Grundforskning

Forskning handlar om en sak: söka kunskap, där kunskapen finns, utan några andra hänsyn än dem just kunskapen tvingar en till. Bäst blir kunskapen om den som söker efter den får göra det efter eget huvud och utifrån personligt intresse. Sådan forskning leder till Nobelpris. Grundforskning. En av pristagarna på banketten igår tog upp detta i sitt tal. Och att han kände sig manad att göra det finner jag oroande. Han har i flera intervjuer lyft fram den oro han känner, för att allt mer av forskningsanslagen går till tillämpad forskning och allt mindre till grundforskning.

Tendensen är tydlig, över hela linjen, i den akademiska världen har forskare allt mindre makt och näringslivet och politiker, administratörer allt mer. Forskning håller på att bli en allt mer uppstyrd och reglerad verksamhet. Forskning håller på att förändras, från att ha handlat om öppet sökande, drivet av nyfikenhet, efter kunskap. Till att allt mer handla om leverans av på förhand givna frågor, formulerade av företag eller politiker som sedan tar hand om resultatet. Vetande låses härigenom in och kunskapsprocessen regleras på detta sätt allt mer. Det är en oroande utveckling.

Banbrytande forskning kan aldrig beställas fram. Manhattanprojektet som ledde fram till atombomben skulle möjligen kunna tala mot den tanken, men det projektet handlade faktiskt om att bygga vidare på grundforskning som utförts av andra. Kanske kommer man att kunna visa upp den typen av genombrott framöver, med riktade insatser som bygger på grundforskning som gjorts av forskare tidigare. Men utan satsningar på grundforskning kommer den möjligheten att utarmas på sikt.

Det som idag belönas är forskning som bedrevs på 1960-, 1970- och 1980-talen. Det som ger Nobelpris är resultatet av arbete som utförts i ett helt annat forskningsklimat, med en annan kunskapssyn och utbildningspolitik. På detta sätt kan Nobelpriset sägas vara (den naturvetenskapliga) forskningens motsvarighet till PISA. Och med tanke på hur Sveriges resultat blev i den senaste mätningen finns anledning att höja ett varningens finger.Om socialdemokraterna menar allvar med att man verkligen vill göra alt som krävs för att vända utvecklingen i skolan är frågan om synen på och uppskattningen av grundforskning, kring alla kunskapsområden en central fråga. Det är inte svårt att skapa en skola i världsklass, det svåra är att få makthavare att förstå hur enkelt det är. Läser följande i DN och kan bara hoppas att Björklund lyssanade.

Men det som dröjer sig kvar är textraden på väggen under slutnumret. ”Encourage curiosity in children's minds” – uppmuntra barnens nyfikenhet.

Samma sak har pristagarna sagt, på olika sätt, hela veckan: släpp barnen, och de unga forskarna, fria.

Det är enda sättet att skapa framtida Nobelpristagare.

Oavsett vad som kommer att göra och vem som gör det kommer det att dröja mycket länge innan Sverige kan hoppas vara i närheten av ett nytt Nobelpris. Nu handlar det om vårt lands värdighet. Det vi kämpar med nu handlar om att med hedern i behåll kunna fortsätta dela ut Nobelpris. En genomreglerad skola och ett utbildningssystem som premierar annat än kunskap främjar inte nyfikenhet, tvärtom! Problemet i skolan är att systemet tar död på nyfikenheten och dödar allt som är friskt och som skulle kunna växa till något stort. Vägen stakas tidigt ut och den måste följas, annars kommer man inte vidare. Forskare måste veta vad man ska komma fram till och hur, annars får man inga medel. Det är motsatsen till grundforskning. Att Sverige har en utbildningsminister som hånfullt kallar detta för flum är inget annat än en skandal. Blir så upprörd att jag släpper det spåret.

Bloggen är mitt sätt att bedriva kulturvetenskaplig grundforskning. Det är från Flyktlinjer jag hämtar tankar som sedan kan bli artiklar och det är här, i det fria skrivandet jag kan tänka. Att jag finns och verkar i en organisation som för det första inte uppskattar denna syssla och som för det andra tillåter kollegor med makt i organisationen att motarbeta mig att blogga, fast jag gör det på fritiden, säger allt. Jag och andra forskare/lärare på högskolan är inte här för att söka kunskap och främja lärande, vi är här för att utföra ett på förhand definierat uppdrag som är måttbeställd av en uppdragsgivare som saknar förståelse för vad kunskap är. Klart det går åt skogen då. Med öppna ögon tvingas alla vi som vet och som bryr oss att tänja på oss tills vi är farligt nära bristningsgränsen, för att rädda det som räddas går av kunskaperna och lärandet. Det får vi ingen uppskattning för. Däremot får vi skit när resultaten uteblir. När kartan inte stämmer med verkligheten är det vårt fel, även om vi påpekat problemen och det omöjliga i uppdraget länge. Tänker till exempel på Martin Ingvar, som jag hittade en artikel av/om igår. Han säger följande.

Neuroforskaren Martin Ingvar är förtvivlad, arg – ja faktiskt rasande. Och nu tvingar han sig själv att säga de där orden som tillhör de sorgligaste han vet: 

– Vad var det jag sa! 

Det var tjugo år sedan han i en artikel varnade för att svenska barn var på väg att tappa greppet om läsandet. En gång i tiden var Sverige ett föredöme och toppade läskunnighetslistan. Nu har vi halkat ner under 15:e plats, och 25 procent av pojkarna går ut skolan utan att klara av att läsa en lite svårare text. 

– Var fjärde pojke, säger han som för att pränta in siffran, var fjärde, förstår du vad det betyder? 

Det är eftermiddag i Martin Ingvars hörnkontor på Karolinska institutet i Solna. Här­ifrån leder han som dekan arbetet med Karolinska institutets forskning. Här läser han och skriver och deltar frustande aktivt i skoldebatten. 

Hur hinner du? 

– Vad ska man annars göra? 

Han drivs av passion, säger han, av en pockande längtan att förstå vad det är att vara människa och vad det i förlängningen får för konsekvenser för samhället. Hur ska vi bygga för att ta till vara medborgarna och få dem att må så bra som möjligt?
Som det där med pojkarnas läsning. 

– Det är skamligt att ett så rikt samhälle som vårt inte kan ge sina barn den undervisning de behöver. Dessutom är det onödigt. I dag har vi vetenskaplig forskning som visar vad som fungerar.

Betänk att detta är en av Sveriges mest välkända och framstående forskare som talar. Björklund väljer att bortse från vad han säger och dessutom kan backa upp med forskning. Klart vi får problem då, när landets högste ansvarige för skolan och forskningen hånar lärarna och forskarna. Ingen kan vara förvånad. Men det nyttar inget till att gråta och förbanna, det enda vi kan göra är att blicka framåt. Dra lärdom och lyssna. Göra om och göra rätt. Tänk om, TÄNK OM!

Tänk om skola och utbildning handlade om att förbereda sig för ett långt och händelserikt liv, istället för att som idag tvinga små barn att planera för en karriär. Tänk om det fanns utrymme för fantasi, lust och upptäckarglädje. Då skulle kunskaperna man skaffade sig finnas kvar längre och eftersom framtiden är en öppen fråga ökar chansen att kunskaperna faktiskt kommer till nytta. Idag förändras arbetslivet och förutsättningarna, liksom efterfrågan på kunskap, snabbare än det går att modifiera innehållet i högskolans utbildningar (delvis beroende på den trögrörlighet som byggt in i systemet på grund av tron på att man genom planering kan öka kvaliteten). Därför blir utbildning allt mer ett slags formalitet och examina mer ett körkort, än ett kunskapsbevis. Det behöver inte vara ett problem, om säger om, sökandet efter kunskap möttes med större uppskattning. Om grundforskningen fick fria händer och resurser. Om det planerades mindre och förbereddes mer.

Om skolan handlade om att främja lärande och satte kunskapen i centrum och om all statligt finansierad forskning vad grundforskning som fritt kunde användas av företag skulle samhället bli mer robust och hållbarheten öka. Om det var den rådande synen på kunskap, skola och utbildning, skulle fler kunna följa sina intressen och därmed skaffa sig kunskap som fanns kvar längre och som kan komma till användning i en oviss framtid. Om fler fick söka den kunskap som intresserar dem och om det dessutom uppskattades att kunskaperna spreds skulle samhällets samlade vetande öka, ständigt. Och skyddet mot det oväntat oväntade skulle öka stadigt. Det går inte att garantera några Nobelpris, men detta är enda sättet att få dem. ENDA SÄTTET! Förberedelser garanterar aldrig något, men den synen på kunskap skapar heller ingen falsk känsla av trygghet, som nuvarande utbildning sprider när han försöker få oss att se honom som kaptenen på en Atlantångare.

Vill vi ha en skola i världsklass och om vi även i framtiden vill kunna dela ut ett av världens mest prestigefulla kunskapspriser måste vi satsa på grundforskning, över hela linjen och genom hela skolan. Då behövs en utbildningsminister som värnar forskningen mer än makten och sitt eget eftermäle, en politik som litar på lärarna och som lyssnar på forskarna. Det är som sagt inte svårt, egentligen. Det svåra är att inse hur lätt det är och hur långt ifrån målet vi befinner oss idag.