Om Sverige, och varför jag är lärare

När jag gick i grundskolan stod Sverige på toppen. Jag växte upp i världens, modernaste och bästa land. Det fanns resurser, det fanns tid och på arbetsmarknaden fanns en efterfrågan på arbetskraft. SKF där min pappa arbetade byggde en bad och fritidsanläggning till sina anställda och det var man inte ensamma om. Götaverken gjorde samma, liksom Kockums i Malmö. Det såg ljust ut, ända fram till jag gick ut gymnasiet. 

En förenklad bild, så klart. Men något ligger det i den. Och jag tänkte jag skulle använda den bilden för att skissa på ett förslag till förklaring till hur det blivit som det är. Eller förklaring är för mycket sagt. Jag tror inte att det går att förklara läget i landet och i den svenska skolan. Jag tror dock att dessa saker hänger ihop och vad vi behöver är samtal, förutsättningslösa samtal om hur vi ser på samtiden och på framtiden. Och sådana samtal behöver utgångspunkter. Det är vad jag vill förmedla här: Utgångspunkter för samtal, om Sverige och om den svenska skolan.

På SvD idag finns en intressant artikel om Sverige och om den fåfänga svenska drömmen om det som en gång var, men som aldrig kommer att bli. Det är högintressant läsning, även för den som är intresserad av utbildningsfrågor. För skolan är aldrig frikopplad från samhället, allt utgör delar av allt annat. Det är Marcus Priftis som skrivit artikeln, som är fylld av kloka och tänkvärda tankar. Inga väl underbyggda, vattentäta sanningar, utan tankar om vårt land som vi borde samtala om. Svaret finns inte på en plats, det skapas gemensamt av oss alla som lever och verkar här. Samma gäller för skolan, men låt oss börja med Sverige.

Det mest speciella med svenskheten är föreställningen om att svenskheten är så speciell. Sverige är världens mest jämlika land med världens bästa välfärdssystem, den vackraste naturen, de smartaste uppfinningarna och värderingar som är så förträffliga att de måste exporteras. Till och med när vi är lagom är vi ensamma i världen om det.

Det är världen som är hotfull och Sverige finns i mitten. Den uppfattningen finns och går att ta på, över hela den politiska skalan. Sverige är världens bästa land och när skolan i Sverige inte visar sig vara världens bästa river vi upp himmel och jord och inför reformer i en hastighet som helt saknar rimlighet, i jakten på ett Nobelpris. Kosta vad det kosta vill!

Denna hybris löper som en röd tråd genom svenskhetens historia. Så länge idén om den vita rasens överlägsenhet har funnits har svenskarna varit det främsta exemplet på ett särskilt vitt elitfolk – under 200 år ansågs det vetenskapligt bevisat att svenskarna var världens förnämsta folkslag. Som kulturgeografen Katarina Schough har beskrivit, var svenskarna inte sena att haka på och odla vidare den idén – i form av föreställningar om det egna, rena landet, men också moraliskt: Sverige och svenskarna var i varje avseende ett moraliskt föredöme, oavsett hur man agerade.

På 1930-talet hade Sverige ett rashygieniskt program som knappt stod Nazityskland efter. 40 år senare var man i stället västvärldens starkaste röst mot kolonialism och segregering. (Någon annanstans. Här hade vi aldrig haft rasism.) Att ett sådant kappvänderi ens går att genomföra i ett land med speglar, beror på den moraliska hybrisen. Det goda är det Sverige gör.

Kanske är det därför som resultaten i PISA-undersökningen är så smärtsamma? För att de visar hur illa vår självbild rimmar med verkligheten, för att resultaten tvingar oss inse det vi inte vill eller har svårt att förmå oss inse. Därför är det föga förvånande att man på DN igår kunde läsa om en (bort)förklaring av de dåliga resultaten. Där har vi förklaringen, det är är för att provet inte anses viktigt och för att det inte är betygsgrundande som eleverna inte presterar på topp. Det förklarar saken. Och det är för att vi har för många prov i skolan som eleverna inte orkar göra sitt bästa. Egentligen har vi inga problem alltså. Den självbilden kan förklara mycket, om vi bara vågar ta in den och samtala om den. Självbilden är dock ingen sanning och den gäller inte alla, överallt, alltid. Invändningar mot den bilden är fel sätt att angripa problemet. Frågan handlar inte om den är sann eller falsk, den handlar om hur vi kan göra för att det ska bli bättre, i Sverige och i den svenska skolan.

Den svenska guldåldern på 1960- och 1970-talen präglades av en stark tillväxt, en progressiv välfärdspolitik och en optimistisk självsäkerhet. Där fanns en stark känsla av antirasism och godhet – men i grunden ingenting som utmanade bilden av det homogena ideallandet. Under radarn fick den fortsätta växa i all välmåga, just som den gjort i 200 år.

Som sagt, det handlar inte om denna analys av Sverige är sann eller inte. Frågan är vad du och jag kan göra för att det ska bli bra. För det är inte bra idag, det ser inte ljust ut och resultaten i PISA visar att svenska elever presterar sämre idag jämfört med igår och i jämförelse med delar av resten av världen. Problemet som jag ser det ligger i följande klarsynta beskrivning.

Resultatet är en märklig dubbelhet. Å ena sidan är Sverige ett av de länder där rasistiska attityder är minst utbredda och mest tabubelagda. Å andra sidan hör vår arbetsmarknad till västvärldens mest etniskt segregerade – det kan räcka med en utländskt klingande språkmelodi för att helt diskvalificera en i övrigt kompetent person. Tolerans och mångfald är ”svenska värderingar” att slå sig för bröstet för – och andra i huvudet med – men i bakgrunden spökar ännu idealbilden av det homogena landet.

Sverige är ett komplext problem och lösningarna som hittills förts fram för att återskapa den svunna storheten har adresserat komplicerade problem. Vi har använt det vi har för att lösa det vi måste och eftersom vi lever i världens bästa land har vi inte lyckats inse att problemet är av en helt annan art än det vi varit upptagna med. Detta visar sig i det att utbildningspolitiken är inriktad på ett Nobelpris. Medan vi är fokuserade på att upprätta vår stolthet förändras emellertid både världen och Sverige, för det är så kultur fungerar. Kultur är ett komplext problem, inte ett komplicerat.

Kulturvetenskap och humaniora kan man emellertid inte få Nobelpris i, så det lägger vi ner, det motarbetar vi av en hel massa olika anledningar. Humaniora passar inte in i självbilden av den handlingskraftige ingenjören som är mästare på att lösa komplicerade problem. Därför leder lösningarna på problemen till att läget förvärras. Ju mer ihärdig vi arbetar på att återskapa vår storhet, desto djupare sitter vi fast i problemen. Sverige och världen också, behöver mer humaniora och en djupare och bredare förståelse för komplexitet.

Därmed har det blivit dags att återvända till mina år i skolan på 1970- och 1980-talen och till frågan, varför jag blev och är lärare idag. Det var på inget sätt självklart, för mina betyg från grundskolan var en smärre katastrof. Dåvarande skolsystem lyckades varken fånga mig och mitt intresse, eller hjälpa mig med mina problem. Har skrivit en del om det här på bloggen så jag går inte in på det, men poängen jag vill göra och det jag vill peka på är att jag läste och lärde mig det jag var intresserad av. Och den skola jag gick i lät mig hållas. Jag vill se det som att skolan litade på mig och på att jag visste vad som var bäst för mig. Skolan gav mig betyg, men brydde sig i övrigt inte om mig. Därför resulterade min skoltrötthet, min omogenhet och mina personliga problem inte i att jag slutade vara intresserad. Och efter några år i arbetslivet vaknade hungern efter kunskap till liv, bitarna föll på plats och där och då fanns det en vuxenutbildning som räddade mig och som tog hand om min längtan efter kunskap, insikt och förståelse. Där och då, när jag var motiverad, blev betygen bättre och jag fick självförtroende att söka mig till Universitetet.

Poängen är att proven där och då, liksom betygen, fungerade som inträdesbiljett till nästa nivå. Proven var inte som idag (som ett resultat att effektivisera skolan och skynda på processen som ska ge oss det där Nobelpriset) garanterade kunskaper och kvalitet. Betyget var mitt och det var min nyckel till vidare studier och mer kunskap. Idag är betygen lärarens, skolans och ytterst Sveriges. Betygen är lösningen på alla problem. Därför införs fler prov, mer kontroller som tar tid och fokus från kunskapen. Därför är det föga förvånande att läsa det (den alltid lika kloka och träffsäkra) Inger Enkvist skriver om synen på en avhandling idag (Det är skrämmande läsning, om än inte förvånande). När jag skrev min avhandling såg jag den liksom alla andra betyg och alla poäng jag tagit som en biljett till vidare studier, inte som något bevis på specifika kunskaper.

Kunskaper kan inte kontrolleras, det är min poäng. Lärande är en komplex process, liksom kultur och en nation. Det enda jag lärt mig under mina åt i akademin är hur lite jag vet egentligen och det är därför jag fortfarande går till jobbet med ett leende på läpparna, även om jag är trött ända in i märgen så här i slutet av läsåret. Jag är lärare för kunskapens skull. Det är lusten att lära som driver mig, som alltid har drivit mig, även när resultaten uteblev. För jag har aldrig sett på betyg som en garanti för något, det har varit en inträdesbiljett. Och så ser det inte ut idag.

Idag möter jag studenter som förhandlar om betyg, hellre än läser till tentan. Och både jag och mina de betyg jag sätter granskas av UKÄ, in i minsta detalj. Granskningen och kontrollen är viktigare än kunskapen, för den anses vara garanterad i och med att UKÄ inte finner något att anmärka på i mitt arbete. Allt mindre tid finns i vardagen till att ägna sig åt kunskapsutveckling, till lärande, till det jag sökte mig till akademin för. Det är på fritiden jag får göra det jag helst vill, det jag brinner för. Och som tur är finns den möjligheten fortfarande för mig som Lektor. Jag kan vara flexibel och det går att sno åt sig stunder av fritt kunskapssökande, för kunskapens skull. Därför är jag fortfarande lärare, även om jag allt mer och allt oftare ställer mig själv frågan: Varför är jag lärare?

För kunskapens skull är jag lärare och jag kommer att fortsätta vara lärare så länge mitt arbete handlar om KUNSKAP. Tyvärr gör det allt mindre det, läraryrket idag handlar allt mer om kontroll och administration av ett utbildningssystem byggt på en omöjlig dröm. Därför instämmer jag i Prifits avslutande ord, som jag menar gäller även i och för skolan.

Författaren Ola Larsmo lanserar i Dagens Nyheter (28/5) idén om jämlikhet som en grund för en modern, inkluderande svenskhet. Vår motsvarighet till den amerikanska självständighetsförklaringen skulle vara Per Albin Hanssons folkhemstal – visionen om samhället utan styvbarn och kelgrisar, där omtanke och samarbete råder.

Det vore inte någon pjåkig grund för en nationell samhörighet. Men om den någonsin ska kunna bli verklighet i ett modernt, mångfärgat Sverige, måste vi först ta itu med sorgearbetet. Utan ett slutgiltigt farväl till den svunna svenskhet som aldrig kommer åter kan vi aldrig möta framtiden med öppna ögon.

Med en sådan syn på svenskhet och på kunskap kan drömmen bli verklighet, men det blir aldrig någonsin som det varit och problemet är komplext, inte komplicerat. Förstår vi det är den svåraste delen av arbetet avklarat. Sedan är det upp till oss, till alla vi som lever och verkar i Sverige.