Acceleration, ökad kontroll och hjärnans utveckling

Allt går överallt snabbare. Acceleration är något alla känner av och alla måste hantera. Hastigheten ökar och det gör att intensiteten i jakten på tidsvinster ökar, vilket gör att hastigheten går ännu snabbare. Kanske är det därför Miljöpartiets förslag om 35-timmarsvecka uppfattas som så provocerande av så många? För att det är en politisk tanke som utmanar grunden för hela det samhälle vi byggt för oss. Den som säger STOPP, NU FÅR DET VARA NOG, tvingar oss att tänka till och reflektera över vad vi gör med och mot varandra. Ingen tvingar på oss ökad hastighet, det är vi som ökar hastigheten, vilket tvingar oss att pressa oss allt mer och allt närmare allt fler gränser för vad som är möjligt. 

Om hastighet och acceleration handlar dagens Under Strecket. Jeana Jarlsbo är det som skriver, om en nyutkommen bok av den tyske sociologen Harmut Rosa som närmar sig frågan om moderniteten, hastigheten och accelerationens konsekvenser för samhället och medborgarna.

I vår tid sker tekniska och samhälleliga förändringar i allt snabbare takt, och det förefaller som om vi knappast förmår spjärna emot det som den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen betecknar som ”ögonblickets tyranni”. Acceleration har i allt större utsträckning blivit modernitetens attribut. Eller som den Australienfödde kulturhistorikern Peter Conrad uttrycker det: ”modernity is about the acceleration of time”.

Snabbare, snabbare, snabbare. Tänker på när jag var liten och på väg till skolan, ständigt sen. Hur jag lekte med tanken på hur bra det vore om jag kunde ta dubbelt så långa steg, dubbels så snabbt. Fast det hade troligen bara fått som konsekvens att jag sovit lite längre och gått hemifrån senare. Innovationer som ger oss mer tid handlar i praktiken ofta bara om ett slags nollsummespel. Jarlsbo skriver om det, om hur djupt den tanken och tendensen är förankrad i våra liv och vårt samhälle.

Rosa driver tesen att moderniteten kan skildras som en erfarenhet av acceleration. I sin systematiska undersökning av den sociala accelerationen och dess konstitutiva roll för moderniteten, urskiljer han tre dimensioner eller fenomenområden: den tekniska accelerationen, de accelererande sociala förändringarna och det accelererande livstempot.

Med ”teknisk acceleration” menar han den tekniska och teknologiska ökningen av tempot för att genomföra transport-, kommunikations- och produktionsprocesser. Såväl den industriella revolutionen som den digitala revolutionen kan således beskrivas som en pågående modern accelerationsrevolution, vilken enligt Rosa har förändrat vår rumsupplevelse och tidsuppfattning.

De sociala förändringarnas acceleration innebär att traditioner och gemenskaper, kunskaper, handlingsmönster, värderingar, moden och så vidare, förändras i allt snabbare tempo. För att beskriva accelerationen av den sociala förändringstakten använder sig Rosa av ett teoretiskt begrepp infört av den tyske filosofen Hermann Lübbe – ”samtidskrympning”. Det betyder att ”den tidsrymd man kan utgå ifrån för att livs- och handlingsbetingelserna ska förbli någorlunda stabila, där alltså förväntningarna är ganska säkra, blir allt kortare på olika handlingsområden”.

Samtiden krymper inom bland annat politik, ekonomi, vetenskap, konst, arbets- och familjeliv. Sociala förändringar som tidigare försiggick över en eller flera generationer sker nuförtiden redan under en generations livslängd. Detta innebär bland annat att erfarenheter och kunskaper minskar i värde. Dessa förändringar gäller bland annat yrken och familjestrukturernas utveckling. Yrken gick vidare från generation till generation under förmoderniteten, och de präglades av stabilitet över ett helt arbetsliv under den klassiska moderniteten. Men under senmoderniteten består sällan yrken och sysselsättningsförhållanden under ett helt arbetsliv.

Familjestrukturer har också genomgått en stor förändring under senmoderniteten: parbildningar håller inte längre över ett helt liv, den traditionella ”livsbeledsagaren” tenderar att ersättas av ”livsfaspartnern”.

Ökad hastighet är varken ond eller god, den bara är och den påverkar oss alla. Det går inte att komma undan. Vi dras med och drar med oss varandra. Vi gör detta, som sagt med och mot varandra. Och konsekvensen blir att samtiden krymper. När mer innehåll pressas samman på mindre yta krävs det större impact för att göra avtryck. Att ställa sig vid sidan av detta är mycket svårt, men det går och kanske är det nödvändigt? För det är en makt eller en kraft som gör något med oss, som tar sig innanför huden på oss.

I sin essäbok undersöker Rosa också sambandet mellan individualisering och social acceleration. I det senmoderna samhället premieras flexibilitet och förändringsvilja på bekostnad av ståndaktighet och kontinuitet, menar han. Vad som definierar identiteten blir oklart – det är inte längre yrke, familj, religion, politisk orientering och/eller nationalitet som utgör parametrarna för det individuella identitetsmönstret, utan tillfälliga jobb, livsfaspartner, växlande politiska och religiösa orienteringar, konsumtionsstilar, fritidssysselsättningar. Rosa påpekar att ”innehållsliga identiteter under senmoderniteten inte längre är avsedda att vara varaktiga utan alltmer får karaktären av situativ identitet”. Med ”situativa identiteter” tycks han mena att vi genom temporära lösningar försöker anpassa oss till ständigt förändrade omständigheter.

Rosa ställer resonemanget om den sociala accelerationen på sin spets genom att betrakta den som en ny form av totalitarism. Detta begrepp syftar här inte på en politisk diktatur eller ett maktfullkomligt herravälde, utan på en totalitär kraft som i det senmoderna samhället utövar en press på subjektets handlingar och viljebildning, en kraft som är omöjlig att undkomma, som genomtränger alla områden av livet och som är svår eller näst intill omöjlig att kritisera eller bekämpa med politiska medel.

I en politisk diktatur, påpekar Rosa, är det alltid möjligt att på något sätt göra motstånd eller dra sig undan. Däremot omfattar den sociala accelerationens tvingande kraft alla livs- och samhällsområden. Den pressar dem som oroar sig för att mista sin plats eller hamna på efterkälken i den sociala konkurrensen, den drabbar ännu hårdare dem som på grund av sjukdom eller arbetslöshet blir utestängda från kapplöpningen, eller dem som tillhör prekariatet och som, med Rosas formulering, ”inte ens börjar springa”. Men, påtalar Rosa, medan etiska, religiösa eller ideologiska krav och regler diskuteras offentligt som politiska frågor, förs aldrig en politisk debatt om accelerationsdiktatet. Acceleration är och förblir ”bortom det politiskt förhandlingsbara och omstridda fältet”.

Lätt att känna uppgivenhet inför detta, tappa sugen och bara ge upp. Men det vore olyckligt. Det finns saker att göra och bjuda motstånd kan alla, alltid. Om vi bara lär oss se och förstå att och hur vi själva är delaktiga i processen. Att peka på möjligheten med en 35-timmarnsvecka är ett sätt och tycker man det är provocerande kan och bör man reflektera över varför. Jag är övertygad om att det logiskt hållbara och relevanta argument mot en sådan reform, men att avfärda tanken reflexmässigt som många gör idag är att spela med i och ge stöd åt accelerationens totalitära kraft och maktfullkomliga regim. Stopp, låt oss ta en paus. Låt oss reflektera över hur vi gör, när vi gör det och varför. Vad är viktigast, egentligen? Vad är hållbart och vad kännetecknar ett gott liv? Den typen av frågor kan och bör vi TA OSS TID TILL. Det finns ingen tid för dem, men just därför kan och bör vi säga stopp. En liten stund har vi alltid. Det gäller bara att inse det och att ta sig den tiden. Och om vi jobbar lite mindre kanske vi blir mer effektiva samtidigt som vi får mer tid över till reflektion. Kanske ... Det är i alla fall en möjlighet och jag tycker det borde vara värt att prova. Vad har vi att förlora? Vi kan alltid gå tillbaka till hur det var innan. Inga beslut är oåterkalleliga. Vi kan och bör tala om jakten på effektivitet och accelerationens diktatur. För det är bara vi som kan göra något åt den, den är ingen i sig själv, den finns och uppstår samt verkar mellan oss.

På DN-debatt idag finner jag ett embryo till just ett sådant "uppror". Det är 17 skolledare i Haninge som säger STOP, LÅT OSS REFLEKTERA ÖVER VAD VI GÖR OCH VARFÖR. Deras upprop och ifrågasättande av accelerationens totalitarism handlar om att värna kunskapen och utbildningens innehåll; allt det som sägs vara skolans mål och mening, men som idag överskuggas allt mer av en växande kontrollapparat som håller på att hota kärnverksamheten. Till vad används lärares tid och kompetens idag och vad blir konsekvensen?

En uppskattning i Haninge kommun visade att bara att bedöma elevers provsvar av samtliga delprov av NP i årskurs 3 och 6 har tagit cirka 1 200 timmar. En annan summering visade att om samtliga frågor i delproven i matematik åk 6 läggs ihop och multipliceras med antal elever leder det till att en lärare ska bedöma totalt 2 400 elevsvar. Om 30 sekunder läggs ned på att bedöma varje svar skulle det innebära en bedömningstid på 20 timmar. En grundlig tidsstudie med klockning skulle med stor sannolik leda till en betydligt högre siffra. Lärare är olika erfarna när det gäller bedömning, vilket i sig spelar en avgörande roll för tiden när de sitter med ett berg av provsvar. Bedömning av de nationella proven är oerhört tidskrävande. Man ska heller inte glömma att läraren sedan ska sätta sig ned på sin kammare och analysera provresultatet för att fråga sig: vad är det eleven har visat upp för kunskaper gentemot kunskapskraven i Lgr 11, det vill säga kunskapsomdömet? I årskurs 6 sätts betyg utgående från kunskapsomdömena. För ett provresultat är inte detsamma som ett betyg.

Utöver detta ska lärare ha förberedelsetid, inläsning av lärarhandledning, inmatning av resultat och genomförande av provet. Det sistnämnda är oerhört tidskrävande. För att ta ett exempel behövde en skola i Haninge med två årskurs 3-klasser 12 pass om 60 minuter för att genomföra det muntliga provet i svenska och 12 pass om 40 minuter för att genomföra det muntliga provet i matematik. I grupper om 4 elever ska läraren observera och bedöma dessa samtal, samtidigt som någon annan ska hålla ordning på resten av eleverna i klassen. Det blir väldigt många timmar att bara genomföra de muntliga proven. Till detta ska läggas all tid som skolorna lägger ned på sambedömning, det vill säga att låta lärare sitta tillsammans och diskutera hur elevernas resultat ska bedömas.

Det är tid som inte bara tas från arbetsförlagd tid och förtroendetid, utan även tid som skolan avsätter för lärarna och där vikarier tas in, dels för att bespara lärarna en extremt hög arbetsbörda, dels för att de ska få möjlighet att göra likvärdiga bedömningar. Detta är inte bara ett ekonomiskt spörsmål utan en fråga om kontinuitet där den ordinarie läraren byts ut mot vikarier och där undervisningen inte håller samma kvalitet. Lägg därtill att eleverna i årskurs 3 hade 8 delprov utöver ovanstående i svenska som tog mellan 60 och 80 minuter att genomföra och 7 delprov utöver ovanstående i matematik som tog mellan 30 och 40 minuter att genomföra. Och värre är det i årskurs 6 och 9, mycket värre. Frågan är om inte denna omfattning av NP leder till att eleverna faktiskt lär sig mindre.

Dygnet har bara 24 timmar och kroppen behöver vila för att hålla över tid. Kunskap tar tid och behöver inspiration för att utvecklas. Om lärare blir en funktion eller en kugge i ett maskineri, som lastas med allt mer ansvar, allt fler arbetsuppgifter och dessutom får allt mindre tid att utföra allt som ska göras, ja då är det enkelt att se och förstå vad som förr eller senare kommer att bli konsekvensen.

Kultur är komplext och motsägelsefullt, vilket ovanstående exempel visar. Förstår vi det får vi en fördjupad förståelse för vad vi kan göra och vilka konsekvenser det vi gör idag kan få för framtiden. Vi har bara vara varandra och våra individuella liv. Om inte vi tar hand om oss och varandra kommer ingen annan att göra det.

Hjärnan och den mänskliga biologin har gränser som kan utmanas av kultur och av individens vilja, men förr eller senare når man sin gräns, eller mänsklighetens kollektiva gräns. Jakten på effektivitet är en jakt mot nollpunkten. Det finns massor av vinster med att göra uppror och tänka annorlunda. Hjärnan mår inte bra av att vi lever som vi gör, det borde mana till eftertanke. Läser om sådan forskning och blir glad, för det ger stöd åt betydelsen av den typ av intellektuell olydnad som jag brukar efterlysa. Läser också om vad användandet av papper och penna gör med hjärnan, kunskapsutvecklingen och kvaliteten i all utbildning.

Vi lär oss bokstäver effektivare om vi skriver dem för hand än om vi knackar fram dem på ett tangentbord. Känslan av pennan mot pappret och handen som följer bokstävernas linjer. Allt sådant kan ha betydelse för hur vi memorerar skriften. 

När vi skriver för hand får hjärnan gensvar från motoriken och en rad sinnen. Bokstäverna sätter på så sätt avtryck i det motoriska minnet i hjärnans talcentrum. Tecknens form verkar alltså kopplas till vårt sätt att uttala dem - vilket främjar inlärningen. 

Detta framhåller neurofysiologen Jean-Luc Velay vid Institutet för kognitiv neurovetenskap i Marseille och läsforskaren Anne Mangen vid universitetet i Stavanger. De redovisar en studie där ett antal vuxna fick lära sig ett helt nytt alfabet. En del av dem lärde sig bokstäverna via handskrift, en del via tangentbord. 

Några veckor senare visade de som lärt sig skriva för hand avsevärt bättre resultat när de skulle erinra sig bokstäverna. Samtidigt var den del av hjärnan som styr talets motorik aktiverad. De som lärt sig alfabetet tangentledes hade inte någon aktivitet där.

Det finns som jag ser det fler skäl för att aktivt arbeta mot acceleration och effektvisering än det finns som talar för att vi bara bör följa med i utvecklingen. Vi har allt att vinna på att göra motstånd. En brev som skrivs för hand kan dessutom inte spåras av FRA och andra övervakningssystem som hela tiden följer allt vi gör på nätet. Att peka på detta och att främja motståndshandlingar är lätt att säga men svårt att genomföra. Just därför behöver vi en skola som rustar barn och unga för att kunna hantera den typen av utmaningar. För att lägga sig platt för utvecklingens och modernitetens krav behövs ingen skola alls, om det är vad vi vill är det effektivare att lägga ner hela skolväsendet.

Valet är vårt! Det spelar roll hur vi gör. Tänk på det, tänk efter, före.