Kvalitet, kunskap och tillit

Kvalitet är ett intressant ord och en spännande utmaning. Adderas kunskap till ekvationen tillförs ytterligare en dimension och om dessutom relationen mellan orden beaktas blir frågan högst angelägen och aktuell. Orden dyker upp på allt fler ställen idag, inte minst i skolan. Efter den senaste PISA-mätningen har kvalitet och kunskap hamnat i centrum på ett sätt som är högst olyckligt, för när problem förvärras snabbt kommer krav på omfattande åtgärder som ett brev på posten. Där är vi tyvärr nu. Björklund är tydligt pressad och Socialdemokraterna mobiliserar. Alla ser och är överens om problemen, men det saknas samsyn i frågan om vad som borde göras. Alla vill ha god kvalitet i skolan och ingen vill försämra kunskaperna, ändå är det precis detta som skett under senare år. Allt mer tid och större möda för varje år som går måste vi som undervisar på högskolan ägna åt saker som borde klarats av tidigare. Klyftan mellan lärarnas kunskaper och studenternas har ökat dramatiskt på senare år, vilket gör det svårare och svårare att åtgärda problemen. För dels talar lärare och studenter inte samma språk, dels saknar (allt för många) studenter förmågan att uttrycka sig.

En viktig orsak till bristande kvalitet och sjunkande kunskaper är dels att det inte råder konsensus kring vad kvalitet och kunskap är, dels att få inser vad som är problemet egentligen och att lösningarna därför riskerar att förvärra problemen. Läser en intressant ledare av Inger Enkvist på SvD som tangerar ämnet och reflekterar över viktiga saker. Hon skriver följande

Kanske vi kan förstå situationen med hjälp av den amerikanske psykologen Laurence Steinberg och hans bok ”Beyond the Classroom” från 1996 med den intressanta undertiteln ”Why school reform has failed and what parents can do”.

Steinberg och hans forskargrupp har arbetat med ett långsiktigt projekt och undersökt 20 000 amerikanska gymnasieelever. Det han pekar på som grundproblem är att eleverna nästan inte bryr sig om att studera. Skolan har ingen verklig betydelse för dem. Skolan representerar något man gör under ett antal år, men ses som en fas i livet mer än en skyldighet att lära sig något. Skolan är en rättighet snarare än en skyldighet, men inte en viktig rättighet. Detta innebär en enorm förändring i jämförelse med situationen på exempelvis 1960-talet. Hans väsentliga slutsats är att skolreformerna har fokuserat på hur man ska ändra skolan, när det väsentliga vore att ändra elevernas attityd.

Ansvaret för problemen i skolan och de sjuknade resultaten i diverse mätningar läggs på skolan och dess personal. Och det är skolan som anklagas och som reformeras i en rasande takt. Ju fler anklagelser och desto mer kritik som lärarna får desto större blir frustrationen inom skolan. För den som åläggs ansvar och som tvingas vända ut och in på sig för att problemen ska försvinna kan och kommer aldrig att kunna vända den utbredda och växande bildningsfientligheten i samhället, som jag menar är roten till det onda. Det är inte elevernas fel att de inte är intresserade och jag skulle aldrig drömma om att anklaga studenterna för bristande engagemang. Det som jag varit inne på ett samhällsproblem. Idag finns bara tid och utrymme för en sak: PENGAR, allt annat betraktas som sekundärt. Satsningar på skolan och skälen som förs fram för att läsa vidare motiveras uteslutande med ekonomiska argument. Skolan och kunskap ses som en kostnad, som en belastning. Och idag är barnen som alltid, barn av sin tid.

På högskolan tvingas vi konstatera att vi har de elever vi har och det är som det är. Vi får allt mer rikta in oss på att rädda det som räddas kan. Detta gör vi som värnar kunskapen och kvaliteten i stark motvind, för systemet för högre utbildning vill öka kontrollen på oss, så att vi når de mål som satts upp för verksamheten. Att kunskap och kvalitet inte kan mätas - PISA mäter varken kunskap eller kvalitet - bryr man sig föga om, det viktiga är att något kontrolleras, något som kan följas upp och arkiveras. Härigenom får alla med ansvar en möjlighet att två sina händer och man kan säga att man tagit saken på fullaste allvar och att åtgärder vidtagits. Idag har vi skapat en genomreglerad och hårt kontrollerad skola där administrationen och systemet ägnas långt mer fokus än eleverna och studenterna och där kunskap och kvalitet i klassrummen och lärosalen överlämnats åt de få entusiaster och idealister som ännu inte sökt sig från skolan och den högre utbildningen. Ju mer kontroll, desto mindre kunskap. Ju mindre tillit till lärarna, desto sämre kvalitet.

Varför bryr sig eleverna inte om skolan? Steinbergs svar är att kraven är för låga och att det inte blir någon konsekvens för eleven om de inte uppfylls. De flesta elever undviker att få underkänt, men de anstränger sig inte för att få ett bra resultat. Vissa elever gör aldrig hemarbete och förbereder sig inte inför skrivningar. Dessa elever brukar mena att det går bra för en elev om han eller hon ligger bra till hos läraren, har lätt för sig eller har tur. Med andra ord anser de inte att ansträngning är viktigt. Med en sådan inställning kommer de eleverna aldrig att nå bättre resultat. Också för elever som gör läxorna då och då och säger sig vilja ha bra resultat går det medelmåttigt bra, eftersom de också har ett grundläggande ointresse för skolarbetet.

Många arbetar bredvid skolan för att få fickpengar, och andra ägnar mycket tid åt idrott, musik, datorer eller socialt liv och ger skolan endast den tid och kraft som blir över. Att det egentligen inte är fel på den amerikanska skolan bevisas av de många asiatiska invandrarfamiljer, vars barn får utmärkta resultat i samma skola där andra nästan inte lär sig något. Med andra ord visar situationen betydelsen av föräldrarnas stöd för skolarbetet och den vikt familjen lägger vid inlärning.

Björklunds reformiver och kritik riktas mot skolan, när alla med bara grundläggande förståelse för kunskaps- och kvalitetsproblemet inser att det är mot eleverna och studenterna som åtgärderna måste riktas. Dagens elever och studenter är morgondagens makthavare och medborgare, de ska ta över. Om de inte kan förmås ta ansvar för sin egen framtid är vi alla illa ute. Det är till syvende og sidst eleverna och studenterna som kunskapen och kvaliteten handlar om och är till för. Det är där det brister. Och jag har full förståelse för såväl eleverna och studenterna, för dels har de aldrig behövt ta ansvar för något, dels har de ännu inte insett konsekvenserna av sitt handlande. Information om riskerna fungera lika lite idag som förr i tiden och så länge som skolan och den högre utbildningen både ansvarar för såväl kunskapen och kvaliteten som kontrollen av dem och så länge som ersättningen för arbetet regleras av genomströmningen kommer problemen att kvarstå. Vi som arbetar som lärare kan bara locka eleverna och studenterna att läsa och lära, vi kan aldrig kontrollera vad de faktiskt kan och lär sig. Och vi kan absolut inte kontrollera hur mycket tid som läggs ner på studierna. Varför talar ingen om det faktum att det inte går att leva på studiemedlen? Eller att Svenskt Näringsliv för en kampanj mot Sveriges högre utbildning? Varför talar ingen om föräldrarnas bristande framtidstro och den växande segregationen och klyftorna i samhället? Allt hänger ihop och att lasta lärarna och skolan för problemen är en viktig del av problemet och de sjunkande resultaten.

Den allmänna uppfattningen idag är att kunskap och kvalitet är enkelt att definiera, eller i alla fall att det går att nå samsyn i frågan. Faktum är att det inte finns någon enkel definition, varken av begreppet kvalitet eller kunskap. Orden är filosofiska, föränderliga och därför omöjliga att låsa fast. Ändå är det just det vi försöker göra, målsäkra och kontrollera det som inte går att definiera eller styra. Tyvärr förvärras problemen av parallella krav på effektivisering och ekonomisering som gör att det finns allt mindre tid till reflektion kring just filosofiska aspekter. Humaniora har i princip bortrationaliserats och ersatts av sådant som passar kontrollverktygen. Klart kunskapen och kvaliteten påverkas. Den som påpekar detta riskerar att skrattas ut eller anklagas för att vara flummig. Alltså: först identifierar man ett allvarligt problem, sedan frågar man vad problemet beror på. Och när svaret från dem som vet och har mångårig erfarenhet av att arbeta med dessa och liknande problem inte ser ut som man vill, då ifrågasätts den som jobbat med frågan och levererat svaret. Där finns grunden till problemen i skolan, i det växande föraktet för bildning. Och i det faktum att inga krav ställs på och inget intresse visas för eleverna och studenterna. Hela skoldebatten går den över huvudet och de kan ägna sig åt annat. 

Problemet är att man försöker lösa ett i grunden hermeneutiskt problem med positivistiska metoder. Och ju fler och mer handlingskraftiga åtgärder som sätts in, desto mer förvärras problemen som ska åtgärderna förväntas lösa. Det kan vara ett sätt att förklara det sjunkande resultatet i PISA-mätningen. Någon enkel lösning finns dock inte. Jag har inte svaret, men jag vet vad som sakna och vad som behövs. Jag vet vad som är kunskapens grogrund och all kvalitets moder: Tillit och öppenhet. Om och när medborgarna inte har insyn i makten och samhället växer misstron och egoismen. Turerna kring FRA och myglet och mutorna i Göteborg påverkar alla, även skolan och elevernas tro på framtiden. Kunskap och kvalitet är inte bara komplexa frågor, det är sköra kvaliteter (som idag behandlas enormt vårdslöst, för att ansvariga inte förstår eller bryr sig). Tillit till lärarna och ökad makt till skolan att själva få bestämma vad som krävs för att öka kunskaperna och främja kvaliteten är viktiga pusselbitar i förståelsen för helheten där både problemen och lösningarna finns.

Jag är docent med över 20 års erfarenhet av högre utbildning- Ändå är jag inte betrodd att göra det jag tror på och vet fungerar. Jag är lika kontrollerad som alla andra och måste ge systemet vad systemet kräver, även om jag vet att det leder till just det som PISA visar. Min Docentkompetens betyder bara något i Universitetskanslerämbetets, UKÄs, utvärderingar. För det är så man mäter kvalitet och ser på kunskap idag, utifrån på ytan. Finns inga docenter eller professorer finns ingen kunskap och ingen kvalitet. Men docenternas och professorernas reella kunskaper, faktiska intressen och praktiska erfarenheter får personerna som är docenter och professorer inte använda i klassrum eller seminarier, inte utan kontroll och regleringar. Jag och mina kollegor är inte betrodda, man litar inte på oss. Vi kontrolleras allt mer för varje år som går. Det är bara en liten del av ett enormt komplext problem som ingen idag kan blunda för.