Dagens Nietzsche, om sanningen, politiken och vem som egentligen ligger närmast SD

Vi säger att det är Sanningen vi vill ha, att bara sådan kunskap som verkligen är sann ska få föras fram. Inga problem så långt. Jag är med på tanken och ställer mig bakom den. Alla andra inställningar till vetande vore problematiska. Sanningen är även mitt mål. Kan jag beslås med felaktigheter backar jag omgående och tackar den som gjorde mig uppmärksam på problemen. Allt annat vore galenskap. Jag ägnar mig åt vetenskap för att jag vill veta och förstå, så mycket som möjligt. Mitt intresse känner inga gränser, överallt finns kunskap som kan fogas till den större bilden och det går aldrig på förhand att veta vad som är bra och användbar kunskap och vad som är trivialt. Det är dessutom aldrig givet på förhand utan bestäms av sammanhanget, det förändras över tid, med kultur och från tillfälle till tillfälle.

Sanningen är ovärderlig valuta, för den som säger det som är sant kommer ingen åt, hen får makt. Och makt är lika eftertraktat som sanning. Där börjar problemen, för vem ska avgöra vad som är maktanspråk med hjälp av sanning, eller sanningsanspråk med hjälp av makt? Var finns den punkt varifrån det objektivt går att avgöra frågan? Sanningen är att det finns ingen sådan position, den enda position som finns en en subjektiv plats på insidan. Där trängs vi alla. På en begränsad yta tvingas dina och mina "sanningar" att kämpa om utrymme. Två sätt att förhålla sig till detta faktum finn, det ena är förnekelse, det andra accepterande. Den som förnekar att sanningen är ett ord som människan uppfunnit och följaktligen är subjektiv kommer att lämna fältet fritt för ren och rå makt. Det är problematiskt, men lika problematiskt är att helt anamma subjektiviteten som alltid riskerar att implodera i en relativism där allt är lika bra. Någonstans mellan dessa ytterlighetspositioner finns den enda rimliga ståndpunkten och den går aldrig att peka ut eller definiera på förhand.

Vad som är sant och vad som är falskt kan som sagt aldrig avgöras, men oärlig retorik och maktanspråk både kan och bör avslöjas. Om det är ett samhälle byggt på kunskap vi vill ha. Blir illa till mods när jag läsa Tove Lifvendahls i SvD idag, för även om den inte kan beslås med osanning så är den bedräglig och jag ser inte att den leder till något gott, för någon. Att öppet anklaga ett parti för att ha fel är en sak, det är själva grundbulten i en sund demokrati, att fritt få föra fram sina synpunkter. Men att så tvivel och klumpa ihop allt man ogillar i en och samma gegga är att röra sig ut på ett sluttande plan. Detta gör Lifvendahl i sin Ledare och jag finner det inte bara ovärdigt och förkastligt, utan också farligt. Inledningen anger tonen ...

Vill man göra omelett får man knäcka några ägg. En devis som mörkröda och bruna politiska agitatorer har använt vid otaliga tillfällen genom historien. Den enskildes friheter och rättigheter får stå tillbaka för det som överheten har bestämt är överordnade mål.

Här skulle man kunna vänta sig en svidande uppgörelse med extrema, antidemokratiska yttringar. Ett brandtal för det öppna, fria samhället. Men det är inte vad Lifvendahl vill eller i alla fall inte det hon skriver om, nej, detta är hennes sätt att inleda ett resonemang om friskolor. Hennes sätt att försvara kunskapen. Lite längre fram, när individens friheter försvarats, miljöpartiets politik problematiserats och den egna förträffligheten påpekats, kommer hon till saken.

Idag går över 300 000 barn och elever i fristående förskolor och skolor. Drygt 55 000 människor arbetar där. Mångfalden av pedagogiska inriktningar är kontinuerligt växande, och trots att det gjorts idoga försök från vänster att reducera friskolefrågan till en om stora koncerner, har 94 procent av de fristående huvudmännen bara en eller två enheter. Ungefär sjuttio procent drivs som aktiebolag och trettio procent av ideella aktörer.

Här finns inget att anmärka på, allt är i sin ordning. Jag är inte övertygad om att allt är frid och fröjd i den privata, riskkapitalägda skolsektorn, men det är min åsikt, min sanning. Lifvendahl ska föra fram sina åsikter, stå upp för sin politik. Tyvärr gör hon inte det, hon är fullt upptagen med Miljöpartiets politik, enligt rådande politiska logik: Tala inte om vad du vill och tror på, tala om och smutskasta motståndaren. Gå på offensiven och hoppas att väljarna röstar i affekt.

Men vid MP-kongressen i Örebro för ett par veckor sedan beslöts att ingen som driver en fristående förskola eller skola ska ha möjlighet till utdelning i någon grad eller drivas med vinstsyfte, samt att allt eventuellt överskott ska återinvesteras. Det ska inte spela någon roll, menar man, om verksamheten har god kvalitet eller höga resultat med nöjda elever, föräldrar och anställda.

Så gör man sig till nyttig idiot för kast i opinionen; låser fokus på formen i stället för att, med elevens bästa för ögonen, sätta resultat och kvalitet i centrum.

Friskolornas riksförbund konstaterar att 160 000 elever i aktiebolagsdrivna skolor nu står inför en osäker framtid. Dess ordförande Mikaela Valtersson, tidigare mångårig miljöpartistisk politiker och fram till 2011 ekonomisk-politisk talesperson, konstaterar besviket att hennes gamla parti går till val på en politik som när det gäller friskolor ligger mycket nära Vänsterpartiets: ”De lämnar idealen och kampen om eleven i centrum, valfrihet och mångfald bakom sig”.

Eleven i centrum är det tänkt att vi ska lockas av här, men jag ser bara ett försvar för företagens rätt till profit. Att förbjuda vinstuttag är inte att fokusera formen, det är att värna kunskapen och lärandet. Det går alltid att fabricera undersökningsresultat som visar att alla är nöjda och allt är i sin ordning, men PISA ljuger inte. Allt är inte frid och fröjd i skolan, oavsett hur många som sägs vara nöjda. Kunskaperna rasar i svensk skola. Det kan naturligtvis inte skyllas rakt av eller helt och hållet på friskolereformen, men det tar otvetydigt fokus från kunskapen. Valfrihet låter bra på pappret och att lansera den fungerar, men den om något är populistisk. Valfrihet kostar, om den ska vara värd något. För om bara de rikaste och redan gynnade kan välja är det ingen valfrihet.

Men låt oss släppa det och notera istället glidningen i citatet: "ligger mycket nära Vänsterpartiets" och sätt den samman med den inledande meningen. Resonemanget är följande: Vänsterpartiet är extremt och revolutionärt våldsbejakande och Miljöpartiet ligger inte långt efter. Ledaren handlar inte om friskolorna, den handlar om att misstänkliggöra Miljöpartiet. Det blir uppenbart i fortsättningen.  

Vi har tyvärr sett det hända förr. Det är inte vackert. Den kyliga och sannolikt korrekta bedömning Miljöpartiet gör, är att chansen att få ingå i regering är större om denna potentiella konfliktlinje åt vänster, raderas.

Den enda konfliktlinje jag ser är den Lifvendahl försöker upprätta. Eller, det är ingen linje, det är en fabulering, ett misstänkliggörande i syfte att så misstankar. Ett sätt att driva politik. Hennes sätt att försvara det hon tror på. Det luktar mycket illa, det stinker. Och det andas inte så lite Surt sa räven. Hur mycket tror Lifvendahl på den egna politiken egentligen, när hon skriver som hon gör?

De kanske får sina makttaburetter. Men blir det verklighet av Miljöpartiets, Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets krav på vinstförbud och Socialdemokraternas, Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets krav på ett kommunalt veto mot etableringar av nya friskolor, kommer valfriheten och mångfalden minska drastiskt.

Det är många krossade ägg i den omeletten.

Varifrån kom SD in i bilden? Nyss var det en konfliktlinje till Vänster som raderats, här klumpas Miljöpartiet (och V och S) ihop med SD. Oärligt, lågt och totalt verklighetsfrämmande. Vem är det som lagar omelett egentligen, kan man undra med Lars Ohlys tydliga försvar för friheten i Riksdagen igår i färskt minne. Om det är någon konfliktlinje som bör tydliggöras så är den mellan Alliansen och SD, som i praktiken ligger mycket närmare varandra. Om Lifvendahl verkligen bryr sig om sanningen och står upp för friheten borde hon ägna sig åt att förvara den genom att kritisera SDs politik, istället för att använda detta vidriga parti för att smutskasta sina meningsmotståndare, vars enda brott är att de tror på solidaritet, är för skattefinansierad välfärd och en kunskapsskola för alla.

Sanning, kunskap och verkligt vetande är som sagt svårt. Det är enkelt i teorin, men oerhört svårt i praktiken. Ändå har vi inget val, vill vi veta måste vi acceptera att det blir som ovan ibland. Det är inte problemet jag vill peka på, problemet är att Sveriges nuvarande skolpolitik hotar att utarma kunskaperna och kompetenserna som behövs för att fler ska kunna lära sig se och förstå bedrägligheten som hela tiden lurar under ytan i det allt snabbare medieflödet. Det kritiska tänkande som är en förutsättning för ett öppet och demokratiskt samhälle. En ständigt aktuell försvarare för just detta, för kunskapen och sanningen, är filosofen Friedrich Nietzsche. Följande citat är från boken Så talade Zarathustra. De fick mig in på spåret och gav mig impulsen att skriva dagens bloggpost.

Att vara sann -- det är något som få kan! Och de som kan det, vill det ännu inte! Men allra minst kan de goda det.

Å dessa goda! Goda människor säger aldrig sanningen; att vara god på ett sådant sätt är för anden en sjukdom.

De ger efter, dessa goda, de ger upp sig själva, deras hjärtan blir eftersägare, deras grundval lyder: men den som lyssnar, han hör inte sig själv!

Allt vad de goda kallar ont måste komma samman för att en sanning ska födas: å mina bröder, är ni onda nog för denna sanning?

Allt Tove Lifvendahl finner ont klumpar hon samman, för att visa att hon minsann står på de godas sida. Om det ska det inte råda några som helt tvivel. Kosta vad det kosta vill. Sann är hon dock inte och jag är tveksam till om hon ens vill vara det, för det skulle innebära att hon får problem att försvara det hon redan vet: Att konkurrens driver kvalitet och att valfrihet alltid, utan undantag är bra och önskvärt. Inget är emellertid någonsin så enkelt. Kulturen, verkligheten och människor levda liv, samhället är i praktiken enormt komplext och oerhört svårt. Men det får aldrig utgöra ett hinder för oss att försöka förstå. Jag vill vara sann, jag vill veta och förstå. Och jag är ödmjuk inför resultatet. Jag försvarar inget annat än sanningen och jag vill se en skola där kunskapen står i centrum. Nietzsche ger mig inspiration till och verktyg för, att tänka själv.  

Det oförvägna vågandet, det långa misstroendet, det grymma nejet, skärandes i det levande -- hur sällan kommer inte det samman! Men ur sådan säd alstras -- sanning!

Det gör ont ibland att söka sanningen, för när man finner den är det inte alls säker att det man tidigare trott på kan försvaras. Men är det kunskap man vill ha finns ingen annan väg att gå, inget annat sätt att göra och tänka, än att söka sig vidare, vidare, vidare. Vill man veta får man inte vara rädd för att knäcka även ägg med gyllene skal. Sanningen är sällan bekväm, men den är alltid mödan värd. För alternativet vore osanning och det leder aldrig till något gott.

Vid sidan av det onda samvetet växte hitintills allt vetande! Bryt sönder, bryt sönder, ni vetande, de gamla lagtavlorna!

Sanningen är en resa, en väg. Bryt upp, bryt upp: Oändligt är vårt äventyr!