fått en "extra" månadslön sedan jobbskatteavdragen infördes och det har även höginkomsttagarna, som tjänar 100 eller 1000 gånger mer i månaden (jag vill dock flagga för att siffrorna inte presenteras för att visa hur det är, utan för att visa hur det fungerar. För att det är det viktiga, siffror kan man alltid bråka om, vilket tar fokus från den centrala frågan: ÖKANDE INKOMSTKLYFTOR). Den som tjänar 25000:- i månaden är så klart glad över en extra månadslön, men det är olyckligt om man blir så pass glad att man glömmer att den som tjänar 50000:- får dubbelt så mycket och att dessa pengar tas från det allmänna. Den som tjänar 25000:- är i stort behov av hjälp från just den resurs varifrån pengarna tas och ju mer man tjänar desto mindre stöd och hjälp behöver man från det allmänna. Så den som tjänar 100000:- i månaden och som får 100000:- mer om året kan investera dessa pengar på börsen, medan den som tjänar 25000:- konsumerar för att få vardagen att gå ihop, till prisen av sämre vård, skola och omsorg. Det är enkel matematik, som av ideologiska skäl ofta krånglas till för att dölja det faktum att ekonomi är en process som suger, om ni är med på den ordvitsen.
I USA har man alltid gått före och vi som lever i Sverige kan åka till USA och studera hur det ser ut. Där lever fattiga på gatan och psykiskt sjuka får klara sig på egen hand. Där måste man se om sitt hus och ta hand om sig själv. Där är det marknaden som regerar och den som har mest pengar har också mest makt. Alltså sänks lönerna när tillgången på billig arbetskraft ökar, vilken den gör när företagen effektiviserar, drar ner och får se sin aktiekurs gå upp när de går ut med pressmeddelanden som lyder: 45000 ska bort. När produktionen flyttas till låglöneländer där misären och desperationen är ännu större och fler är beredda att jobba för längre lön. USA håller på att slitas isär, för där minns befolkningen fortfarande hur det var på 1970-talet, innan Milton Friedmans politik fick genomslag. Vill vi ha det som i USA slår vi in på den vägen vi också, men det tror jag inte vi vill och idag är det dessutom allt fler i USA som heller inte vill ha det så. Allt fler ser vad en strikt ekonomisering gör med människor, hur jakten på mer pengar vänder oss mot varandra. Och hur de rika blir rikare och rikare under tiden som vanligt folk funderar på om de ska rösta på Socialdemokraterna eller Moderaterna, som båda i princip kämpar om samma väljare. För det är en annan konsekvens av ekonomiseringen, den gör pengar till den ENDA måttstocken och det gör att politiken slutar att handla om vad man vill och istället handlar om vad som ger mesta möjliga avkastning för den enskilde.
Det är ett kallt samhälle som växer fram. Och detta känner man av in på bara skinnet i USA. Även medelkassen känner av det, för deras löner är visserligen väldigt mycket högre än dem som jobbar för minimilön (vilket inte går att leva på så därför kan man behöva ha två heltidsjobb för att få mat på bordet och tak över huvudet), men ändå tappar i köpkraft när de tvingas konkurrera med de rikaste 10% eller den rikaste procenten av befolkningen. Det handlar om människor som ofta inte ens bor i USA, de bara skattar där. Eller de har med hjälp av den makt som pengar kan ge sett till att politikerna befriat dem från skatt. Den är den andel av befolkningen som bygger barnhem i samma länder där de exploaterar människornas misär, inte i första hand för att hjälpa, utan för att bygga sig ett äreminne över sin egen storhet och godhet. Det är så det fungerar, i praktiken. Politiken har nedmonterats och har idag ingen makt. Politiker har bara makt om de beskattar de rika, om de omfördelar välståndet och låter dem som ändå klarar sig betala för dem som lever på marginalen.
Befria alla inkomster under en viss gräns helt från skatt och låt den rikaste betala för den reformen. Och låt det stora flertalet betala hälften av vad de tjänar i skatt. Bygg ett system som inte hindrar någon att försöka bli rik, men som gör det omöjligt att tjäna säg 100 gånger mer än dem som tjänar sämst. Jag tror de flesta kan leva med det fördelningsspannet. Det var i stora drag så det såg ut på 1970-talet och det kan komma att se ut så igen, om de folkvalda politikerna ser till att skaffa sig den makt som hela samhället tjänar på att de har. Ett sådant fördelningssystem skulle göra samhället mindre sårbart, för systemet skulle vara mer i balans. Ett av de mest allvarliga problemen med dagens system är att det befinner sig långt ifrån balans, vilket gör att både upp och nergångarna blir snabbare och mer omvälvande.
Det jag vill förmedla här handlar inte om partipolitik, det handlar om samhällets överlevnad. Klyftor som växer kan snabbt riva isär även det mest framstående samhället. Människor är mer lika än olika. Problemet med en strikt och renodlad vänsterpolitik är att man strävar efter fullkomlig utjämning, men så lika är inte människor, i förmåga, förutsättningar, hängivenhet eller drömmar. Och problemet med neoliberal politik är att den förr eller senare alltid leder till att några få blir ofattbart rika medan det stora flertalet förblir fattiga. Båda samhällssystemens problem är att dynamiken försvinner. Den dynamik som samhället behöver för att överleva på sikt och för att systemet ska bli hållbart. Dynamik kan bestämmas och jag tror som sagt att de flesta kan acceptera ett spann på 100 mellan de fattigaste och de rikaste. Alla skulle tjäna på ett sådant system, alla utom den översta rikaste procenten av befolkningen, vars numerär är försvinnande lite i en demokrati. Deras makt bygger enbart på pengar och deras enda intresse är att behålla och förmera sin rikedom. De skulle även efter en sådan reform vara bland de 100 rikaste, skillnaden är att de skulle tvingas konkurrera med sin förmåga med andra som också kan och vill och beredda att göra vad som krävs. I ett sådant samhälle skulle de bästa, mest hängivna och intresserade människorna ha störst makt. Ett sådant samhälle skulle byggas underifrån och det skulle vila på en stabil grund. Alla kan i sin fantasi tänka sig in hur det är att ha 100 gånger mer pengar, men 1000 eller 10000 och mer ändå i vissa fall är omöjligt att ens i sin vildaste fantasi förstå.
Jag värjer mig för partipolitik och jag är övertygad om att det går att hitta både en röd och en blå väg inom dessa ramar. Problemet med politiken idag är att den inte håller sig inom några ramar alls, den ställer sig mellan oss och den vänder oss mot varandra. Problemet är att politiken går ekonomins ärenden och politik idag inte är POLITIK, utan bara handlar om att fördela. Dagens politiker tävlar om att avskaffa sig själva. Men det är inte deras fel, det är vårt fel. Vi får de politiker vi förtjänar.
Politik, liksom ekonom och samhället utgår ytterst, alltid från folket. Det är vi, tillsammans som bestämmer hur det ska vara och bli. Det är våra handlingar sammantaget som leder till de konsekvenser vi ser. Även om det känns hopplöst så är ett annat samhälle alltid möjligt, men bara om tillräckligt många vill och också gör vad som krävs.
Min forskning handlar om att förstå vad det är som gör att det blir som det blir även om många är kritiska. Min forskning handlar om förutsättningarna för förändring, om hur det blir som det blir och vilken typ av handlingar som får störst och bäst verkan. Jag har ingen egen agenda, men jag står på de svagas sida i alla konflikter, på det stora flertalet sida när jag reflekterar över samhället. Jag forskar om kultur och det viktigaste resultatet av min forskning är att ekonomi och politik följer och förändras via samma lagar som kultur, att allt som människor gör tillsammans fungerar på liknande sätt. Kulturvetenskap är inte vetenskapen om hur man styr samhället, det är en vetenskap som handlar om hur man kan förstå samhället och vad man bör ta hänsyn till om man vill vara med och förändra det. Kulturvetenskap är en ödmjuk vetenskap på det sättet. Kulturvetenskap reser anspråk på att det som sägs är riktigt och fungerar, men inte att det är sant. Och det gör vi av ett bestämt skäl, det gör oss människor lite mer ödmjuka. Det är vad jag saknar mest av allt, det är vad jag anser behövs om jorden inte ska förödas av en hänsynslös jakt på pengar, ödmjukhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar