Språkfilosofiska reflektioner 36

Det är sättet som något används på som är det centrala, inte vad det är eller hur det uppfattas. Handlingar och konsekvenser av handlande är vad som skapar kultur och bygger samhällen. Förändring såväl som kontinuitet, eller det rådande, kräver handling. Världen blir till genom handling, interaktion och är resultatet av skapande verksamheter. Tillblivelse är en kollektiv rörelse, framåt, uppåt, utåt. Ständigt på väg, i rörelse. Förändring och variation är så pass vanligt att det riskerar att osynliggöras. Tas för givet. Kultur fungerar på det sättet, den är i rörelse och blir ständigt till. Likt fiskar som tar vattnet för givet krävs det övning och mödosamt arbete under lång tid för att, först lära sig se förändringen och sedan ta in kunskapen och inse dess vidd och konsekvens för allt det man dittills hållit för sant. Inget blir sig någonsin likt efter att man insett detta. Det är som en intellektuell vattendelare.

Tyvärr måste man alltid ta hänsyn till makt. Makten är lika närvarande i vardagen, livet och samhället/kulturen som förändring. Makten och vetandet är dessutom två sidor av samma sak. Det ena går inte att förstå utan det andra. Och när dessa båda insikter sätts samman uppstår problem som inte går att lösa med hjälp av mer information. Vill man inte se förändring eller om man inte orkar göra vad som krävs för att förstå behöver man inte. Man är i gott sällskap om man väljer den vägen. Det är till och med så att den vägen är lättare att ta sig fram längs än den väg som Deleuze och Guattari pekar ut. Den vägen är finare och kantas av utmärkelser och skänker utövaren ära och berömmelse. Orsaken till detta fenomen är att den som förnekar förändring och som väljer att se kontinuitet och som säger sig sitta inne med Sanningen kommer att ge folket vad folket vill ha. Utövare av Royal Science, som jobbar med frågor där detta förhållningssätt fungerar tar på sig ansvaret för kunskapen och dess konsekvenser och kommer att belönas rikligt för detta. Makt föder makt och med makt öppnar sig möjligheter. Den som fått makt och som erkänts som värd att lyssnas på har allt att vinna på att förgöra den som anmäler avvikande åsikt eller som problematiserar utsagorna och det som hålls för sant.

Valet står mellan inflytande och vetande. Makt eller kunskap. En samvetsfråga, alltså. De flesta vill så klart ha båda, men det är svårt. Ännu en av livets alla kakor som måste ätas ELLER sparas. Jag har, med inspiration från Deleuze och Guattari, valt vetandet och kunskapen. Makt intresserar mig lika lite som rikedom. Jag sökte mig till högre utbildning och forskning för att få kunskap och jag är lärare för att det ger mig möjlighet att utveckla vetande. Makt och pengar är som jag ser det medel för att uppnå det man finner viktigt, inte ett mål i sig. Rikedom och makt är ett slags intellektets tomma kalorier. Det lockar mig inte alls. Jag vill inte få rätt, jag vill veta och lära mig. Vill utmanas och finner stor tillfredsställelse i att ändra åsikt för att jag överbevisats. Jag vill veta och lära mig mer. Och därför uppskattar jag Deleuze och Guattari, som också söker insikt och som är mer intresserade av verktyg för kunskapande än av vetandet i sig. De är konsekventa sin hållning till vetande. De utmanar kollegor som mer försvarar kunskap än söker insikt. Makten måste utmanas, oavsett var den finns, för den riskerar alltid att bli ett medel för bevarande av det rådande. Därför dekonstrueras Chomskys teorier om språk, för att dess sanningsanspråk ställer sig i vägen för kunskapen. 

"Major" and "minor" do not qualify two different languages but rather two usages or functions of language. Bilingualism, of course, provides a good example, but once again we use it simply for the sake of convenience. Doubtless, in the Austrian empire Czech was a minor language in relation to German; but the German of Prague already functioned as a potentially minor language in relation to the German of Vienna or Berlin; and Kafka, a Czechoslovakian Jew writing in German, submits German to creative treatment as a minor language, constructing a continuum of variation, negotiating all of the variables both to constrict the constants and to expand the variables: make language stammer, or make it "wail," stretch tensors through all of language, even written language, and draw from it cries, shouts, pitches, durations, timbres, accents, intensities.

Inget är något i sig själv, det är i relation till något annat som major blir major och minor blir minor. Det är inga egenskaper hos språken, det är en maktrelation. Och att det överhuvudtaget går att se på språk på detta sätt, orsaken till att det uppfattas som en utmanande tanke att inte acceptera den sanningen är att det finns makt kopplat till vetande, eller vetande kopplat till makten. Den formativa lingvistiken har accepterats som en sanning om språk och när något upphöjs till sanning blir det lättare att välja den vägen än vetandets kompromisslösa väg. Den som håller på ett vinnande lag får ett lättare liv än den som håller på förloraren. Jag finner dock inget kontroversiellt i tanken om språk som förs fram av Deleuze och Guattari. De säger inte att deras teori är sanningen, att inget annat sätt att se på språk är möjligt. Deras teorier är verktyg. Deras text förmedlar tankar som måste sättas i verket för att bli meningsfulla. De vill få oss att se och förstå förändring, vill hjälp oss inse kulturens föränderlighet. De utmanar makten, utan att göra anspråk på tronen. De kämpar för kunskapen och är lojala bara med vetandet.

Two conjoined tendencies in so-called minor languages have often been noted: an impoverishment, a shedding of syntactical and lexical forms; but simultaneously a strange proliferation of shifting effects, a taste for overload and paraphrase. This applies to the German of Prague, Black English, and Quebecois. But with rare exceptions, the interpretation of the linguists has been rather malevolent, invoking a consubstantial poverty and preciosity.

Väljer man att se Major och Minor ser man uppenbarligen det och det är svårt att resa invändningar mot makten, för den har allt att vinna på att inte utmanas och gör vad den kan för att presentera kunskapen på ett sätt som gör det svårt att hitta teoribyggets svaga punkter. Fast vill man veta, på riktigt är det precis det man måste göra: Utmana och söka svagheter, inte för att förgöra utan för att öka förståelsen. Är det språk man är intresserad av och vill förstå måste man leva med och förstå hur språk fungerar ute bland folk, över tid och i vardagen. Det är vad Deleuze och Guattari gör och då finner de inga överordnade eller underordnade språk, bara talade språk som används och som fungera mer eller mindre väl för det aktuella ändamålet.

The alleged poverty is in fact a restriction of constants and the overload an extension of variations functioning to deploy a continuum sweeping up all components.

Variation är den enda konstanten som existerar enligt Deleuze och Guattari och det är denna som ger sken av att det skulle finnas överordnade och underordnade språk. Och denna föreställning, när den passerar genom akademin och läggs i munnen av ansedda forskare med makt och inflytande kommer att göra det svårt för den som inte ser förändring och som har svårt att förstå kulturens påverkan på allt och alla, den som inte ser tillblivelsen och handlingarna som frambringar att det som ser solitt och oföränderligt ut. Vetande som inte utmanas blir sanningar bara därför, för att kunskapen accepteras som kunskap. Sanning är som sagt också ett resultat handling och kulturell kommunikation.

The poverty is not a lack but a void or ellipsis allowing one to sidestep a constant instead of tackling it head on, or to approach it from above or below instead of positioning oneself within it. And the overload is not a rhetorical figure, a metaphor, or symbolic structure; it is a mobile paraphrase bearing witness to the unlocalized presence of an indirect discourse at the heart of every statement.

Här blottlägger Deleuze och Guattri språkets och kulturens abstrakta maskin, kroppen utan organ. Redundansen och överflödet på mening som kulturen består av och som gör det möjligt att ta makten över vetandet är ett slags indirekt diskurs. Tanken på och upptäckten av detta fenomen är resultatet av ett annat sätt att söka kunskap, av nomadologisk vetenskap. Det är ingen sanning, det är en fråga som upprepas och som får den som lyssnar och vill förstå att se på världen och det invanda på nya sätt. Och det som fungerar kan betraktas som sant, men bara så länge det fungerar. Sanningar om sådant som förändras kan bara vara temporära. Det är vad Deleuze och Guattri säger och det är den tanken de utmanar lingvistiken med. Och det är detta som uppfattas som kontroversiellt, av dem som lierat sig med makten.

From both sides we see a rejection of reference points, a dissolution of constant form in favor of differences in dynamic. The closer a language gets to this state, the closer it comes not only to a system of musical notation, but also to music itself.

Språket som resonans, som mer eller mindre harmonisk förändring. Språk som relation, som ett fenomen som finns i mellanrummen och som aldrig går att nå i sig. Språk och kultur som förändring och variation. Väljer man att se på världen så, som relationer mellan, kommer man att se andra saker och man kommer att upptäcka nya möjligheter än dem man ser om man utgår från att världen består av autonoma enheter som är antingen överordnade eller underordnade och eviga.

Valet är vårt, det är upp till oss att avgöra vad vi vill och är intresserade av. Kunskap har inget värde i sig, den blir vad vi gör den till och går bara att värdera i relation konsekvenserna. Tillblivelse, förändring och variationer. Försök se på världen med sådana "glasögon", försök. Vad har du att förlora? Fundera åtminstone på det innan tanken avfärdas.