Tvingar mig själv att vara ledig. Behöver det, för att livet och vardagen framöver ska bli hållbar. För det sätt jag levt och tvingats leva mitt liv på under de två senaste åren har inte varit långsiktigt hållbart. Bevisligen har jag överlevt, men det är en tidsfråga hur länge det går. Om jag fortsätter, vill säga. Därför den anbefallda vilan. Inga krav. Bara skönlitteratur och promenader. Tar hand om mig. Bidar min tid. Håller tankarna på armslängds avstånd. Låter mig slukas av Stephen Kings, Det (som jag upptäckt först nu. Oj vad bra den är. En finstämd uppväxtskildring, vid sidan av skräcken). Inget arbete. Drygt en vecka kvar av vila innan jobbets krav tillåts ta plats i livet och vardagen. Det är svårt att vara ledig, men som sagt nödvändigt. Ser det som ett projekt, att vila. Sedan blir det åka av. Men inte som under detta år. Får nya arbetsuppgifter och mindre krav. Två års respit med hjälp av Trygghetsstiftelsen. Omställningspengar. Tid och marginaler. Äntligen!
Bloggande är dock inte jobb. Så jag tillåter mig att skriva lite. För att det också är vila, även om jag behövde en paus på några dagar. Vill inte riskera att bloggandet går på tomgång. Vill bara skriva om angelägna saker som jag verkligen står för och vill förmedla. Skrivandet får inte bli rutin. Måste vara en källa till glädje, vilket det inte blir om det känns som ett tvång. Svårt att få till det när man är ledig. Därför tystnaden. Idag kände jag dock att det var påkallat. Dags att tänka, tid att skriva. Vaknade med en tanke i huvudet, som vuxit sig på mig under ledigheten. Ordet driftsäkerhet. Skriver detta på min bärbara MacBook Air. Fick jag bara använda ett ord för att beskriva den skulle det bli: DRIFTSÄKER. Mac har aldrig marknadsfört sig med prestanda. Har aldrig varit tekniknördarnas dator. Mac gör datorer för skapande människor, som vill kunna använda all sin tid och energi åt skapandet. Skrivande är skapande. Och då krävs det att verktyget är driftsäkert, att man kan lita på datorn.
Tänker vidare. Funderar på alla löften som sprids i reklamen. Upp till ... än det ena, än det andra. Prestanda utöver det vanliga. Svindlande hastigheter. 4G och så vidare. När datorer, surfplattor och telefoner ska säljas är det med mördande reklam och löften om saker som ligger nära gränsen för det omöjliga. Alla vet att löftena är mer ambitioner och önskningar än reella löften. Det som lovas, när man läser det finstilta, är hastigheter UPP TILL, vilket är till intet förpliktigande. Och vi som kunder står där, besvikna. Vana vid att det lovas runt, men hålls tunt. Nästa gång går vi på samma trick. Faller vi till föga och handlar på löften om guld och gröna skogar. Konsekvensen blir att besvikelsen ökar. Och den skapande kreativitet som skulle kunna förlösas och komma samhället till gagn ägnas åt annat, mer akuta och pockande behov. Utan kreativitet blir det svårt att klara vardagen, när man aldrig kan lita på att verktygen och tekniken.
Läser om konkurrensen som SJ ska utsättas för. Om att det ska gå fler tåg mellan Göteborg och Stockholm. Tydligen ska det bli billigare också. En enkel lösning. Alla blir nöjda. Eller? Det står inget om ökat underhåll, större marginaler. Bara löften och utfästelser. Hur man ska lösa problemen som finns redan idag hör jag ingen fråga och ingen talar därför om det. Vill igen veta? Jag som bor vid stambanan och som redan idag ser och dagligen tvingas hantera och anpassa min vardag efter problemen som det minimala utrymmet på banan skapar, redan idag, är skeptisk. Vill ha driftsäkerhet, inte löften om en skön ny värld som redan vid en ytlig granskning visar sig vara ohållbar. Är trött på löften. Vill se verkstad.
Skolan är en annan plats och verksamhet som är i skriande behov av driftsäkerhet. Fast under nuvarande regim är det inte detta vi får. Vi matas med löften, bortförklaringar och ursäkter. Att det inte fungerar som det ska är någon annans fel, eller det ska bli bättre. Om vi bara ... Det borde gå. Föräldrarna gör fel. Barnen är inte uppfostrade. Och så vidare. Och så vidare. Dags att prova något nytt. Hög tid att tänka om. Vill se och ska under året som kommer göra vad jag kan för att kämpa för en skola som är driftsäker. Löften om världens bästa skola är fel väg att gå och leder bara till besvikelser och ökade kostnader på sikt. Vill se en skola som har lite mer av Mac i sig och mindre av PC. En skola som främjar skapande och kreativitet mer än tekniknörderi. En skola som sätter kunskapen och lärandet i centrum, istället för valfrihet, betyg och annat. Vad är det viktigaste med skolan? Kunskapen! Just det. Låt oss ta den tanken ad notam. Låt oss bygga en skola som är driftsäker och som tillåter att man misslyckas på sin individuella väg mot bättre, djupare och mer användbart vetande. En skola som utgör grunden för allt annat i samhället. En plats att återvända till när inga andra vägar finns. En plats som kännetecknas av trygghet, där alla kan växa. Både kloka och ambitiösa elever och elever med andra förutsättningar.
Samhället håller på samma sätt på att bli en plats där det lovas runt och där det oftare införs nya spektakulära system och prövas avancerade lösningar, än satsas på underhåll och driftsäkerhet. Vi bygger hellre nytt än tar vara på och sköter om det vi har. Bättre, högre, snabbare, mer effektivt är maktens mantra och folkets krav. Och när det inte fungerar är det alltid någons fel, någon som krävs på ansvar. Det är bättre att offra en syndabock på drömmarnas altare, än att reflektera över det rimliga i visionerna. Samhället är ett luftslott. Vem är det vi lurar? Bara oss själva. Bara oss själva.
Ekonomin i centrum. Vad gör den tanken med oss? Vi lurar oss själva att det går att tjäna multum på bärsen och betalar gladeligen ockeravgifter för löften om avkastningar upp till ... Vi betalar för aktiv förvaltning men får under index. Och finansmännen håvar in. Badar i bonusar och hyllas som hjältar när omsättningen ökar och utdelningarna till aktieägarna höjs. Vem betalar för detta? Det gör vi. Alla vi tillsammans.
Lite mer driftsäkerhet. Lite lugn och ro. Det är inte bara jag som behöver det. Samhället skulle må bra av det. Ekonomin och framförallt skolan måste bli mer driftsäker. Tekniknördar kan vara charmiga, men vi måste låta dem hållas i garaget tills de hittat system som fungerar. Idag lever vi på en kollektiv dröm om det som komma skall, men i samma stund som man fått ordning på ett system finns det ett nytt system, med löften om ännu högre, bättre och snabbare. Konsekvensen blir att vardagen, livet, samhället aldrig fungerar som det ska. Vardagen är en enda röra av löften som aldrig infrias.
När jag skrev på min bärbara PC var det så min vardag såg ut också. Mitt tänkande och skrivande. Löften om hur bar det skulle bli, som aldrig infriades, höll arbetet igång. Men resultatet blev noll och inget. Idag skriver jag på en mac, vars löften är mer modesta, men som alltid hålls. Och resultatet överträffar därför konsekvent förväntningarna, även om dessa är högt ställda. Tänk om det var så samhället såg ut. Tänk vi lovade varandra mindre, men såg till att de löften som gavs faktiskt hölls. Tänk om skolan var mer driftsäker. Säkert skulle den vara tråkigare, som plats betraktad. Men det som utfördes där skulle kunna bli strålande. Det är en konsekvens av att man kan lita på verktygen och grunden man står på. Högtflygande löften om en bättre värld leder i bästa fall till att det blir som man lovat. Men sedan då? Vad ska man göra av resultatet? Det vet man inte, men det spelar heller ingen roll. För läser man det finstilta finner man att troligen aldrig kommer att bli så.
Vem lurar v? Bara oss själva! Driftsäkerhet. Låt det bli slagordet i den kommande valrörelsen. Driftsäkerhet kommer åtminstone att bli ett begrepp som jag kommer att återvända till här på Flyktlinjer under det kommande året. Driftsäkerhet rimmar på hållbarhet, kunskap, kritiskt tänkande och kreativitet. Kanske inte på den språkliga nivån, men på den basala. Den nivå som räknas. Den nivå som livet levs och vardagens utspelas på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar