Vad är vi rädda för?

Läser vad Mats Odell skriver på Brännpunkt idag och förundras över hur svårt det verkar vara att se utan för den box man skapat för sig, om man inte vill inse eller kan förstå att den enda vägen är en självpåtagen tvångströja. Odell har säkert rätt i det han säger, men han utgår från helt fel premisser och därför blir hans bevisföring helt irrelevant. Låt min visa hur jag tänker. Odell inleder med följande ord.

På en punkt håller jag med Miljöpartiet. Sverige ska ha en energiförsörjning som minimerar koldioxidutsläpp, för klimatet skull. Tyvärr är Miljöpartiets recept för detta helt verklighetsfrånvänt när den exkluderar kärnkraften. Detta blev tydligt när de presenterade sitt förslag till valmanifest inför helgens stämma.

Miljöpartiet vill inte se de faror som är förknippade med ett snabbstopp av svensk kärnkraft. Skulle vi i dag besluta om att stänga våra kraftverk så skulle de alternativ som i realiteten återstår vara rysk gas och tysk kolkraft. Det är varken bättre för klimatet eller vår säkerhet.

Resonemanget bygger på att allt annat skulle förbli det samma, att konsumtion och produktion ligger kvar på samma nivå. En ansvarsfull miljöpolitik handlar inte om att göra allt på samma sätt, utan om att förändra samhällets tankar och handlingar i riktning hållbarhet. Det kanske skulle innebära uppoffringar att ställa om så pass snabbt, men i jämförelse med vad ett haveri i ett kärnkraftverk skulle kosta är det en ljum västanfläkt. Se på Japan och vad som hände efter haveriet i Fukoshima. Om vi gör av med mindre energi behöver omställningen inte bli speciellt kännbar och om Miljöpartiet får tillräckligt med röster är det precis det som svenska folket vill. Faran som Odell pekar på är bara en fara om vi fortsätter som förut, vilket Miljöpartiet menar att vi inte borde göra.

För ett par veckor sedan var Miljöpartiet dessutom oroliga för att svenska hushåll inte skulle ha råd med Jas-plan efter den förlorade Schweiz-affären. Men kostnaderna för hushållen med en nästan halverad energiförsörjning menar de löser sig självt.

Inget löser sig självt. Det är vi som bygger landet, tillsammans. Det är vi som gör Sverige till det vi gemensamt vill och är beredda att bidra med. Det gäller oavsett vilken politisk väg vi slår in på. Kostnaderna för Jas har vi själva tagit på oss, det är vi som bestämt att Sverige ska utveckla och ha kvar ett krigsflygplan, med allt vad det kostar. Det är ett politiskt beslut som kan ändras. Tänk om de pengarna satsats på förnyelsebar energi istället? Det är ingen orimlig tanke. Vill man bygga ett hållbart samhälle är det just så man måste tänka, utanför och förbi den inslagna vägen. Det finns inte en enda väg, det finns bara den väg vi väljer att gå. Vår väg, och över den bestämmer inte politikerna, utan väljarna.

Miljöpartiets förslag att snabbavveckla kärnkraften till 2030 skulle av allt att döma öka svensk elproduktions klimatutsläpp. De är i dag lägst i hela EU. Miljöpartiets Åsa Romson sa nyligen i en intervju att de två äldsta reaktorerna skulle bort så fort som möjligt. Kostnaden blir minst 200 miljarder när 840 terawattimmar (miljarder kilowattimmar) el måste produceras på annat sätt. Med ränta stiger kostnaden ytterligare. Med dagens kärnkraftverk kostar denna koldioxidsnåla el omkring 25 öre per kilowattimme att producera. Om samma el ska produceras med nybyggda förnybara källor är kostnaden minst det dubbla. Även klimatutsläppen ökar enligt Vattenfalls livscykelanalyser för vindkraftverk.

Som sagt, om vi ställer om och minskar energibehovet? Varför inte beröra den tanken, som är den grund på vilken Miljöpartiets hela politik bygger på? Varför mörka den aspekten. Miljöpartiets politik blir bara problematisk och oansvarig om den överförs rakt av till nuvarande samhällsmodell och livsstil. Och att vårt sätt att leva idag är ohållbart, om det nämner Odell ingenting. Det ansvaret är han inte intresserad av att tala om, om hans ansvar för framtida generationers kostnader. Eller om vårt gemensamma ansvar. Det ansvaret har Miljöpartiet tagit och de utformar en politik som bygger på det. Odell fortsätter.

Det hade varit intressant att höra hur Romson tänkt finansiera detta, gärna krona för krona.

Krona för krona, vad menar man med det egentligen? Vem har bestämt att finansieringen alltid måste komma först och genomförandet sedan? Vad är det som säger att man inte kan göra tvärt om? Det går att först ställa upp hållbara mål och sedan göra vad som krävs för att uppnå målen, även om det är smärtsamt och kostar på. Titta på företagen, hur de tänker och gör. Siemens, till exempel, gör sig av med 11600 anställda. Vad kostar det för samhället att tvingas överta ansvaret för alla som blir arbetslösa när företagen värnar sina vinster mer än sina anställda? Och vad hände med detaljerade kalkyler i en allt mer snabbföränderlig värld? Framtiden skapas av oss, tillsammans och den blir vad vi gör den till.

En fördel med att inte stressa fram nyinvesteringar genom snabbavveckling av fullt fungerande produktionsanläggningar, är att en mix av avskrivna och nybyggda kraftverk är det absolut mest ekonomiska och gör att priset mot kunderna kan hållas lågt.

Enbart förnybara energikällor som vind och sol räcker under överskådlig tid inte till för att täcka elbehovet. Alternativ som gaskraft, kolkraft och mer vattenkraft är miljöskäl uteslutna. Biobränslen behövs i första hand till att ersätta fossila bränslen, en uppgift som är stor nog i sig. Successivt kommer allt mer förnybar energi att fasas in. Det kommer dock att ta tid innan alla tekniska utmaningar är lösta för att till exempel kunna minska vägtrafikens utsläpp. Inom överskådlig framtid ser kärnkraft, som uppfyller mycket tuffa miljö- och säkerhetskrav, ut att både vara ekonomiskt lönsam och tekniskt nödvändig för att få väderoberoende el dygnet runt, året runt.

Om det är så vi väljer att se på framtiden, om det är så vi tänker och agerar i vardagen och i politiken då stämmer det Odell säger. Han har alltså helt rätt, om medborgarna i Sverige inte bestämmer sig för att ändra livsstil och göra andra prioriteringar i framtiden. Om det blir så stämmer inget av det Odell säger. Om Sverige satsar stort på förnyelsebar energi och på effektivisering och annat som både kan öka produktiviteten och minska behovet. Solceller nämns inte? Det händer mycket på det området. Om vi vill kan vi, det bevisar vi gång på gång. Frågan är varför vi inte vill och varför vi väljer att lyssna på vad en sådan som Odell säger utan att bemöta hans tankar? Kanske är vi bekväma, jag vet inte. Ingen vet, men det vet vi, att det blir som vi gör, inte som vi tänker.

Vissa som vill snabbavveckla kärnkraften hänvisar till åldern på reaktorerna. Ålder är troligen ett relativt dåligt mått på säkerhet. I dag bedöms de äldsta fyra reaktorerna hålla i 50 år. De sex yngre reaktorerna bedöms hålla i sextio år. I USA har de flesta reaktorer fått sina licenser förlängda från 40 till 60 år. Nyligen meddelade amerikanska strålsäkerhetsmyndigheten NRC att de förbereder ytterligare längre drifttid. Skälet är enkelt. Betong och stål är material som väl underhållet håller länge. Betong når sin högsta styrka först efter ungefär hundra år.

Inget av detta ändrar det faktum att ett kärnkraftverk är sårbart. En välriktad missil och inget blir sig någonsin likt. Tjernobyl kommer inte att bli beboeligt på många generationer och Japan kommer att dras med problem långt in i framtiden. Riskerna är oöverskådliga för oss människor. Vi vet helt enkelt inte vad vi ger oss in på när vi talar och tänker som Odell. Det är ett argument mot kärnkraft som bygger på solid forskning och gedigen kunskap. Det går inte att snacka bort. Det går däremot utmärkt att ignorera det och tala om annat istället. Det är inte Miljöpartiet som bestämt att kärnkraft är farligt, vilket det är. Odell och dem som talat för kärnkraft menar dock uppenbarligen att det är ofarligt, vilket torde vara svårt att bevisa, både i teorin och praktiken.

Sverige måste satsa på att minska vårt beroende av fossila bränslen, främst inom transportsektorn. Miljöpartiets iver att snabbavveckla den svenska kärnkraften är dock extrem. Förslaget saknar klimatnytta och skulle dränera de svenska hushållen på resurser som i stället behövs för att säkra välfärden i en allt tuffare global konkurrens, och en demografisk utveckling där färre ska försörja fler. Att bara på måfå skrota kärnkraftverk som varje år skapar miljardöverskott och besparar oss den smutsiga kolkraften är ansvarslöst.

Satsningar på forskning och utveckling dels av energikällor som är hållbara, dels av samhällsekonomiska modeller och kulturvetenskaplig teoriutveckling som behövs för att ställa om samhället så att det blir mer hållbar, varför är det alldeles otänkbart? Är det för visionärt och utopiskt? Det har i så fall aldrig hindrat mänskligheten tidigare. Jas-projektet, till exempel, vad var det om inte en storslagen dröm om svenska framgångar. Det gick sådär och ändå fortsätter vi. Det väljer Odell att inte svara på och så länge vi accepterar att bara lyssna och ta emot kommer det att bli svårt att främja hållbarhet.

Ett minimikrav borde vara att Miljöpartiet ställer samma krav på kostnadsredovisning på sin egen snabbavvecklingspolitik som man ställer på Jas-projektet.

Vad är det Odell och andra är rädda för egentligen? Varför är förslag som avvecklingen av kärnkraften eller införandet av en 35-timmarsvecka så hotfulla? Jag förstår inte varför Miljöpartiet utmålas som den stora faran. Alla vet ju att det vi sysslar med idag, det vi gör med och mot varandra är fullkomligt ohållbart. Däri ligger faran, i det vi gör i dag och i det som Odell försvarar. Inte i en visionär politik som ändå aldrig kan genomföras om inte tillräckligt många inser poängerna med den och är beredda att göra vad som krävs.