Mätbarhet, kvalitet och kunskap

Håller inte med om allt de skriver på Brännpunkt idag, Louise Ankarkrona och Louise Westerberg, men en sak, den viktigaste, själva slutklämmen på debattartikeln, håller jag inte bara med om, den välkomnar jag med öppna armar! Kunskapen i centrum. Det borde, men är det idag inte, en självklarhet. Skolans och den högre utbildningens uppgift är att främja lärande och uppmuntra sökandet efter vetande, att visa hur man kan söka och värdera kunskap. Det och inget annat är skolan huvuduppgift. Problemet är att ingen säger emot, detta håller alla med om. Ingen vill något annat. Problemen i skolan handlar inte om skolans uppdrag, utan om metoderna och vägarna vägarna som leder till målet. Och därför finner jag Ankarkronas och Westerbergs artikel klok och intressant. De avslutar med följande tankar.

En av de allvarligaste anklagelsepunkterna mot friskolor har handlat om betygsinflation. Vi ser också betygsinflation – att skolor konkurrerar med ”generös” betygssättning i stället för med utbildningens kvalitet – som ett problem. Men, vill man komma åt den problematiken så finns en tydlig väg att gå, som har mycket lite med friskolor att göra; betygsinflationen skulle försvinna snabbt om högskolor och universitet fick större frihet att bestämma över sin antagning, genom till exempel egna antagningsprov. En tanke som också fanns med i friskolereformen i början av 90-talet och som också skulle minska avhoppen från högre studier, när högskolorna skulle kunna utforma antagningskraven.

Alldeles för mycket av lärares tid och skolornas resurser läggs på att bedöma kunskap och alldeles för lite är att främja och stödja lärande. Betyg har blivit ett slags valuta och det i kombination med att ekonomin blivit allt viktigare gör att kunskapen hamnar allt mer i skymundan och förvandlas till ett slags formalitet. Och den vägen är inte en väg som leder framåt, alltså måste något göras. Detta något skulle kunna handla om att högskolorna ändrar reglerna för antagning och låter hugade studenter gå igenom ett kunskaps- och lämplighetstest, som utformats utifrån varje kurs och lärosätes krav. En sådan åtgärd skulle i ett slag förändra bilden och slå undan benen på alla oseriösa aktörer på skolmarknaden. Vem har sagt att landets högsta utbildningsinstans, det sista ledet i kedjan innan studenterna kastas ut i samhället, okritiskt ska acceptera ett betyg som satts av någon annan? Betyg är inget annat än ett papper med några bokstäver och alla vet att det finns tusen olika skäl att sätta det ena eller andra betyget och att kunskap är en allt för komplex egenskap för att värderas på det sättet. Betyg är alltid subjektiva. Testresultat däremot är det inte, för det kan jämföras utan problem mellan dem som söker och det är dessutom bara ett sätt att skilja agnarna från vetet. Jag tror på och välkomnar en sådan reform och jag håller med författarna om att dess positiva effekter.

Då skulle lärarnas tid och kraft kunna ägnas åt pedagogisk verksamhet, i stället för att som nu ägna stor energi åt att försäkra sig om att betygssättningen är rätt och åt ändlösa diskussioner med olyckliga och arga elever och föräldrar. Fokus i skolan skulle flyttas från betyg till kunskap. Elever skulle söka sig till den skola de ansåg gav den kunskap som behövdes för att komma in på en attraktiv högskoleutbildning, i stället för att som nu kanske söka sig till den skola som konkurrerar med alltför generösa betyg.

Denna åtgärd – kombinerad med nationella prov och annan standardiserad rikstäckande kunskapsuppföljning – skulle skapa en sund tävlan där konkurrensmedlet är att förmedla kunskap och färdigheter. Därmed skulle många av de kvalitetsproblem som svenska skolan brottas med försvinna.

All konkurrens driver inte kvalitet. Det är ett fatalt misstag att tro det, för kvalitet är ett mångfacetterat begrepp. Kvaliteten som friskolorna idag strävar efter är inte den samma som den samhället vill ha och behöver. Nuvarande konkurrenssystem leder som bekant inte till ökade kunskaper hos eleverna eller större förståelse i samhället för betydelsen av kritiskt tänkande. Kvaliteten som nuvarande utbildningssystem driver handlar om ekonomin, inte om kunskap. Så går det som det går också. Och mer av samma löser inga problem, inte när problemet är det samma som lösningen. Skolsystemet håller på att gå i baklås. Läget är allvarligt och därför välkomnar jag och vill uppmärksamma detta förslag från en privat friskola, som visar på brister i systemet och som presenterar ett förslag på lösning som skulle sätta kunskapen i fokus.

I dagens tidning finns även en krönika som med fördel kan läsas tillsammans med ovanstående debattartikel. Det är Daniel Sandströms krönika i kulturdelen av SvD. Han visar där med hjälp av pedagogiska exempel vad som är problemet och vilka kunskaper och insikter som saknas. Han skriver inte om skolan, men det han skriver om har i högsta grad bärighet för skolan. Inget revolutionerande sägs, men ofta är det ju så, att det enkla är det svåra.

Vem är viktigast: Céline Dion eller Velvet Underground?

Dum fråga, jag vet. Det är äpplen och päron, går inte att jämföra. Céline Dion har aldrig varit älskad av musikkritikerna, men hon är en av världens mest framgångsrika skivartister. Någonsin. Enligt skivbolaget har hon sålt 220 miljoner skivor.

En avantgardegrupp som Velvet Underground är raka motsatsen, men inte mindre viktig. Den i dag klassiska och kritikerhyllade debutskivan från 1967, med legendariskt bananomslag av Andy Warhol, sålde enligt uppgift endast 30000 exemplar när den gavs ut. Men, som producenten Brian Eno konstaterade i en kommentar, alla som köpte skivan startade sedan egna band. Många av dem blev mycket framgångsrika.

Överfört till skolans värld kan man ställa frågan, ska skolan ge betyg och gå med vinst, eller ska den uppmuntra till eget arbete och kritiskt tänkande. Det första går att mäta. Det andra gör det inte. Kunskap är inte pengar och fungerar inte på samma sätt som pengar. Kunskap är som Velvet Undergrund. En bra skola är inte en skola som går med vinst, utan en skola som får dem som går där att vilja söka sig vidare på egen hand. Skolan ska inte skapa ekonomiskt värde, utan förutsättningar för eleverna att växa så att de i sin tur kan skapa ekonomiskt värde. Skolan är en investering, en kostnad. Inte en produktionsapparat. Att ställa ekonomiska krav på skolan är som att sälja gåsen som värper guldägg. Det är fullkomligt galet.

Det finns en annan metafor för det där. Statsvetaren Joseph Nye lanserade för cirka tjugo år sedan begreppet ”soft power”. Termen beskriver hur ett land eller organisation kan vinna inflytande utan att använda ”hard power”, alltså hårda påtryckningsmedel som pengar och vapen. ”Soft power” kommer av värderingar, kultur, politik och institutioner. Saker som spelar stor roll på sikt och som andra beundrar och vill kopiera. Men som kan vara svåra att mäta.

Man skulle kunna säga att Céline Dion med sina 220 miljoner sålda skivor representerar kulturell ”hard power”. Hennes kommersiella succé är högst påtaglig och mätbar. Velvet Undergrounds mer banbrytande och djuplodande inflytande är då kulturens motsvarighet till ”soft power” – andra ville följa deras exempel, framgången var exceptionell om man ser till det konstnärliga inflytandet.

I en sund kultur finns det en balans mellan det kvantitativa och det kvalitativa. Men på senare år har den balansen rubbats. Kulturen blir allt oftare värderad efter mätbara kriterier. Hur många når man? Hur mycket säljer man?

Sveriges nuvarande regim gör två misstag, över hela linjen. Dels väljer man en enda väg, dels satsar man uteslutande på hard power. Alla ägg läggs i en korg som representeras av ett fåfängt hopp om att Sverige och den svenska skolan ska frambringa ett slags intellektuell motsvarighet till Céline Dion. Det är en gigantisk risk man tar. En korkad risk dessutom, för kunskap är inte bara en komplex egenskap, det är dessutom en kollektiv kvalitet. En jämförelse med fotbollslandslaget får belysa vad jag menar. Sverige har en av världens bästa fotbollsspelare, men det spelar mindre roll för det är laget som ska ta sig till VM. Därför är dagens ekonomistyrda och mätfixerade system kunskapsfientligt och kontraproduktivt.

Harvardekonomen Anita Elberse hävdar i den färska boken ”Blockbusters” att digitaliseringen, tvärtemot vad många trott, medfört att allt färre produkter nu tar merparten av konsumenternas pengar. Beroendet av hits och bestsellers har inte minskat, snarare ökat.

En värld som blir alltmer digital blir också alltmer mätbar. Och mätbarheten är i sig ett viktigt kommersiellt argument, till exempel för den som vill sälja annonser. Men mätbarhet har också fått ett större egenvärde, blivit själva valutan för framgång, även för aktörer som inte lever på en kommersiell marknad.

New Public Management i ett nötskal. Mätbarheten är basen i hela det tänkandet och det är detta som nu med rasande takt implementeras i den svenska skolan, med förödande resultat som följd. Betygen och ekonomin har hamnat i centrum, för det går att mäta. Om det är bra eller ej spelar mindre roll, det viktiga är att det går att mäta. Konkurrens driver alltid kvalitet, det är argumentet som hela bygget vilar på. Tänk om den premissen inte stämmer? Tänk om. Den stämmer inte. Och därför kommer skolans resultat inte att förbättras, det kommer att försämras allt mer ju längre vi rusar in i det mörka hål som NPM utgör och för varje dag som går ökar kostnaderna för att rätta till misstagen och för att reparera skadorna. Kunskap är en allt för komplex kvalitet för att kunna mätas. Ändå fortsätter vi på den inslagna vägen, över hela linjen.

Och detta lär styra kulturutbudet mot sådant som ger mätbara resultat. Det är samma logik som gör att väljarundersökningar snarare än reella samhällsbehov styr politiska utspel, eller att jakten på tittare styr den inriktning som public service tar. Kvalitet är subjektivt och diffust, siffror är objektivt och tydligt. På en kvantitativ fråga kan du inte svara med ord som ”briljant” eller ”nyskapande”.

Är det brilljanta skolresulta vi strävar efter eller nyskapande vetande, då är NPM inte en bra metod, tvärtom. NPM ger oss mätbara resultat, men kunskap går inte att mäta och därför borde det vara uppenbart att det är galet att inför det tänkandet i skolan och landets högre utbildning. Sandberg skriver om kultur, men samma tendenser finns i skolan också.

Ett exempel på den rådande mätbarhetskulturen finner man i Stockholms stad. I veckan kunde man på Expressens kultursidor läsa en intervju som Björn af Kleen gjort med kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (fp). Hon har sedan 2006 fört en kulturpolitik som i hög grad premierar mätbarhet. Stockholm har i dag ett bonussystem som ger teatrar som lockar mycket publik extra pengar, och Sjöstedt är i intervjun mycket tydlig med att siffrorna är viktiga för henne som ”bidragsgivare”: ”har man en publik på tio, så ska man kunna få två till.”

Det konstnärliga resultatet då? När Madeleine Sjöstedt 2010 på sin blogg konstaterar att nästan alla bidragstagare får kulturbonus blir det ett tecken på ”att hela kulturlivet går framåt” och att kulturen ”tar mer plats.”

Argumentationen är i ett avseende oklanderlig, vem vill inte att så många som möjligt ska ta del av kulturen? Men resonemanget döljer egentligen en annan demokratisk fråga: Vad händer när mätbarheten blir kulturens dominerande språk?

Risken är uppenbar; över tid kommer den offentliga debatten förlora kritiska och kvalitativa argument, vi får en demokrati som saknar ett språk för att definiera kulturell kvalitet och varför det är viktigt. Frånvaron av detta språk är samma sak som frånvaron av ”soft power”. Ett slags omätbar men påtaglig fattigdom som döljs av siffrornas rikedom. 

Skolans problem är ju det att vi håller på att tappa förmågan att föra, förstå och uppskatta kritiskt tänkande och kvalitativa argument. Vi håller på att skapa ett utbildningssystem där kunskap reducerats till pengar och betyg. Formen blir viktigare än innehållet. Den enda vägen är här som alltid en väg som leder mot undergång. Det handlar inte om antingen soft power eller hard power, det handlar om att skapa ett samhälle, en kultur och ett utbildningssystem där det råder balans mellan dessa båda kvaliteter. Både ock, istället för antingen eller, det är vägen fram. Det leder till ett bättre mer jämlikt samhälle, en mer blomstrande kultur och en skola där kunskapen står i centrum. Det är inte svårt, det svåra är att förstå hur enkelt det är, egentligen.