Igår var det ett mycket starkt program på TV. Skådespelaren Steven Fry intervjuade ett antal människor världen över om deras syn på homosexualitet. Styrkan i programmet låg i det faktum att Fry åkte till bland annat Uganda för att träffa präster och även landets minister för etik och sedlighet, som alla gav uttryck för en ignorant och högst obehaglig inställning till homosexuella. Uganda har långt framskridna planer på att förbjuda homosexualitet. En flicka berättade i programmet om hur hon, när hon insåg att hon var homosexuell och det kom ut, våldtogs av en man som dels gjorde henne gravid, dels smittade henne med HIV. Prästerna och ministern talade om homosexuella som monster, om hur man rekryterar andra och hur skadligt det är med anala samlag. Frys påpekande om att den absoluta majoriteten av anala samlag utförs av heterosexuella män på kvinnor, viftades bort. Besatta av sitt hat och ett frustande förakt avfärdades Fry, som behöll sitt lugn och lämnade dem. Starkt! Viktigt!
Det visades bilder från Iran där homosexuella hängs för att de haft sex med någon av samma kön. Homofobins kraft och styrkan i avskyn för kärleken mellan två människor av samma kön skrämmer. Det som händer i Uganda och även i Ryssland är oroväckande. Hatet som växer fram inom ett samhälle, gentemot något som inte syns på ytan är om möjligt ännu värre än hatet mot oliktänkande eller människor med annan etnicitet och hudfärg. Det är samma andas barn men hatet mot homosexuella är mer ursinnigt och det uttrycks av homofober med stolthet, inte sällan i namn av religion. Mycket görs inom många samfund för att ändra på denna syn, men kyrkan har svårt att göra upp med homofobin inom de egna leden. Jag hyser mycket stor respekt för den förre biskopen i svenska kyrkan, K G Hammar, men jag lämnade kyrkan för många år sedan. Vill inte vara med i en organisation som inte tar skarpt avstånd från och tydligt visar att man inte accepterar homofobi. Det räcker inte att acceptera homosexuella, den som inte tar avstånd från och fördömer homofobi medverkar till att hatet finns kvar. Homofobi öppnar upp för andra typer av hat.
Nästa år rustas det för OS. Olympiska spelen arrangeras denna gång i ett land där homofobin upphöjts till lag. Det skrämmer mig. Lika mycket som människor som i religionens namn ger uttryck för hat. Människor har rätt till hela sitt känsloregister, det är en viktig princip. Även har ryms där. Men när hatet upphöjs till religion eller politik, då är det lika förkastligt. Vill se ett annat slags samtal om detta, ett mer förutsättningslöst samtal som syftar till att mötas, lyssna och förstå. Samtal som pekat framåt, mot en bättre värld. En mer integrerad och öppen värld. Och där har politiken som medel kommit längre än religionen, även om det finns starka krafter i kyrkan för att förändra. Läser till exempel på DN, från igår, om vad den nye Ärkebiskopen har att säga.
Orden ”Gud är större” är hämtade ur 1 Johannesbrevet 3:18-20 och är väl förankrade hos kristna teologer genom tiderna. De uttrycker både förtröstan och utmaning. Å ena sidan skapar vetskapen om att Gud är större än våra bästa prestationer och våra värsta misslyckanden utrymme för avspänning och humor. Å andra sidan skyddar samma vetskap mot tvärsäkerhet och skapar en hälsosam ödmjukhet: Gud är större än alla föreställningar om Gud och dagens svar kommer att prövas av morgondagens frågor. Båda sidor är uttryck för en kristen livshållning.
Kritikerna fäster sig dock mindre vid förankringen i kristen tradition än vid att ”Gud är större” också kan föra tankarna till islam. Allahu akbar är ju arabiskans motsvarighet till det kristna latinets Deus semper maior, som betyder Gud är (alltid) större. För den som har kunskap om religion är detta ingen överraskning. Trots att det ligger sexhundra år emellan finns här en av flera likheter mellan världens två största religiösa sammanslutningar. Det vore fel att utmönstra något ur den egna traditionen för att det kan föra tanken till en annan tradition.
Ändå har det hävdats att ”Gud är större” är förbrukat i kristen kontext. Det förknippas med islamisternas stridsrop i samband med våldsdåd. Terrorhandlingar i Islams namn är avskyvärda och ska fördömas, liksom alla andra terrorhandlingar. Samtidigt förkunnas samma ord i fredlig bön av hundratals miljoner muslimer varje dag. Även i kristen tradition finns ord och symboler som använts i våldssammanhang. Korset och uttrycket Gud med oss har fått ge religiös legitimitet åt våldsdåd.Det låter klokt och här finns inga problem. Ändå är det ett faktum att kyrkan fortfarande är en plats där människor fördöms för att de väljer att leva på andra sätt än de sätt som prästerna förespråkar. Därför har jag svårt för kyrkan, för den säger en sak men samtidigt tillåter motsatsen. Varför välkomnar kyrkan kvinnoprästmotståndare och homofober? Jag har även svårt för kyrkans auktoritära anspråk och dess makt över människor. Jag har svårt för att man hänvisar till texter som skrevs för över tusen år sedan och för att man där väljer det som passar en. Jag har svårt för oresonligheten och svårigheten att kompromissa. När jag gick ur kyrkan vädjade man först till mig att stanna. Sedan fick jag ett torrt brev där jag uppmanades meddela mina anhöriga om att den dagen jag dör kommer jag inte att få begravas i kyrkan. Det kändes inte speciellt kärleksfullt.
Brott i Guds namn är ett mörkt stråk i världsreligionernas historia. Politiska och religiösa absoluthetsanspråk är ett slags tickande bomber. De desarmeras dock inte genom att generalisera och polarisera. Då odlas fiendebilder som ger fullmakt att förakta och förstöra.
I stället behövs dialog och strävan efter att leva som goda grannar som kan och vill stärka den sociala samhörigheten i samhället. Glädjande nog finns det på lokal nivå många sammanhang – däribland initiativet Social Cohesion i Malmö, som jag medverkat till – där det arbetas religionsöverskridande för regionens bästa. Frågan är alltså inte om vi vill se religionsmöten framöver, utan hur vi vill att de ska vara.
Jag har inget emot människors tro och fördömer ingens sätt att leva sitt liv. Det jag har problem med är att det finns människor som fördömer andra människor, oavsett på vilka grunder det görs, och att kyrkor över hela jorden inte tar avstånd från det. Jag vill se och verkar för ett samhälle där argumentet står i centrum och där homofobi betraktas som den sjukdom det är! Homofobi går bevisligen att bota, vilket homosexualitet inte gör. Jag tror på och högaktar människor som Steven Fry, människor som kämpar för det som är gott och som vågar ta striden med mörkrets krafter. Det är inte lätt att vara och leva som människa, men det är dumt att göra det svårare än det är. Det är dumt att gå över ån för att hämta vatten. Gud må vara större, men kärleken är stört av allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar