Moralens geologi 14

Moralens geologi är rubriken på denna serie bloggposter. En inte helt självklar rubrik, men just därför fungerar den, för det gör att läsaren inte riktigt vet vad som väntar. Och det ökar chansen att moralens logik (och kulturens bör tilläggas) uppmärksammas lättare. Moral finns överallt, det är bara det att vi kanske inte ser den som moral. Det märker man när man lärt sig leta, när man inser hur viktigt det är att ha ett öppet sinne om man söker efter kunskap. Den tanken kan illustreras med hjälp av en artikel på dagens Brännpunkt, som handlar om nuvarande ohållbara gruvnäring. Debattartikeln handlar om geologi och moral, lika mycket som den handlar om moral och geologi. Hade rubriken varit en annan kanske detta utmärkta exempel gått mig förbi. Det är en lysande illustration av hur jag ser på den filosofi som Deleuze och Guattari lämnat till eftervärlden. De beskriver inte verkligheten, de ger oss verktyg att själva upptäcka den. Och det är en avgörande skillnad, en kunskapsmoralisk skillnad. För vem ar dem, eller jag, eller någon annan att uttala sig om din verklighet. Om den vet jag inget, men jag vet av erfarenhet en hel del om olika tankeverktyg och begrepp som kan användas för att upptäcka fler aspekter av verkligheten än den som först möter ögat. Och med mer kunskap följer ökade möjligheter att förstå.

Debattartikeln är skriven av en rad forskare som vill peka på det ohållbara i dagens syn på varifrån vi ska hämta mineralerna vi behöver för att tillgodose vårt "behov" av olika produkter. På samma sätt som alla frågor inte är lika relevanta eller lämpliga att lägga resurser på är inte alla behov lämpliga att tillgodose, i alla fall inte på enklast möjliga sätt. Varken kunskap eller behov står utanför moralen. Moraliska implikationer finns överallt, även under jorden.

En modern mineralpolitik med ökat fokus på återvinning skapar ett högre förädlingsvärde från våra mineraler, en ökad sysselsättning genom hög arbetsintensitet jämfört med den kapitalintensiva gruvbrytningen. Den skulle även bidra till en minskning av såväl växthusgaserna från den energiintensiva traditionella gruvnäringen som den motsättning mellan jobb och miljö som finns inbyggd i regeringens kritiserade mineralstrategi. En satsning på metallåtervinning på exempelvis Gotland skapar fler jobb uthålligt än dem som skulle räddas av ett gigantiskt stort kalkbrott i Ojnareskogen.

Debattartikeln vill få oss att tänka på andra sätt på kring resursens som (än så länge) finns tillgängliga i världen. Allt som har med kultur och mänskligt liv att göra har också moraliska implikationer, för det som görs kan alltid utföras på andra sätt och om det handlar om resurser som är ändliga är det mer angeläget att reflektera kring handlingarnas moral än om vi har att göra med andra företeelser. Rubriken moralens geologi blir därmed, förhoppningsvis inte lika gåtfull.

Moral betraktas av en del ingenjörer som flum och den reaktionen möts man ofta av när man som humanist talar om kultur, men debattartikeln om gruvnäringen och dess konsekvenser visar att moral och "mjuka" värden är en lika viktig aspekt av ingenjörsvetenskapen som matematiken. Detta att dela upp kunskap i hård/mjuk, viktig/oviktig, flum/exakt visar sig därmed också ha moraliska implikationer. Ingen vetenskaplig disciplin är bättre eller viktigare än någon annan, för alla har på ett eller annat sätt med människans vardag att göra och ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte. Därför är det omoraliskt att lägga ner ämnen eller satsa alla resurser på ett område, för att försöka bli bäst i världen på just det. Det är alltid kombinationer av ämnen och kompetenser som ger verkligt viktigt vetande, som ovan. Det visar också Deleuze och Guattari genom hela sin bok, där det vimlar av oväntade kombinationer av kunskaper och kompetenser, som alla visar sig vara fruktbara i arbetet med att skapa tankeverktyg.

Deleuze och Guattari visar prov på enorm bildning och även om de inte alltid har full koll på allt det skriver om (det har visats sig finnas en del tveksamheter) så är det meningslöst att läsa dem på det sättet, för de uttalar sig inte om verkligheten sådan den är, de bevisar inget. De skriver om tankeverktyg som kan användas för att förstå livet, människans liv så som det levs i praktiken. Begreppen som lanseras ska användas för att undersöka kultur, inte för att bevisa hur det är. Och kultur är inte, den skapas av oss alla, i handling. Kultur och moral blir och kan alltid förändras. Därför är det viktigt att lyssna mer än man talar och det viktiga är inte vem man lyssnar på, utan att man lyssnar. Som här till exempel.

We have not even taken Darwin, evolutionism, or neoevolutionism into account yet. This, however, is where a decisive phenomenon occurs: our puppet theater becomes more and more nebulous, in other words, collective and differential.

Moralen är ingens, den är allas och den blir till genom att vi inte bara handlar utan även gemensamt reflekterar över vilka handlingar som är önskvärda och bra och vilka som inte är det. Som i exemplet med gruvnäringen, som är tydligt moralisk och normativ. En vädjan till eftertanke, kanske framförallt riktad till ansvariga politiker men även till allmänheten och företag, som alla kan agera på alternativa sätt. Inget är givet på förhand i människan värld. Därför är moral ett ämne som inte bara handlar om hur man bör agera, utan lika mycket ett ämne som övar oss att bli bättre på att reflektera över sådant som är viktigt för oss alla. Att söka efter moralen handlar om att se världen på ett lite mer eftertänksamt sätt och det är också så jag vill se på kulturvetenskapens värde. Det handlar inte om att slå fast något, utan om att upptäcka sådant som man annars inte ser.

Earlier, we invoked two factors, and their uncertain relations, in order to explain the diversity within a stratum—degrees of development or perfection and types of forms. They now undergo a profound transformation.

Om man har bestämt sig för att svaret på frågorna ligger i delarna, om allt förklaringsvärde finns att hämta där, då har man tagit ett beslut som får konsekvenser, inte bara för den som tar beslutet, utan också för andra. Och om vi bygger en vetenskap där olika ämnen och kunskaper anses vara olika mycket värda och där det råder en strikt hierarki mellan disciplinerna och inom dem kommer vissa uttalanden att få större verkan och vissa forskare att få mer inflytande än andra. Tänk på det en stund och reflektera kring riskerna med en sådan syn på kunskap, för hur kan vi veta att den med mest makt är den klokaste och den som vill mest väl? Svaret är att det kan vi aldrig veta, för vetenskap handlar om moral och moral är aldrig given en gång för alla.

Kunskap uppstår aldrig i ett vakuum, den skapas alltid i sammanhang och är därigenom kulturellt betingad. Kunskap är aldrig entydig hur exakta formler man än jobbar med, för även om resultatet är exakt finns det alltid olika sätt att tolka det. Är det bra eller dåligt, om svaret är 42 krävs det fortfarande den typen av reflektion för att kunskapen ska bli meningsfull för oss människor. Verkligheten är därmed dynamiskt föränderlig, för kulturen och moralen ändras i takt med människorna som agerar i enlighet med rådande syn på vad som är gott och ont. Därför anser jag, med inspiration från Deleuze och Guattari, att det är bättre att söka svaren på frågorna man har i helheten, som alltid är större och bär på mer mening än summan av delarna. För även mellanrummen måste tas med i beräkningen, dynamiken som uppstår i samspelet.

There is a double tendency for types of forms to be understood increasingly in terms of populations, packs and colonies, collectivities or multiplicities; and degrees of development in terms of speeds, rates, coefficients, and differential relations. A double deepening. This, Darwinism's fundamental contribution, implies a new coupling of individuals and milieus on the stratum. 

I nästa och kommande bloggposter ska vi fördjupa oss i Darwins tankar, men jag sätter punkt här. Semestern har börjat och jag är på väg till London. Kanske dyker det upp en rapport från resan, kanske inte. Vill lämna det öppet, för skrivande får inte bli ett tvång, därtill är orden och språket allt för viktigt för mig. En sak vet jag dock, att jag återkommer. När vet jag dock inte, vilket får illustrera den kulturens osäkerhetsprincip som jag ser som en motsvarighet till fysikens, till Heisenbergs osäkerhetsprincip.