Dagens Nietzsche, om den mödosamma vägen till kunskap

Vägen till kunskap är inte alltid en dans på rosor. Det är inte sällan mödosamt att se på och förstå världen och allt man dittills hållit för sant på nya sätt, med nya ögon. Det gör ofta ont att byta perspektiv. Lärande är med andra ord inte bara trevligt och lustfyllt, även om det är det också. Ska vi komma tillrätta med problemen i den svenska skolan måste vi göra oss kollektivt medvetna om detta, att vetande har ett pris. Rådande uppfattning om kunskap och synen på människans förhållande till kunskap är att det är lustfyllt och att det finns en hunger efter vetande inom oss alla. Min erfarenhet säger mig att det inte alls är så, att det snarare är undantaget. För att lyckas med studier och för att utveckla lärande krävs att man först inser att det är mödosamt och att man utvecklar strategier för att hantera sådana känslor.

Det gör ont när knoppar brister, hon hade rätt i det Karin Boye, varför skulle våren annars tveka? Och det gör ont att skaffa sig kunskaper. Utbildning är strapatsrikt och glädjen med kunskap handlar mer om belöning, i efterhand, för mödan man lägger ner i arbetet. Att utmanas i sitt vetande och att inse att det man dittills hållit för sant är fel, kan verka skrämmande och att införliva ny kunskap är krävande och kan vara smärtsamt. Nya perspektiv innebär att man blir en nybörjare, med allt vad det innebär. Dessutom är det så att ju mer kunskap man får desto större blir insikten om hur lite man egentligen vet och hur lite som går att veta. Klokskap handlar om detta, om ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet och insikt om människans obetydlighet. Det visste så klart Nietzsche, som förmedlar insikten med hjälp av ett vackert språk.

25

Inte förutbestämd till kunskap. - Det finns en alls inte sällsynt dum ödmjukhet, som en gång för alla gör en oduglig att bli kunskapens adept. Nämligen på så sätt, att i det ögonblick en människa av detta slag lägger märke till något påfallande, vänder hon sig om liksom på stället och säger till sig själv: "Du har tagit fel! Var har du dina sinnen! Det här får inte vara sanningen!" - och i stället för att titta och lyssna en gång till och bättre, går hon nu liksom stukad ur vägen för det påfallande tinget och försöker glömma det så fort som möjligt. Hennes inre rättesnöre lyder nämligen: "Jag vill ingenting se som går emot den gängse uppfattningen om tingen! Är väl jag ämnad att upptäcka nya sanningar? Det finns redan mer än nog av de gamla."

Nietzsche var en människokännare av rang. Han såg genom och hade en unik förmåga att sätta ord på känslan och insikten. Att läsa Nietzsche är att lära känna sig själv och man tvingas konfronteras med sina brister, men gör man det, tar man sig igenom texterna och lyssnar och reflekterar över innehållet, blir man rikligen belönad. Man får ytterst få svar, man får däremot en rad användbara verktyg som kan användas för att söka kunskap och värdera vetande.

Det borde skolan handla mer om, att lära sig söka och värdera samt hantera kunskap. Idag utgår man från att alla brinner för ny kunskap och att sökandet är en lustfylld resa upp mot ljuset. Bildningsresan ser inte ut så, det vet alla som gjort den. Bildning handlar om att konfronteras med och ständigt vara i närheten av gränsen för sin egen förmåga. Belöningen kommer inte med kunskapen, utan först när denna integrerats. Värdet av nya perspektiv visar sig inte omedelbart, utan först efter ett tag. Alldeles för mycket fokus läggs idag på kunskapen och alldeles för lite på sökandet. Det är som att kasta ut barnen i en mörk och kall värld, utan karta och kompass. Utan nödvändig utrustning. Inte konstigt att resultaten dalar.

Människan är en social varelse med en fallenhet att följa och det verkar finns en genetiskt nedärvd rädsla hos en majoritet att bryta ny mark. Att tala inför grupp är något som skrämmer många mer än döden. Och att utbildas förändrar en, gör att man sticker ut. Bildning förändrar och det finns ett socialt pris att betala. Man kan komma att förlora vänner, både för att man själv vill och för att de bryter kontakten. Det är bekvämt att inte förändras och att längta efter det som var, att drömma sig tillbaka till barndomens oskyldiga dagar då de vuxna tog hand om en. Men det går inte att bygga ett samhälle på den grunden, det vore förödande. Och en skola som inte beaktar detta är ingen skola, det är något annat.

Kunskap är något man måste lära sig uppskatta och lärande är en teknik, en färdighet som måste utvecklas. Vetande kommer sällan till en och sökandet efter kunskap är långt ifrån alltid lustfyllt. Få känner odelad glädje inför lärandet som förmedlas i skolan. Mycket talar för att det inte går att vara människa utan att lära, men lärande är inte självklart synonymt med akademisk kunskapsutveckling. Det är ett olyckligt missförstånd att tror att människan har en naturlig fallenhet för att lära sig sådant som man inte ser den omedelbara, personliga nyttan med. Jag märker det tydligt när jag undervisar studenter i vetenskapsteori, som handlar om att utmana allt det man hållit för sant. Där och då ser jag smärtan och får ofta te emot skit för att jag kommer in och stör. Jag ser frustrationen och misstron, som riktas mot mig som budbärare. Det är lätt att skjuta på mig, för att jag tvingar ut dem i det okända. Min belöning kommer otacksamt nog sedan, långt senare. När studenterna hör av sig, efter något år eller så, när de fått jobb och inser nyttan med kunskaperna och hur rätt jag hade. Tyvärr fångas dessa synpunkter inte upp av det utvärderingssystem som finns på högskolan. Kurserna utvärderas i anslutning till tentan, när studenterna är som mest sårbara och frustrerade. Då har man bestämt att det är en bra idé att fråga dem om kursens värde och nyttan med upplägget. Otacksamt? Mycket!

Jag fortsätter dock, för jag tror på det jag gör och har lärt mig se värdet av kunskap och finner en glädje i sökandet. Tycker om att utmanas och vill veta mer om och förstå bättre hur lite vi människor egentligen vet om världen och livet, om kunskap och kultur. Belöningen kommer efterhand, och den är värd att vänta på!