Om LUSTEN att lära och Lean production av kunskap

Det kommer nya rapporter varje dag, om skolan och hur det går och är där. Alla blickar riktas dit känns det som. Verksamheten skärskådas och ingen ansvarig går fri. Det finns lika många åsikter om vad som är fel som det finns synpunkter på vad som borde göras. Idag på DN-Debatt lämnar Ann-Marie Begler som är generaldirektör på Skolinspektionen och Lene Persson Weiss, utredare på Skolinspektionen, sitt bidrag. Utgångspunkten för debattartikeln är en färsk rapport som visar:

I en kommande rapport från Skolinspektionen om stöd och stimulans i skolan framträder tydligt förhållanden som har stor betydelse för kunskapsresultaten.

Stöd och stimulans. Känns inte som en revolutionerande slutsats precis. Det blir tydligare och tydligare detta, att vi redan vet vad som är problemet och vad som behövs. Men den kunskapen och de åtgärderna hindras personalen i skolan att genomföra, för allt mer av tiden måste läggas på att hantera och bemöta resultaten av olika undersökningar. Nu är det alltså stimulans och stöd som förs fram som lösningen. 

Den bild som framträder av mer än 650 lektioner är att undervisningen inte tillräckligt förmår stimulera och motivera eleverna att utmanas i sitt lärande så att de kan nå maximala resultat. Vi har till exempel ofta sett lektioner där lärare lägger undervisningen på en medelnivå eller där sjuåriga elever berättar att de alltid får ”mittemellansvåra” uppgifter som gör skolan tråkig.

Här tänker jag på min vardag och på vad som krävs av mig på högskolan. Tänker mig att skillnaden inte är dramatisk och tycker mig förstå hur det kan bli så här. För på högskolan blir det allt viktigare att det finns dokumentation i form av kursplaner och kurs-PM, kriterier för olika betyg efterfrågas oftare och det finns krav på att dessa ska vara mer detaljerade. Varje kurs och moment i kurserna ska ha tydliga mål och det läggs ner massor av arbete på att kvalitetssäkra vägen fram till dessa mål. Konsekvensen av detta blir att ansvaret för lärandet allt mer läggs över på läraren. Och nåde den vars elever inte når upp till och klarar MÅLEN. Det är inte speciellt svårt att se hur denna utveckling och dessa systemkrav leder till att eleverna allt mer tappar lusten att lära.

Varken lärarna eller eleverna finns i skolan för att utveckla kunskaper, utan för att uppfylla på förhand uppgjorda och av andra bestämda mål. Den som på ett eller annat sätt frångår målen straffas. Målet är allt och vägen dit är utstakad och reglerad i detalj. Önskan att hölja kvaliteten leder till att allt fler och allt mer desperata metoder införs. Allt mer kunskap överförs från lärare till system. Lean production av kunskap är idag den enda vägen som accepteras. För mig är det fullkomligt uppenbart att detta leder till att lusten i läraryrket effektivt dödas och lusten att lära slocknar. När ingen talar om vad kunskapen ska användas till och när betygen, det vill säga formen, är viktigare än innehållet, klart att lusten försvinner då.

Tiden i skolan omtalas dessutom allt mer som ett problem. Utbildning ska effektiviseras, för det ses som en kostnad. Pengar ska sparas och pensionerna är i fara. Arbetet med kvalitets- och målsäkring leder när det kombineras med ekonomistyrning och effektivitetsjakt till krav på att utbildning ska gå fortare. Ansvaret för detta läggs på rektorerna som dessutom ska lösa alla sociala problem som finns i skolan när varken föräldrar eller lärare har tid att möta och lyssna på eleverna. Skolan har reformerats till en organisation för produktion av kunskap. En organisation som inte får misslyckas och som därför regleras in i minska detalj.

Det kan inte komma som en överraskning för någon att eleverna inte känner någon lust att lära eller att de inte utmanas. En utmanade skola tvingar eleverna att prestera nära gränsen för sin förmåga och det vet alla att den som nosar på ett världsrekord oftare misslyckas än lyckas, för det ligger i sakens natur att ska man prestera på topp måste man dels få misslyckas, dels är det inget problem att man misslyckas. Och alla vet dessutom att om det gick att målsäkra vägen fram till ett världsrekord skulle själva tävlings- och spänningsmomentet gå förlorat och intresset för prestationen försvinna. Vi vet att det är så. Ändå är det precis detta vi gör när vi försöker lösa problemen i skolan. Klart problemen förvärras då. Det vore konstigt om de inte gjorde det.

Skolenkäten, senast besvarad av nästan 40.000 elever i olika årskurser, bekräftar observationerna. Exempelvis tycker enbart hälften av de tillfrågade eleverna i årskurs 9 att skolarbetet är roligt och knappt 6 av 10 tycker att skolan gör att de får lust att lära sig mer.

Elever som är understimulerade eller inte får det stöd de behöver upplever ofta frustration, rastlöshet, passivitet och bristande motivation. Eleverna ska utmanas på en nivå strax ovanför sin nuvarande förmåga samt ges adekvat lärarstöd, det vill säga befinna sig i ”utvecklingszonen” i motsats till exempelvis ”trygghetszonen”.

Precis, det behövs ingen undersökning för att se och förstå. Dagligen i min verksamhet på högskolan möter jag rastlösa, frustrerade studenter som passiviseras av bristande motivation. Jag ser problemet och försöker göra vad jag kan för att lösa det. Pressar mig själv till det yttersta för att vara inspirerande och för att skapa stimulerande och utmanande uppgifter. Men jag känner mig motarbetad från båda håll, dels av systemet som gör vad det kan för att ta kontrollen över kunskapen, dels av studenterna som lägger ansvaret på mig och som bara vill ha sina betyg. Alla utom vi som är lärare och befinner oss, ensamt ropande, i mitten har fokus på betygen och examen. Ingen utom lärarna är intresserad av kunskapen, innehållet och vägen fram.

Lärarnas intresse och lust att lära dödas effektivt av det klåfingriga system man tvingas in i för att få arbeta som lärare. Systemet premierar inte lärare som vill utmana elever och studenter, lärare som tänker utanför systemets snäva ramar, vilket man måste om man ska kunna gjuta liv i kunskapen och förmedla lust att lära. Examen, ekonomi har ersatt den eufori och det engagemang som fanns i skolans värld. Hantverksskicklighet och entusiasm har ersatts av lean production. Ansvaret för utfallet ligger på läraren, som inte får tänka själv. Klart vi får en skola som inte lever upp till förväntningarna då. Klart vi får problem.

Skolinspektionen kritiseras ofta för att utmåla en alltför nattsvart bild av den svenska skolan. I den kommande rapporten finns också ljusglimtar. Vi har till exempel mött elever som engagerat berättar om lektioner med lärare ”som får en att tycka att det är kul, så att vi blir avslappnade och är med”. Vi har mött skickliga lärare som klarar av att utmana sina elever oavsett om eleven ligger långt framme i sin kunskapsutveckling eller behöver mer stöd.

Det finns alltid undantag. Det är fortfarande till skolan som den som vill lära söker sig. Men det krävs en exceptionell förmåga för att få och för att våga bryta mot systemets krav, vilket alla lärare som omtalas i citatet har gjort. De ger av sig själva och brinner för sitt arbete, men detta gör de trots att systemet ser ut som det gör, inte för att skolan är organiserad som den är. Systemet uppmuntrar varken elever eller lärare att ha roligt i skolan eller bejaka lusten att lära. Systemet kräver att reglerna följs. Lean production av kunskap handlar om resultatet, inte om vägen dit. Form går konsekvent före innehåll. Klart vi får problem då. Klart att lusten att lära effektivt dödas, i ett sådant system.

Att skapa variation i undervisningen så att alla elever får möjlighet att känna sig utmanade och stimulerade är en av skolans största egna utmaningar. Uppgiften vilar i första hand på lärarna, men också på den pedagogiska ledningen. Rektorer och huvudmän har nyckelroller i att skapa såväl tidsmässiga förutsättningar som ett öppet förhållningssätt mellan lärare för att möjliggöra kollegialt lärande.

Variation kräver mer tid och större marginaler. Ska man införa ett moment av lust i skolan måste man släppa på kontrollen. Det måste bli roligt att vara lärare och lärare måste få mer frihet att följa sin inre röst och göra något av det som händer i stunden. Ansvaret för lärandet och kunskapsinhämtningen måste förskjutas till eleverna och det måste vara KUNSKAPERNA som premieras och fokuseras, inte betygen.

Ska vi få en skola värd namnet måste vi släppa greppet om processen och lita på lärarna. Tid och resurser, mindre kontroll och frihet att utforma lektionerna som man vill. Färre uppföljningar av lärarnas insatser och fler kontroller av elevernas faktiska kunskaper. Bort med betygen, inför kunskapstester för att komma vidare i systemet. Ett mer förlåtande system, där man får misslyckas, börja och byta bana. Det är inte svårt, men det kostar. Skolan är ingen kaka man kan ha samtidigt som man äter den.

I dagens skola är det lösningen som är problemet, därför måste man göra något hela annat om man verkligen vill att elevernas och lärarnas arbete skolan ska ge bättre resultat. Och det går aldrig att skapa en skola i världsklass i ett samhälle som inte uppskattar kunskap. I ett samhälle där pengar är målet och kunskapen medlet, istället för tvärt om, kommer lusten att lära tyna bort och dö. Varför skaffa sig kunskaper när det är pengarna som räknas?