Att äga något tillsammans eller att dela på ansvaret för något, är ofta svårt och problematiskt. Gemensamma lösningar brukar bli dåliga lösningar. Tror de flesta har erfarenheter av detta. Den där sommarstugan som hela släkten var överens om skulle stanna i familjens ägo men som ingen riktigt känner är deras och som därför förfaller. Exempel på detta finns i överflöd. När ansvaret inte är personligt tenderar det att tunnas ut. Och när alla förväntas bidra med insatser, utan att dessa kontrolleras eller när sanktioner saknas om insatser uteblir, riskerar resultatet att bli skralt. Detta är en av anledningarna till att kommunismen inte fungerar som samhällsmodell. Den lämnar helt enkelt fältet fritt för dem som vill sko sig på det allmännas bekostnad. Kollektiva lösningar lägger ofta hämsko på individen. Privat ägande och individuell frihet fungerar emellertid lika illa.
Lösningen på problemet med kollektiva lösningar är inte att lämna fältet fritt för individen. Samhällen som ger individen fritt spelrum och där det privata ägandet anses heligt tendera att utvecklas till hårda samhällen där djungelns lag gäller och den starkes rätt är den enda rätten värd namnet. Här krävs att man har kontakter och resurser för att överleva och eftersom rikedomar tenderar att växa mer ju större de är växer små skillnader i utgångsläget över tid snart till stora, vilket segregerar samhället. Och när alla bara bryr sig om sig själva är det ingen som tar ansvar för helheten.
Egoism är med andra ord lika illa som påtvingad kollektivitet. Ingen renodlad modell fungerar i längden. Den enda vägen leder alltid fel. Det vet vi. Det är ingen hemlighet och det behövs ingen forskning för att förstå det. Ändå letar vi ständigt efter den förlösande lösningen som ska råda bot på alla problem. Vi söker hellre efter en lösning än jobbar med det vi har. Det är så vi människor fungerar. Förespråkarna för kollektivet pekar på problemen med individlösningar och vise versa. Ingen sida erkänner problemen med den egna lösningen. Hemmablindhet är en annan djupt mänsklig egenskap. Allt detta sammantaget gör oss till dem vi är, det är detta som är utgångspunkten för samhällsbygget, för skolan och forskningen, för allt.
Hur ska vi göra då? Vad är lösningen? Är du så himla klok själv? Så kan det låta när dessa saker förs på tal. Det också exempel på djupt mänskliga egenskaper omsatta i vardaglig handling. Det är så vi fungerar. Jag har ingen lösning på problemen, men jag är intresserad av hur helheten fungerar och vilka förutsättningarna som finns för att jobba med förändring. Och det jag ser, inte som en lösning men något att jobba med, en grund att stå på, utgångspunkten för fortsättningen är just detta. Vi måste lära oss att se och förstå hur vi människor fungerar. Tyvärr drar vi ner på den typen av forskning. Humaniora anses till exempel vara en lyx som vi inte har råd med, när läget är som det är och problemen är så pass stora. Även det är ett tecken på något djupt mänskligt och ett exempel på hur människan fungerar.
Vad jag försöker beskriva här är den den paradox som samhället utgör och själva grundproblemet som vi alla har att brottas med. För det finns ingen annan plats eller något annat sammanhang vi kan fly till. Problemen uppstår här och det finns ingen lösning att hämta utifrån. Vi är hänvisade till varandra och valet står inte mellan antingen kommunism eller kapitalism, för det vi har det är vårt tillsammans oavsett hur vi ser på saken. Frågan är inte vad som måste göras eller vad som är bäst, för det vore att hoppa över det viktigaste ledet i det som binder oss människor samman och som utgör grunden för samhället. Kulturen kan bejakas eller förnekas och den kan betraktas som utgående från individen eller kollektivet, men det går aldrig att ställa sig utanför den. Kulturen kan förnekas, men dess konsekvenser kommer ingen undan. Insikt om det är vad som saknas. Brist på insikt om kulturens roll och funktion är själva grundproblemet som alla andra problem kan härledas till.
Kulturforskning och satsningar på humaniora är ingen lösning, för det finns som sagt ingen lösning. Men om vi satsar på den typen av forskning skulle kunskapen om hur vi (vi människor, tillsammans, som en helhet) fungerar och hur samhället hålls samman kunna öka och förståelsen för vad som är möjligt och vilka förutsättningarna vi har att jobba med fördjupas. Humaniora behövs, även om detta behov är väl maskerat eller bortträngt. Forskning om kultur ger oss kunskaper som hjälper oss att förstå vad som går och hur det fungerar. Det är ingen lösning, men det är en förutsättning för att hitta lösningar. Kulturvetenskap vill jag se som samhällets motsvarighet till fysiken. Ett slags grundvetenskap för mänskligheten.
Kulturen utgår från individerna men är samtidigt gemensam. Kultur är varken en kollektiv lösning, eller ett individuellt problem. Kultur är ömsesidig och den finns och verkar mellan oss alla och allt annat. Kultur är liksom tystnad en resurs som kräver ömsesidig omsorg. Kulturen finns och blir till mellan oss. Ingen äger den, men den påverkar alla lika mycket. Jag är en del av kulturen lika mycket som kulturen är en del av mig. Kulturen delar vi, den är vår. Men den är ingen sommarstuga som vi kan sälja och slippa vårda tillsammans, den är mer liksom en livbåt som vi tillsammans hamnat i och som vi alla behöver för att överleva. Förstår vi detta har vi förstått något oerhört viktigt och den kunskapen behöver vi för att hitta lösningar på de problem som uppstår inom kulturen och som beror på hur den och samhället organiseras, av oss. Kunskap om kultur är ingen lösning, men utan kunskap om kultur är det omöjligt att hitta lösningar.
Skjut inte på budbäraren, för det gör inte att problemen försvinner. Tvärtom leder förnekelse av kultur till att problemen kommer tillbaka med ökad styrka. Det finns ingen väg ut, men det finns sätt att hantera situationen, inifrån. Kunskap om kultur är ett verktyg, vad vi sedan gör med det är upp till oss. Att inte göra något allt är också ett val, en handling. Den vägen har vi testat. Det gick inget vidare. Därför säger jag: Tänk om, gör rätt!
2 kommentarer:
Om man exempelvis tar Frans de Waals primatforskning som utgångspunkt är det väl 'ömsesidighet' som gäller, i kombination med någon sorts 'theory of mind'? Det vill säga att man föredrar ett någorlunda jämlikt utbyte med andra, samtidigt som man kan förstå något av hur de tänker och kanske lider, och därmed ibland är villig att ge utan att få något handfast tillbaka. Liknande resultat som de Waal hittar hos sina apor verkar vara möjliga att spåra hos människor via spel-experiment och hjärnröntgen.
Det finns ju exempel så det räcker och blir över på att människor är extremt brutala mot varandra. Jag undrar om den extrema brutaliteten, hänsynslösheten vad det gäller andras lidanden, är ett sätt för individen att tysta sina grundläggande impulser till ömsesidighet/gemenskap och empati? Vet inte om det är en fruktbar tanke.
Intressant tanke Björn! Får fundera, men det låter lite som en variant på tanken jag ofta återkommer till, om den där kakan som alla vil äta OCH samtidigt ha kvar. Vill se en ökad föstråelse för detta att människan är både biologi och kultur och att alla har en förmåga att tänka logiskt, men att den inte används tillnärmesevis så mycket som den skulle kunna användas. Vi glömmer detta allt för lätt, att människan är både och.
Skicka en kommentar