Vinna val, eller förvalta förändringsprocesser?

Politik, så som den kommit att se ut idag, inför den är jag kluven. Liksom inför mycket annat. Kanske är det, själva ambivalensen, en naturlig effekt av ålder och erfarenhet? För med perspektiv på nuet och med minnen av en annan tid är det lätt att bli nostalgisk. Man har glömt hur det var och lever på minnen av det man saknar. Om nostalgi tycker jag inte. Tanken på att det var bättre förr är förödande. Den går inte att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle på. Det krävs andra tankar för det. Tankar anpassade till och svarandes mot det som är, här och nu.

Politik är viktigt, centralt och avgörande. Politik är vad samhällen byggs av. Därför, och det är häri som min ambivalens bottnar, är det mycket olyckligt att politik betraktas som en tävling med vinnare och förlorare. Tydligast, som alltid, är det i USA. Kampen om vem som skall utmana Obama är igång, och den kommer att ta fokus från här och nu under hela året (läser bedrövad om ämnet i DN och SvD). Och i helgen har rapporterna från Vänsterpartiets kongress gett rubriker. Allt fokus ligger på Ledaren, på toppen. Några få som antas vara dem som strider och som skall lösa alla världens problem.

Alla vet att det inte är så som land och hållbara samhällen byggs, av en stark ledare (eller företag för den delen, och idrottslag). Ändå är det så det ser ut i retoriken och i medierna, och det påverkar naturligtvis inställningen till politik. När medierna jagar nyheter ser det ut som om politik var en tävling där sympatierna för den ene eller andre böljar fram och tillbaka beroende på vem som leder, vad som sägs och hur man framstår i TV-rutan. Men tittar man på hur det ser ut, ute i samhället, utifrån ett lite mer distanserat perspektiv, ser man att det rör sig väldigt långsamt.

Politik är det som bygger samhället. Oavsett hur man som enskild medborgare ser på saken, och hur lite eller mycket man intresserar sig för politiken, är det genom politiska beslut som samhället växer fram och förändras. Politik är ingen tävling. Det var inte bättre förr. Vi lever här och nu, tillsammans och av jordens begränsade resurser. Det är fundamentala fakta om livet. Ingen kan ändra på det, oavsett vilka löften man kommer med. Därför måste den insikten spridas, reflekteras över, tas in och genomsyra inte bara politiken, utan framförallt vardagen hos samhällets bas, medborgarna.

Det är svårt. Jag hör redan invändningarna. Så fort man talar om det som verkligen har betydelse och spelar roll, då dyker de upp, alla dem som målar i svart, som drömmer sig tillbaka till hur det var en gång för länge sedan. Det är lätt att få för sig att det går att backa tiden, men det går inte. Ändå är det vad så många önskar sig. Eller också önskar man sig en stark ledare, med tydliga löften. En symbol att två sina händer mot. Någon att anklaga när det inte blev som man önskade. Och många lockas av den rollen, av folkets jubel. Uppmärksamhet i medierna är ett slags drog.

Vad jag vill är inte att klaga. Bloggposten är inte en undergångstext. Det är istället ytterligare en text om vikten av ökad kulturvetenskaplig kompetens i samhället. Texten är skriven av en frustrerad kulturvetare som ser att så mycket skulle kunna vara så annorlunda. Om bara fler inser hur ting och tankar hänger ihop, hur kultur fungerar och hur samhällen blir till. Då kan man börja bygga ett samhälle som är hållbart, ekonomiskt, ekologiskt och socialt, över tid.

Det är inte ledarna som bygger samhället. Inte politikerna. Ingen enskild. Det är du och jag, i vardagen, tillsammans. Världen, samhället och kultur blir till i handlingar som man sällan tänker på som samhällsbärande handlingar. På ICA, när vi handlar på nätet, tar bilen till jobbet, i samtal på fikarasten, allt det vi gör, i vardagen. Genom att leva våra liv på det sätt vi lever det är vi alla med om att skapa det samhälle som vi sedan gillar eller ogillar.

Den insikten är enkel att ta till sig, men den gör inte det politiska arbetet enklare. Den kan inte användas för att styra samhället i någon speciell riktning. Det är utgångspunkten för allt vidare förändringsarbete. Insikten är ett resultat av kulturvetenskaplig forskning. Och om vi menar allvar med att samhället skall byggas på kunskap går det inte att förneka ovanstående insikter.

Tyvärr är det så att även vetenskap i hög grad handlar om att vinna eller försvinna. Spelet om tilldelningen av forskningsmedel, eller kampen om citeringar inom akademin, kan ibland vara lika hård och intrigerande som primärvalskampanjer och partiledarval. Olyckligt, så klart. Men även det är ett resultat av kultur, av vardagliga och skenbart triviala handlingar över tid.

Ingen kommer undan kulturen. Förstår vi det, om om den insikten i högre grad kunde genomsyra vardagen i hela samhället. Då kan ett annat, bättre och mer långsiktigt hållbart samhälle, växa fram snabbt.