Nätet är kanske svaret, men frågan är viktigare

Nätet är lösningen på snart sagt alla problem idag. Internet har kommit att bli svaret på allt fler och allt viktigare frågor. Det går undan. Förändringens vindar antar orkanstyrka och eftersom ingen vill bli lämnad kvar eller betraktad som reaktionär bakåtsträvare förstärks rörelsen. Vardagen och livet ute i samhället håller på att bli en avfolkningsbygd. Jag gillar nätet och ser enorma möjligheter med det, men det går för fort och anammas alldeles för okritiskt. Läser i dagens tidning en artikel, i en serie artiklar, om digital moral. Kloka ord. Tänkvärt.

Låt oss börja med att titta på vad forskningen säger om hur vi påverkas kognitivt av informationsteknologin. Clifford Nass, professor i sociologi vid Stanford, pekade i sina studier på att multitasking (det vill säga att läsa en artikel online samtidigt som du laddar uppe en bild samtidigt som du skriver en statusuppdatering samtidigt som du lyssnar på en podcast), har en negativ inverkan på flertalet kognitiva förmågor.

De som regelbundet multitaskar är sämre på att organisera information och urskilja vad som är viktigt eller inte. De har dessutom, ironiskt nog, svårare för att växla mellan olika uppgifter. I en intervju som sändes i tv-programmet ”Frontline” 2009 vädrade Clifford Nass sina farhågor angående vår tids teknologifetischistiska rastlösthet: ”Det kan vara så att vi underminerar vårt samhälles tankeförmåga. Det kan vara så att vi fördummar hela världen.”

Det kan vara så. Lyssna på de orden. Det kan vara så, men ingen vet. Bara misstanken om ett sådant hot borde vara nog för att slå av på takten. Stop. Tänk. Andas. Det är mitt mantra för att inte bränna ut mig. Det är mitt sätt att vara kritisk. Saknar den inställningen i samhället. Den behövs. Reflektion, tid för eftertanke och en strikt tillämpad försiktighetsprincip. Om det går för fort är det ett problem i sig, på samma sätt som den enda vägen är problematisk. Överallt, alltid. Förändring är inte av ondo och det var inte bättre förut. Det finns massor av fördelar med nätet, men det finns risker också. Som med kärnkraften, även om riskerna med nätet på inget sätt går att jämföra med konsekvenserna av en härdsmälta. Avfärdandet av kritiker är en av mänsklighetens mest korkade idéer. Dagligen skjuts det på budbärare och den vars tankar inte ligger i linje med allmänhetens motarbetas. Nätet påverkar oss långt mer än vi tror.

”Det kan vara så att du är reaktionär”, är förvisso ett lockande svar på hans resonemang, men Shannon Vallor vidhåller att hans forskning tål att tas på allvar. Den säger någonting konkret om hur våra nya, dagliga vanor på ett påtagligt sätt har försvagat våra kognitiva förmågor.

–Det är därför inte helt orimligt att vår moraliska karaktär också påverkas.

–Vi bör fråga oss varför vårt beteende och vårt förhållande till ny teknologi och nya medier i många fall verkar nästan tvångsmässig. Vi bör ifrågasätta huruvida en ny applikation eller en ny social plattform är bra för oss bara för att den är underhållande eller lättillgänglig.

Konsekvenserna av att allt fler verksamheter flyttas från livet afk till nätet borde undersökas mycket mer och på olika sätt. Forskning om nätet är idag starkt inriktad på fördelarna och möjligheterna. IT-experter är bra på vad man kan göra, men vet sällan något om hur nätet påverkar människan. Det i sig driver på utvecklingen och ökar hastigheten i förändringsprocessen. Dem som seglar i medvind är så klart inte benägna att stanna upp och reflektera, men vad händer när alla vill följa med och bevakar sin del av kakan? Då blir utvecklingen tvingande och det finns snart ingen väg tillbaka, ifall det skulle visa sig att nackdelarna inte uppväger fördelarna. Ingen vet om, men det kan vara så att internet kostar mer än det smakar.

Det jag finner alarmerande är det faktum att musikbranschen befinner sig i kris, liksom bokförlagen och tidningsbranschen. Betänk att vi här har att göra med tjänster och produkter som alla uppskattar och efterfrågar. Ingen vill ju ha mindre musik, böcker eller tidningar, ändå kan det komma att bli en konsekvens. Det är redan en konsekvens. Orsaken är att verksamheten flyttas till nätet, utan att det finns någon tanke med förändringen. Den enda möjliga tanken är att man måste hänga med i utvecklingen och det enda motivet är att man där kan, säger kan, tjäna mer pengar. Men om det viktigaste skälet man har för förändring är ekonomiskt, då bör man fundera igen. Det är inget bra skäl, för det riskerar att utarma och suga livet ur allt. Pengar är ett verktyg för att uppnå andra saker, men det håller på samma sätt som och i nära samverkan med internet, på att bli ett mål i sig. Ekonomiseringen och digitaliseringen är samma andas barn och båda driver på varandra. Och dem som drabbas är vi, människor av kött och blod. Stop. Stanna, Andas.

Läser om det som håller på att hända inom högre utbildning, i Sverige och globalt. Det är ingen munter läsning. Det finns dem som menar att utbildningssektorn, inte bara riskerar, utan är på god väg redan, att drabbas av det som skiv- och bokbranschen drabbats av. Utarmning och mördande konkurrens från nätet. Vad är det för syn på kunskap som driver denna utvecklingen? Det är ingen kunskapssyn, förändringen drivs av en okritisk teknikoptimism och en allt mer tvingande ekonomisering. Snabbare och billigare må fungera när det handlar om datorerna som används allt mer i utbildningen, vilket är positivt. Men om det är så man ser på kunskap är vi alla illa ute. Riskerna är enorma. Därför blir jag rädd och beklämd när människor med makt uttalar sig om utvecklingen som tvingande. För inget är mer tvingande än vi tillsammans låter det vara.

Under de två senaste åren har marknaden för universiteten förändrats radikalt. Mängder av studenter jorden runt läser idag sina högskolekurser på datorn, diskuterar digitalt med lärare och kurskamrater, skriver sina uppsatser och gör sina prov på nätet, samt får eventuella betyg och diplom i ett mejl, till exempel från EdX, Udacity eller Coursera.

Dessa tre amerikanska företag når cirka tio miljoner konsumenter, och expanderar med en imponerande kraft.

Det är lätt att förstå varför. Deras kurser är gratis eller synnerligen billiga. Nyligen gjorde det amerikanska elituniversitetet Georgia Institute of Technology reklam för en kommande MA-examen i datorvetenskap. Utbildningen sätter i gång i januari, förmedlas via Udacity och kostar cirka 36000 kronor, medan den på campus ligger på över 300000 kronor.

Gratis och lättillgängligt är ledorden. I andra sammanhang är det ord som inte förknippas med kvalitet. Premiummärken som satsar på kvalitet är dyra och exklusiva. Enda anledningen till att det överhuvudtaget går att marknadsföra kunskap på detta sätt och är att samhället accepterar tanken att kunskap kan massproduceras och spridas via nätet utan att det påverkar kvaliteten. Var finns det kritiska tänkandet? När det finns pengar att tjäna och effektivitetsvinster att göra far allt vad kritisk reflektion all världens väga. Skynda att fynda. Kom och köp. Är det så vi ser på kunskap och högre utbildning är vi illa ute, för då har utbildning kommit att förvandlas till en vara bland andra på en marknad. Det är inte så jag ser på kunskap och vad den synen gör med kunskapen, innehållet och färdigheterna visar PISA-mätningen med all önskvärd tydlighet.

Kunskap kräver tid, eftertanke och reflektion. Kunskap är ett kollektivt projekt, den uppstår i och måste vårdas gemensamt. Det är i personliga möten mellan erfarna och kunniga lärare och kunskapstörstande studenter som är villiga att göra de uppoffringar som krävs, som kunskap utvecklas och förs vidare. Inte för inte vill alla läsa på små och exklusiva lärosäten med välkända lärare som har tid för en. Det är vad man kan erbjuda på MIT, Stanford och Harvard. Om man läser på campus och kan betala terminsavgifterna som dessa skolor tar ut, för att det kan göra det. Det finns dock inget som talar för att dessa kvaliteter går att överföra till nätet.

En tredje fördel rör lärarna. Udacity, Coursera och edX samarbetar med några av världens förnämsta universitet, som Harvard, Princeton och Yale, och erbjuder undervisning på mycket hög nivå, med en och annan Nobelpristagare i lärarkåren.

Redan idag går det att titta och lyssna på föreläsningar av framstående forskare och pedagoger på nätet. Det låter så klart lockande att erbjudas en nobelpristagare som lärare, men vad händer med kunskapen om man måste dela dennes lärare med tio miljoner andra studenter. Det är bara att räkna på hur många sekunder det är fysiskt möjligt för läraren att se mig som student. Var finns det kritiska tänkandet? Var finns reflektionen kring kunskapens kvalitet? Och varför lyssnar man bara på dem som är parter i målet, varför är det dataforskarna som anses vara bäst på att förutspå framtiden?

Sverker Janson, forskningsledare vid forskningsinstitutet Swedish institute of computer science, SICS, är mer optimistisk och menar att vi fortfarande har chans att bli en självständig aktör, istället för att bli utkonkurrerade av utländska företag.

– Vi äger flera unika tillgångar – som att vi är världens mest datormogna nation, som att inget land har en lika utvecklad digital infrastruktur. Vi skulle kunna bli bättre än USA på att producera nätkurser, för oss själva och för världen – och i det senare finns ett uppdrag: Sverige skulle kunna bli det stora kunskapslandet, ett digitalt Sida som förser jordens fattiga med gratis utbildning. Men det kräver en samlad nationell satsning.

Som Janson ser det finns ekonomin, organisationerna och tekniken redan på plats. Det som saknas är politisk vilja. Nyligen ingick han i en delegation som uppvaktade statssekreterare Peter Honeth på utbildningsdepartementet – som visade nyfikenhet men inte mer.

Mycket kan sägas om dagens skol- och utbildningspolitiker, men att kritisera dem för att de inte okritiskt anammar digitaliseringen och ekonomiseringen av kunskapen och den högre utbildningen hedrar dem. Tyvärr finns det dock ingen handlingsplan för att möta utvecklingen som det så klart inte går att blunda för. Digitaliseringen och ekominimeringen är ett allvarligt hot och att bara sitta stilla i båten är ingen lösning. Det visar bara hur ointresserad man är och det ser jag som grunden till alla andra problem i skolan. Kunskap med kvalitet kräver omsorg och eftertanke. Om det är billig och massproducerad är det ingen kunskap, då är det något annat. Och i så fall är det minsta man kan begära att detta något behandlas lika kritiskt och noggrant som utvärderingen av landets nuvarande högre utbildning. Stop. Stanna. Andas. Ställ frågan varför? Varför måste vi? Vilka är vinsterna, hur blir kunskapen bättre om vi lägger ner landets Universitet och Högskolor?

Henrik Blomgren är lektor i industriell ekonomi vid KTH, har länge följt frågan och vill komplettera bilden:

– Också något annat viktigt saknas. Vi i Sverige är totalt ovana vid att se på högre utbildning som en kommersiell produkt – och att vara på en marknad. Våra universitet äger inte den marknadskompetens som krävs. Å andra sidan, bristen på affärskunnande kan uppvägas av att vi har världens bästa utbildningssystem, och därmed ett globalt varumärke.

Är problemet verkligen att vi i Sverige är ovana vid att se utbildning som en kommersiell produkt? Är det ställt bortom varje rimligt tvivel att det är vi i Sverige det är fel på? Som jag ser det borde utbildning och kunskap inte vara en produkt, en vara på en marknad. Kunskap är något helt annat. Henrik Blomgren har dessutom fel i sak, det är inte utbildning som är en kommersiell produkt, det är examina från prestigeuniversitet som är produkten. Och det för oss tillbaka till ursprungsfrågan: Vad är kunskap och vetande med kvalitet? Går det att köpa kunskap och effektivisera högre utbildning, eller är vetande något som bara går att tillägna sig genom hårt arbete, tillsammans med välutbildade lärare som ser och tar hand om studenterna?

Nätet är kanske svaret, men det visar i så fall ännu tydligare hur viktigt det är att kunna ställa de rätta frågorna! Det finns inga enkla lösningar!