Mänsklig mognad och verkligt vetande är kollektiva processer

Drömmen om enkla lösningar lever och frodas, även om ingen vill ingen erkänna att hen tror det är möjligt. Alla vet att det är en omöjlig dröm, att den där kakan som både går att äta och behålla skulle finnas, eller att alla problem har en enkel, bästa lösning. Intellektuellt är det få som försöker ro iland sådana resonemang, men i handling visar sig drömmen leva vidare oanfrätt av pessimister som bara ser det svarta i tillvaron. Det är en fallenhet som ligger djupt och den styr både handlingar och tankar. Det jag vill skriva om här handlar därför inte om att kritisera någon, jag vill peka på ett problem och mana till eftertanke. För att sättet att tänka utgör en allvarlig risk och hindrar utvecklingen i riktning ökad, långsiktig hållbarhet.

Skriver ofta om detta, för det är ett tydligt och ofta återkommande inslag i den kultur jag aldrig slutar fascineras av och hela tiden hittar nya dimensioner hos. Och när jag idag läser om att Knut och Alice Wallenbergs stiftelse gör en storsatsning på spetsforskning inom området Life Science, som ska lösa alla mänsklighetens problem, är det dags igen. Byt ut några ord och detta skulle kunna vara en artikel som handlar om att en oljeschejk nu ska pumpa in miljarder i AIK för att göra laget till vinnare av Champions League. Men det handlar om forskning och forskare.

Det internationella konkurrenstrycket har hårdnat betydligt under de senaste åren, inte minst på grund av att lärosäten i flera tillväxtländer tagit upp kampen. Konkurrensen om de bästa forskarna och om att åstadkomma den bästa forskningsmiljön är i dag knivskarp. I många asiatiska länder har satsningarna de senaste femton åren tiodubblats och universitet i dessa länder klättrar snabbt på internationella rankinglistor. Mycket av de satsningar som sker internationellt inriktas på att attrahera världens bästa forskare, däribland svenska toppforskare.

Kunskapssynen och människosynen som går att utläsa mellan raderna här ovan är djupt problematisk, för det handlar om sådant som går att väga, räkna och mäta och det handlar om pengar som en förlösande kraft. En enkel lösning som finns och ständigt dyker upp i nya skepnader, men som är lika gammal som människans kultur. Drömmen om den ensamme revolvermannen som kommer ridande från vidderna, till vår lilla stad, för att lösa alla problem och sedan rida vidare, tar sig många skepnader. Här ser vi ännu en. Kunskap är något som går att räkna på och avgöra med objektiva mått.

Bibliometriska analyser som mäter forskningens kvalitet visar att bredden på svensk forskning fortfarande är relativt god. Men forskning med verkligt stort internationellt genomslag har minskat, exempelvis inom klinisk forskning. Det är allvarligt eftersom klinisk forskning är en viktig länk mellan laboratoriet och patienten. Dessutom är det en förutsättning för att ny kunskap snabbt kommer vården till del och att den kunskap som uppstår i mötet mellan patient och läkare förs in i grundforskningen. Satsningar på medicinsk forskning är också avgörande för att trygga förutsättningarna för en livskraftig svensk life science-industri och de arbetstillfällen den skapar.

Problemet är att det är för enkelt och att allt för många förhoppningar knyts till en lösning, ett område, några få individer och till pengarnas undergörande verkan. Verkligheten är långt mer komplex än så och det finns aldrig några garantier. Visst är det fantastiskt att det görs satsningar på forskning, det skulle jag aldrig drömma om att kritisera, men här är det som man skådat ljuset och som frälsningen är nära och så är och fungerar det inte. Forskare är som du och jag, skillnaden är att de är lite mindre konforma och har lite bättre tålamod. Forskare är inga superstjärnor som kan handlas på en därför avsedd marknad.

Människosynen som lyser igenom i uttalanden som ovanstående är djupt problematisk, för det handlar dels om fullkomligt orimliga förhoppningar, dels om att reducera människor till några få och eftertraktade egenskaper. När allt fler satsar allt mer resurser på att locka till sig allt färre "toppnamn" är risken att forskarna hoppar mellan olika anbud och därmed tappar fokus på kunskapen. Den nödvändiga kontinuiteten går förlorad och det faktum att forskning inte vore FORSKNING om det fanns några garantier för framgång mörkas, till förmån för några klart lysande stjärnor på den akademiska himlen. Resurserna som krävs för denna typ av forskning trissas allt mer upp och allt mindre pengar finns därför för att forska om annat, som också är viktigt men som inte är lika glamoröst. Det blir en jakt mot nollpunkten som tar död på glädjen i att söka kunskap och som grumlar tillfredsställelsen som följer på uppnådd och fördjupad insikt. Att forska blir ett sätt att bli kändis och att tjäna pengar.

Ekonomiseringen av allt fler områden riskerar att bli allas vår död. Likt flugor och insekter flockas vi runt elden och brinner hellre ensamma upp i ett spektakulärt bloss än lever ett långt och lyckligt liv tillsammans. Egoismen är samma andas barn som ekonomismen och båda förstärker varandra och utarmar det kritiska tänkandet som är en nödvändig motpol som behövs för att balansera utvecklingen och mana till eftertanke.

Det finns inga enkla lösningar, det gör inte det. Hur mycket vi människor ä drömmer om detta är och förblir det en omöjlig dröm. Det enda vi kan hoppas på och den enda lösningen som finns är fördjupad mänsklig mognad. Allt börjar och slutar med MÄNSKLIGHETEN, med helheten. Individerna är delar av helheten och bara tillsammans kan vi lösa våra gemensamma problem. Och för att lyckas med det krävs att kunskaper sprids och att många engageras i arbetet. Att satsa på några få, på spets och på toppnamn och att fokusera på placeringar på rankinglistor gynnar ingen utom möjligen den som lyckas i den mördande konkurrensen. På alla andras bekostnad.

Tekniska lösningar och spetsforskning, innovationer och elitsatsningar har funnits i alla tider, även om det visat sig att de verkliga genombrotten nästan aldrig växer fram som ett resultat av det sättet att tänka. Det är som människan har en defekt som gör att vi faller i denna fälla, gång på gång. Ett slags kunskapens pyramidspel som ständigt dyker upp i nya skepnader, för att längtan är så stor och stark och allomfattande. Och drömmar kan som bekant försätta berg, men aldrig övervinna naturens och kunskapens inneboende lagar. Därför har jag den tråkiga uppgiften att gång på gång påminna om hur det är och fungerar, eller snarare INTE fungerar. Enkla lösningar är förföriska men omöjliga och vi har allt att vinna på att göra andra prioriteringar.

Mänsklig mognad kan bara uppnås genom hårt och målmedvetet, gemensamt, arbete. Mänsklighetens framsteg har genom historien alltid varit resultatet av kollektiva insatser. Det är genom bredd och djup som hållbara lösningar växer och livskraftiga och robusta samhällen lever vidare över tid, där det stora flertalet är relativt sett lyckliga och friska. Allt börjar och slutar med människan, finns i och uppstår ur bredden och djupet av MÄNSKLIGHETEN. Elitsatsningar är satsningar som går på tvärs mot allt vi lärt och vet!

Hade igår ett givande utbyte av tankar kring betyg igår på Twitter. Det är ett annat exempel på enkel lösning, där men med hjälp av logaritmer räknar fram vem man ska satsa på och vart resurserna ska styras. Hittar vi bara den bästa och det bästa. Tänk om vi bara ... Tänk om, innan det är försent! Glöm allt vad elitsatsningar och rangordningar heter, det är en farlig och omöjlig väg som inte leder till något gott. Inte för samhället och inte för individen. Det är en tanke som sliter oss isär och som vänder oss mot varandra och som hotar att förgöra allt vi hittills uppnått, tillsammans.

Vi människor lever och dör tillsammans. Glöm aldrig det, säger jag igen. Och ägnar dagen åt att kämpa vidare för ett långsiktigt hållbart samhälle som bygger på kunskap som fungerar.