Dagens Nietzsche, om behovet av (tid för) reflektion

Jag läser inte Nietzsche för att få information, jag läser honom och andra filosofer för att få inspiration. Jag tänker med Nietzsche. Låter inte han och andra filosofer tänka istället för mig själv. Idag ska allt vara fixt och färdigt. Givna, slagfärdiga, vattentäta svar som snabbt kan plockas fram och slås i huvudet på den som frågar är det högsta goda. Den som strävar efter makt och inflytande, som vill bli ledare, måste kunna briljera i konsten att svara kort, snabbt och dräpande. Behovet av svar ökar i takt med att hastigheten i samhällsförändringen ökar. Här finns en paradox. Ju snabbare förändringen går desto större är risken att ett felaktigt svar får fruktansvärda konsekvenser, därför behövs det där och då mer tid för reflektion, inte mindre.

Därför läser läser jag Nietzsche, Deleuze och Guatari, Foucault, Haraway och Spinoza. Inte för att få svar, utan för att få inspiration till nya frågor och för att få verktygen jag behöver för att reflektera över samhället, kunskapen och förutsättningar för en hållbar framtid. Svar är meningslösa för de bygger alltid på historiska data. Framtiden skapas av oss när vi lever våra liv tillsammans. Därför fungerar kraven på snabba svar, för att det är så vi tänker och gör. Ingen vill att det ska gå åt skogen, alla gör sitt för att det ska fungera. Men risken för att det går galet ökar ju mer som står på spel, ju fortare det går och ju fler som engagerats i processen.

Idag är företagen multinationella, politiken överstatlig, resurserna knappa och minskande och vapensystemen är slagkraftigare. Kraven på ständigt ökande avkastning, fokus på ekonomin och viljan att veta säkert, nu är hårdare än någonsin. Det är inte hållbart att tänka och agera så. Därför läser jag Nietzsche, för att göra tvärt om. För att få perspektiv och inspiration. För att jag behöver tid för reflektion, marginaler och för att inte gå under av leda. Hjärnan behöver problem att jobba med och stimulans för att inte degenerera. 

Jag ser en kall och hård värld öppnas upp när kraven på exakthet och snabbhet ökar i takt med att ekonomiseringen av allt fler delar av samhället sprider sig. Jag är rädd för vad vi människor kan göra med och mot varandra. Och jag lugnas inte på något sätt av det jag läser idag på morgonen, i dagens Under Strecket, som handlar om Turingtestet och Artificiell Intelligens. Jag oroas över den uppenbara risken som finns här, över naiviteten som teknikoptimismen bygger på och för vidare. Humaniora handlar om människans vara i världen, om förutsättningarna för våra barns långsiktiga överlevnad. Jag räds den optimism och morgonluft som IT-forskningen och tron på teknikens överlägsenhet bygger på och som sprids i takt med ekonomiseringen. Niklas Lundblad skriver entusiastiskt om framstegen, men reflekterar inte över riskerna.

För några år sedan träffade jag John McCarthy, en av dem som myntade begreppet ”artificiell intelligens”, och frågade honom om han inte var besviken över hur långsam utvecklingen hade varit på området. Han skakade argt på huvudet, och förklarade att problemet var att så fort något fungerade så kallades det inte längre artificiell intelligens. Och han hade en poäng: i dag slår AI oss i schack, ”Jeopardy!” och en mängd andra spel. De är fantastiska verktyg i sociala nätverk, sökmotorer och på internet – och vi har bara börjat utforska möjligheterna de ger i medicin och annan forskning. Turingtestet är bara den senaste av de framgångar som AI skördat.

Hur kan det vara ett framsteg att slippa tänka själv? Det förstår jag inte. Visst har Lundblad poänger, men han missar själva grundfrågan, eller är han så pass förblindad av entusiasm över dessa fantastiska maskiner att han helt enkelt glömmer att vi lever i en värld av snabba förändringar, med krav på ökad prestation och där medmänsklighet och empati allt mer betraktas som en lyx vi inte har råd med?

Tanken att människor gör något som det är omöjligt för maskiner att imitera, att tänkandet spirar ur någon sorts unik, mänsklig egenskap är också bedrägligt angenäm för oss. Vi vill gärna vara unika, men det återstår att bevisa vari denna unika kvalitet skulle kunna tänkas bestå. Det finns förslag – fysikern Roger Penrose menar sig ha spårat medvetandets ursprung på kvantnivåer i hjärnan, och har publicerat både böcker och vetenskapliga artiklar där han menar att drömmen om artificiell intelligens kringskärs av just begränsningen att datorer aldrig kommer att kunna uppnå medvetande.

Turings föreslagna lösning är inte bara en putslustighet. Fundera kring hur du skulle behandla en dator som bad att inte bli avslagen, och som med vad som verkade som skräck ropade att den inte ville dö. Skulle du då strunta i det för att den enligt forskningen inte hade något ”medvetande”? Sådana frågor är tyvärr inte bara hypotetiska. Västerlandets attityd till ”vildar” i andra länder, som ansågs sakna ”själar”, och den kartesiska myten om att djur bara är en sorts maskiner, har lett till illdåd som vi i modern tid kommit att ångra.

Konsekvensen av Turings hållning är ett slags etisk regel om tänkande: att vi bör behandla det som beter sig som tänkande med omsorg och försiktighet – och inte värdera tänkande på basen av hur det råkar materialiseras. En utmärkt parodi på detta finns i den lilla science fiction-novellen ”They are made of meat” av Terry Bisson, som skildrar misstron med vilken en maskinkultur behandlar mänskligheten när de upptäcker att de är gjorda av kött rakt igenom och att just detta kött tycks vara ansvarigt för tänkandet.

Jag har svårt att förstå hur man kan göra den typen av liknelse. Datorer är maskiner som skapats av människor och den dagen datorerna börjar betrakta människor med misstänksamhet, den dagen vill jag inte uppleva. Djur är levande på samma sätt som människor. Datorer är det inte och ska heller inte vara det. Den vägen borde stängas, för den leder inte till något gott, därtill är den allt för lockande för allt för dunkla motiv. Jag har inget intresse av att använda min förmåga till reflektion till att tänka kring hur jag skulle agera om datorerna skulle visa sig ha medvetande, för jag ser det som en minst lika riskfylld forskning som genmanipulation och kärnkraft. Ser det som utslag för mänsklig hybris, i en paradoxal kombination med mindervärdeskomplex och teknikoptimism.

Därför läser jag Nietzsche, för han ger mig perspektiv och han utgår från människan. Det oss själva och den kultur vi skapar för oss som vi borde vara mest intresserade av, inte maskiner. IT-forskning seglar i medvind just nu och det satsas mycket pengar på det. Varför, kan och bör man reflektera över? Är det för att värna det mänskliga, eller för att forskningen bär på löften om tids- och kostnadsbesparingar? Humanistisk forskning kan inte utlova något sådant, den typen av forskning leder till ökade kostnader och den tar mycket tid i anspråk. Fast det är en nödvändig investering i mänsklighetens framtid, för att garantera hållbarhet samt öka insikten om vad som är viktigt i livet egentligen. Vänd på exemplet ovan och tänk på vad som händer om människan börjar jämföra sig med maskinerna som blir bättre, snabbare, säkrare och billigare. Sätt den tanken i samband med ökande krav på prestation, snabbhet och precision. Det är inte svårt att se vad människorna skulle kunna göra mot varandra i förlängningen av den tanken. Reflektera över det faktum att majoriteten av alla människor tror sig vara bättre än genomsnittet. Riskerna rör inte mig. Jag kommer alltid att klara mig ... Nej, det är inte så jag tänker, men jag ser faran och jag förbehåller mig rätten att vara skeptisk, inte till IT-forskning, men till den naiva entusiasmen den bygger på och till nedskärningarna inom humaniora som är en följd av att det satsas allt mer pengar på utbildningar som är kostnadseffektiva och inte så reflekterande.

Fler borde uppenbarligen läsa Nietzsche, till exempel det han skriver om människans längtan efter visshet och hens fallenhet för enkla lösningar. Avslutar med ett citat från Så talade Zarathustra, från de avslutande meningarna i aforismen: Om tyngdens ande.

Men detta är min lära: den som en gång vill lära sig flyga, han måste först lära sig stå och gå och springa och hoppa och klättra och dansa: man flyger sig inte till flygandet!

Med repstegar lärde jag mig klättra upp till åtskilliga fönster, med spänstiga ben klättrade jag uppför höga master: att sitta på kunskapens höga master tycktes mig inte vara någon liten lycksalighet. -- att fladdra likt små flammor fladdrar på höga master: visserligen ett litet ljus, med dock en stor tröst för skeppare ur kurs och skeppsbrutna! -- På mångahanda vägar och på åtskilliga sätt kom jag till min sanning; jag steg inte på en stege upp i höjden, där mitt öga svävar mot fjärran.

Och endast ogärna frågar jag efter vägen, -- det stred alltid mot min smak! Hellre frågade och försökte jag vägarna själva. Ett försökande och frågande var allt mitt gående: -- och sannerligen, man måste även lära sig svara på sådana frågor! Men det -- är min smak: -- ingen god, ingen dålig, men min smak, vilken jag varken blygs för eller hemlighåller längre. 

"Det -- är nu min väg -- var är er?" så svarade jag dem, som frågade mig "efter vägen": Vägen med stort V, vägen för alla -- en sådan finns inte!

Det finns inte EN sanning, inte ETT svar och det finns heller inte EN ENDA väg eller ETT ENDA sätt. Ändå är det detta vi strider för, att min väg ska vara allas. Vad människan behöver för att ta sig till en hållbar framtid är inte en väg, inte en lösning, ett sätt. Vad människan behöver för sin överlevnad är mångfald. Och tid för reflektion och eftertanke. Tänk på det när kraven på dig att prestera känns övermäktiga och känslan av brist på tid överfaller dig, tänk då på att tid är det enda du har. Tanke, tid och en tro på framtiden, mer behövs inte för att bygga grunden för framtiden och ett gott liv.