Tack Jason Diakté!

Jag missade talet som Jason Diakté, eller Timbuku höll igår i riksdagen, men jag läser det på Aftonbladet. Vill skriva om mina reaktioner på det. Det känns viktigt. För det handlar om mitt land, om vårt land, om Sverige. Det land som jag råkat födas i, av svenska föräldrar. Det land som jag levt och verkat i under hela mitt liv. Många har synpunkter på Sverige. Många gör anspråk på innehållet i vårt land, men det är vårt land, på gott och på ont. Sverige är en gemensam angelägenhet, för alla som lever och verkar här. För alla som vill bidra till byggandet av landet. Tyvärr ser inte alla på Sverige på det sättet. Det finns krafter som anser sig äga Sverige. Dessa krafter finns representerade i vårt lands parlament. Det är inte speciellt vackert, men det är en realitet. Därför vill jag skriva om Jasons tal och uppmärksamma 5i12-rörelsen. För det känns viktigt. Deras syn på Sverige står i bjärt kontrast mot den bild som sprids av SD. Deras bild ger hopp och framtidstro, vilket vi behöver. Det är aldrig så svart som man tror. Lyssna på vad man säger. Försök ta in det.

Attittyderna till invandrare och flyktingar blir allt mer positiv i Sverige. Det visar SOM-institutets återkommande undersökningar sedan 90-talets början. Det är ett av måtten på ett modernt och humant kunskapssamhälle. Attityderna är också en positiv samhällsförändring som många engagerade aktörer har bidragit till, inte minst ideella. Det kan ses som något gemensamt, något typiskt svenskt.

Sverige blir vad vi gör det till, alla vi som bor här. Sverige ägs av oss alla tillsammans, inte av dem som säger sig vara ättlingar i rakt nedstigande led till ... Ja, vad då? Vi lever här och nu. Det är vad som räknas, inte varifrån ens föräldrar kommer. Om alla stannade på den plats där de föddes skulle mänskligheten gå under på grund av inavel. Människan är en vandrare och en social varelse som alltid sökt sig framåt, uppåt, utåt. Sverige är en plats i världen som liksom alla andra platser erbjuder möjligheter och som har sina unika förutsättningar. Sverige är på det sättet inte unikt. Sverige blir vad vi gör av möjligheterna. Sverige är inte en historia, det är en framtid. 

 

Läser om Karl den XII på Under Strecket från i lördags. Läser om hur nationalistiska krafter sedan 1800-talet gjort anspråk på honom. Hur man sett honom som försvarare av Svenskhet och hur felaktigt detta är. Läser om hur han liksom alla andra har blivit dem de är genom utbyte och kommunikation, genom öppenhet för olikhet, inte genom att stänga in och bevara.

Att de flesta svenska kulturuttryck har formats genom kontakter och utveckling är inget nytt, det gäller mat, musik, kläder, språk och värderingar. Men historien om kåldolmarna och Karl XII:s turkiska äventyr är särskilt belysande eftersom det svensk-turkiska hybridnamnet ”kåldolmar” direkt påminner oss om hur kultur i alla tider har gått över gränsen. En portion husmanskost kan därmed säga mer om kulturhistorien än många långa texter.

Genast infinner sig förstås frågor om de liknande historier som gömmer sig bakom andra svenska nationalsymboler som också de bygger på kontakter och kulturmöten som köttbullar, snus, kungahuset eller – förstås – själva det svenska språket och människorna som talar det. Kulturformer i Sverige, liksom alla världens kulturer, är det ständigt föränderliga resultatet av gångna tiders öppenhet, nyfikenhet och experimentlusta, och i vår tid fortsätter vi att utveckla kulturen på samma sätt. Sveriges populäraste pizza, kebabpizzan, uppfanns varken i Italien eller i Turkiet, utan här i Sverige. Men den utvecklingen förutsatte förstås att det först fanns kebab och pizza i Sverige.

Förr i tiden trodde man att olika folk och kulturer hade formats avskilda, utvecklat sin särart och först i senare skeden kommit i kontakt med varandra. I dag vet vi att det inte gick till på det sättet. Mänsklig kultur har i alla tider utvecklats genom resor och rörelse, genom kulturell påverkan och lån, importer och assimilation. Kultur förändras, det är kanske det enda bestående drag som kultur uppvisar, och förändringarna kan gå snabbt. Se bara på den digitala explosion som förändrat inte bara hur vi kommunicerar och umgås med varandra, hur vi roar oss och hur vi uttrycker oss språkligt, utan också hur vi arbetar och hur vi organiserar vårt land och våra liv.

När talmannen valde att inte närvara, för att prisutdelningen ansågs vara kontroversiell, visar han med andra ord hur lite han vet om historien. Håller med Erik Helmerson på DN om att enskilda riksdagsmän har sin fulla rätt att bojkotta ceremonin, men jag tycker det är fel av talmannen att göra denna typ av markering. Sverige är som sagt vårt och när den som står som nummer två på listan över landets viktigaste personer, näst efter stadsöverhuvudet, markerar mot en som kämpar för öppenhet och allas lika värde, då säger det något. I dessa tider är det viktigare än någonsin att visa enad front mot dem som anser sig ha rätten att uttala å Sveriges vägnar. Jason gjorde inte det, ha talade utifrån sitt hjärta, om sina känslor för Sverige. Hans tal är vackert och inspirerande. Han är en förebild och en symbol för det Sverige jag kämpar för. Hans tal är stark och det träffar mig rakt i magen. Vi lever i samma land Jason och jag, men hans erfarenhet är en annan än min. Det är hans erfarenhet som borde upphöjas och tas på allvar, som politiken borde utformas efter. Inte min. Jag är privilegierad och har redan mer än nog. Jag behöver varken skattesänkningar eller lättare att få jobb. Jag tillhör normen, som aldrig behöver värnas. Därför vill jag lyssna på och tänka med Jason, om Sverige.

Jag tog med med mig en sak i dag som jag bara brukar ha med mig när jag lämnar Sverige, och det har jag inte gjort nu, för jag kom med en väldigt kort taxifärd.

Jag tog med mig detta här (visar upp sitt pass).

Det brukar jag bara ha, som sagt, när jag ska lämna Sverige för att påminna alla ställen jag kommer till, och var jag kommer ifrån.

Det här betyder väldigt mycket för mig, detta, den här samlingen papper.

Passet bestämmer vem som är svensk och vem som inte är det. Det är en viktig princip, en enkel princip. Det borde vara självklart att den som tagit det steget och som sagt sig vilja vara en del av ett land ska få vara det och tas emot med öppna armar. Ju fler vi blir desto lättare har vi att förverkliga våra drömmar. Starkt av honom att öppna sitt tal på det sättet.

Det är inte alla som bor i Sverige, och som lever i Sverige, som har ett sådant.

Jag tog med den i dag för att säga att detta är mitt bevis i varje fall, på att jag inte är någon främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet - det är och förblir rasism.

Fast han har ett pass känner han av fientligheten som lurar under ytan och som SD bara hjälpligt försöker måla över. Rasismens sökarljus lyser bara på den som ser annorlunda ut, skiljer bara ut dem som inte tillhör normen. Min hudfärg syns inte på deras radar, men Jasons gör det och många andra drabbas. Här kan jag inte utgå från min upplevelse. Jag har inte rätt här. Bara för att jag inte ser rasismen i min vardag betyder inte att den inte finns. Jag vet det, för jag väljer att lyssna på dem som talar om sina upplevelser av utanförskap. Mångfald är inte bara vackert, det är också det enda bevis som går att föra fram på att man premierar kompetens före person. Här har landets direktörer massor att bevisa, deras motstånd mot kvinnor och människor som på andra sätt avviker från den vite, medelålders, heterosexuelle mannens norm, är en skamfläck på kartan över Sverige.

Ni behöver inte vara toleranta mot mig.

Jag ber inte att få bli tolererad, och eran nåd är inte någonting jag kräver.

Däremot kräver jag, med all kraft jag kan uppbåda, att bli bedömd på mina handlingar och på min personlighet.

Det sägs att kompetens är det som räknas, men tittar man på hur det ser ut i praktiken ser man att det bara är tomma ord. Det är inte bara kompetens som räknas, även om den kanske räknas högst. Det som räknas i Sverige idag är kompetens och att man tillhör normen. Avviker man det mista från normen krävs det massor av den enskilde för att visa sin kompetens. Därför är det en skam att talmannen, som är vit, heterosexuell, medel-/överklassman, lämnar ceremonin. Han anser sig ha ett legitimt skäl, men det anser alla som tillhör normen. Direktörerna säger att det handlar om kompetens. Därför är det så viktigt att lyssna på en sådan som Jason, för han sätter ord på upplevelserna som alla dem som inte tillhör normen tvingas leva med och har att hantera.

Och jag kräver att den doktrin, som håller en person högre än en annan person, på grund av dennes hudfärg, religion, kön eller sexuella läggning, omedelbart och för alltid, diskrediteras, suddas ut och överges.

Jag kräver att få känna mig säker i Sverige.

Jag kräver att få tillgång till det arbete som mina meriter berättigar mig, till att få tillgång till den bostad som min inkomst räcker till.

Jag kräver att få be till den Gud jag vill, och älska den person jag vill.

Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med mina yttringar.

Bara det faktum att Jason säger så när han står i riksdagen visar hur mycket arbete som återstår. Han är en framgångsrik artist. Han är lyckad och han har liksom Zlatan vunnit svenska folkets hjärta. Hans upplevelse av Sverige är en annan än min. Jag håller med i allt han säger, även om jag personligen har en annan bild. Jag delar Jasons bild även om den inte är min eller kanske just för att den inte är min. Jag vill att alla ska kunna känna som jag. Jag vill att Sverige ska vara en plats där det enda som spelar någon roll är vad man vill och vad man gör, inte vem man är eller hur man ser ut. Och jag försvarar Jasons och min och alla andras rätt att yttra sig. Jag försvarar Jimmi Åkesons rätt till sina åsikter även om jag föraktar honom för att han kräver att få lufta dem och för att han försöker göra sin bild av ett segregerat land, byggt på lögner och missuppfattningar om historien, till bilden av Sverige.

Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhället.

Men i utbyte ger jag dig mitt liv Sverige. För dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga.

Jag ger dig min uppfinningsrikedom.

Jag ger dig min kreativa förmåga och min energi.

Lägg märke till att Jason inte talar om vad Sverige är, utan vad han vill och vad han erbjuder. Jämför hans ord med Sverigedemokraternas ord. Vad vill de egentligen? Och vad har de att erbjuda? Vad i det Jason säger är kontroversiellt, herr talman?

Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige, och jag kommer att dö i Sverige.

Tack.

Tack Jason, för att du vågar och för att du vill. Tack för allt du gjort och gör för att Sverige ska bli en plats som vi alla kan vara stolta över. Tack för att du finns och verkar här!