Skolans problem är NPM

Presentationen igår av resultatet av PISA-mätningen satte som väntat igång en lavin av åsikter. Självklart blir det så, med det är olyckligt. För det finns allt för många som vill två sina händer. Ingen vill sitta med Svarte Petter. Det gynnar inte skolan, tar fokus från kunskapen och riskerar att förvärra problemen. Som det ser ut idag är det viktigare att framstå som handlingskraftig, än att faktiskt försöka reflektera över vad som egentligen kan vara problemet. Hittar ett uttalande som gör mig orolig, men tyvärr inte förvånad.

Tomas Tobé (M), ordförande i riksdagens utbildningsutskott menar att det framför allt är de tidigare socialdemokratiska skolreformerna som verkligen utvärderas i Pisa. Samtidigt tycker han att diskussionen om ett tillfälligt moratorium på skolpolitikens område är ”intressant”.

– Det är klart att det alltid finns en reformtrötthet i svensk skola, och en hel del reformer som vi ska undvika att ändra i. Samtidigt är det ett väldigt allvarligt läge, och det finns ett ansvar för oss att göra något åt situationen.

Frågan jag ställer mig är hur mycket Tobé bryr sig om skolan egentligen. Med denna syn på utbildningspolitik finns inget hopp om att någonsin förändra skolan till det bättre. För om det är som många inom skolan tror och känner, att det inte har blivit bättre under de senaste åren, kommer detta att visa sig först om 10 år och sedan tar det flera år till innan det går att göra något. Det faller på sin egen orimlighet och visar att politikerna eller snarare det politiska systemet är dåligt skickat att ha hand om skolan. Om ansvariga skolpolitiker kan skylla på tidigare politiker och faktiskt gör det, för att bekräfta sin egen politik, då har vi ett allvarligt problem. Men inte i skolan, utan i hur skolan förvaltas.

Bara för att problemen visar sig i skolan betyder inte att det är man ska göra förändringar. Jag menar allvar i mina diskussioner om skolan och oroas allt mer över det som håller på att hända. Jag har dock ingen lösning och tror heller inte att det finns någon enkel lösning, men jag tycker mig kunna identifiera problemens kärna. Och det har inte med politikerna att göra. S och M ser sig själva som räddare och varandra som problemet, men om de drar den synen till sin spets finns bara en väg fram och det är diktatur. Det faller på sin egen orimlighet. Problemet i skolan handlar om annat och är en del av problem som visar sig på andra ställen. Läser till exempel om läkarna och den tidsbrist som finns inom vården och finner där viktiga ingångar till förståelse för problemen i skolan.

Senaste statistiken från OECD visar att Sverige har nästan flest läkare per invånare samtidigt som vi har det näst lägsta antalet läkarbesök per invånare och år. Men i internationella studier ligger svenska patienter ändå nästan sämst till då det gäller upplevelsen av hur mycket tid de får hos läkaren.

Även läkarna är missnöjda och i en enkät säger 30 procent att deras arbete försvåras av onödigt administrativt arbete.

– Det är en gåta att det ser ut så här. Vi har inte exakt kunnat kvantifiera hur mycket tid som läkarna är med patienterna och hur stor del av arbetstiden som de gör annat, men helt klart finns en mycket stor potential att utnyttja läkarnas tid och kompetens mer effektivt än idag, säger Fredrik Lennartsson, chef på Myndigheten för vårdanalys.

Fler lärare löser inte problemen i skolan. Inte om lärarnas kompetens inte används på rätt sätt. Jag känner igen mig mycket i läkarnas berättelser om sitt arbete och vad som ingår i deras arbetsuppgifter. Läkare har en lång utbildning som kostar samhället massor och deras kompetenser är unika. Ska dessa kompetenser användas på bästa sätt borde det vara självklart att läkarna ägnar så mycket tid som bara går till kvalificerade uppgifter. Så är det dock inte idag. Det har liksom problemen i skolan blivit sämre på den fronten. Och den nedåtgående kurvan sammanfaller i tid med sjuknade PISA-resultat.

– Kraven på dokumentation, uppföljningar och mätningar är ofta bra, men upplevs som betungande. En läkare berättade att hon under patientbesöken stirrade in i skärmen två tredjedelar av tiden. Mer än var tredje läkare anser också att de ofta eller mycket ofta utför uppgifter som kan göras av annan personal, säger Sofia Almlöf, utredare på Vårdanalys.

I ett landsting gick det åt 30 heltidstjänster för att fylla i alla olika kvalitetsregister. Det kan bero på en stor mängd dokumentation, men lika ofta på att man använder föråldrade IT-system.

– Många system är inte är användarvänliga eller kompatibla med varandra. Unga läkare som är duktiga på datorer möts i vården av en IT-miljö från 1980-talet, påpekar Sofia Almlöf.

Alla lärare känner igen sig i denna beskrivning. Administration som dessutom utförs i och med hjälp av användarovänliga system som dessutom byts ut ofta tar fokus från uppdraget och kärnverksamheten. Utvärderingarna, uppföljningarna och planeringen inför, själva formen för verksamheten är idag nästan att betrakta som kärnverksamhet. Dessa uppgifter tar allt mer tid och det är tid som inte finns. När Per Gudmunson i sin Ledare på SvD skriver att personaltätheten har ökat i skolan och menar att detta talat för att kvaliteten i arbetet har ökat stämmer detta med andra ord inte. För lärarnas arbetsuppgifter har liksom läkarnas förändrats och administrationen har ökat. Bara som en liten ögonblicksbild från min vardag som docent på högskolan kan nämnas att jag förra veckan ägnade närmare 40 minuter åt min arbetstid år att försöka godkänna en faktura där det på grund av tekniska problem smugit sig in ett fel. Fakturan diffade på 0.0003 kronor och godkändes inte av systemet. Och den ende som kan hantera fakturan är jag. För sådana är reglerna. Det är detta systemet kräver av mig. Det betyder att jag fick lägga 40 minuter mindre tid på att hjälpa studenterna. Och det är som sagt bara en liten ögonblicksbild från vardagen som är fylld av sådana små irritationsmoment. Allt mer av min tid ägnas åt arbete som inte kräver den kompetens jag har och som bekostats av samhället. Vad skolan behöver är kanske en myndighet för kunskapsanalys ...

Lokalt och nationellt måste man nu fokusera på fyra områden enligt Myndigheten för vårdanalys:

• Prioritera bland de administrativa uppgifterna.

• Bättre IT-stöd.

• Se över arbetsfördelningen mellan olika yrkeskategorier.

• Planera bemanningen efter patienternas behov. – Läkaren är den dyraste personalkategorin och ska naturligts användas till det som de är utbildade för. Med bättre IT-stöd och mindre av administration kan de få mer tid för patienterna.

Det spelar ingen roll hur många disputerade lärare, docenter och professorer man rekryterar och sätter in i undervisningen om de inte får ägna sin arbetstid åt det de utbildats till och har kompetens för samt är intresserade av och brinner för. Efter 40 minuter med en trilskande faktura blir jag en sämre lärare. Om detta är vad min arbetstid i praktiken används till, om allt mindre tid går åt till uppgifter som kräver docentkompetens, då går det så klart ut över kvaliteten i arbetet.

50 procent av läkarna ansåg 2010 att de använde sin högsta kompetens under hela eller större delen av arbetstiden. 1992 var motsvarande siffra 75 procent.

Betänk att detta problem inte upptäcks av systemet, för detta mäts inte. Bara antalet läkare eller lärare, inte vad de faktiskt används till. Björklund talar om att lärares administrativa uppgifter ska minska, men utvärderingarna, uppföljningarna och kontrollerna minskar inte. Och det sägs att lönerna ska öka, men kostnaderna får inte öka. Det talas om satsningar, men så länge lärarna inte känner att de faktiskt arbetar på toppen av sin intellektuella förmåga, vilket är vad som räknas i praktiken och den levda verkligheten, blir allt tal om skolan bara politiska slagträn i en kamp om makten. Problemen finns kvar och kommer att förvärras.

Det som oroar mig mest är att ansvariga för skolan och vården inte ser eller kanske inte vill se, sambanden. Man har bestämt sig på förhand vad som är problemen och så agerar man utifrån den kartbilden och ändrar hellre på utvärderingsmetoderna än på förutsättningarna i och för verksamheterna man säger sig värna. Den nedåtgående kurvan för det PISA mäter sammanfaller skrämmande väl i tid med implementeringen av New Public Managment. Ekonomistyrningen av skolan, vården och annan offentlig verksamhet ärt ett relativt nytt fenomen. Lika nytt som de sjuknade resultaten i skolan. Allvarligast av allt är kanske att detta sätt att se på hur man bäst hushållar med resurser inte ens verkar fungera i näringslivet.

Företagsekonomiskt finns det inget att anmärka på Atlas Copco. Det blir emellertid ett samhällsekonomiskt problem genom att Atlas Copco inte är ensamt om denna spariver. Och de som inte riktigt lyckas hålla den lönsamhet de utlovat sjösätter stora besparingsprogram, som Volvo.

Som sagt, problemen i skolan är inga skolproblem. Det är symptom på ett mycket större samhällsproblem. Lösningen finns på samma ställe som problemen, hos ledningens syn på hur man bäst bedriver sin verksamhet och hur man på bästa sätt hushållar med resurserna man har till sitt förfogande. Se där, ännu en anledning att reflektera över den dåliga kvinnorepresentationen i landets styrelserum. De sägs att kvinnorna saknar kompetens. Det kanske är det som är problemet, att den kompetens som efterfrågas är problemet. Allt mer tyder på det.