Framtiden, samtiden och den bristfälliga förståelsen

Flyktlinjer handlar om kultur. Om nu någon missat det. Kultur. Säger jag så är det många som vet vad jag talar om. Det är en vardagsspaning. Eller, låt mig korrigera, många tror sig uppenbarligen veta vad jag talar om. Kultur, vill jag dock hävda, är inte bara svårt, det är dessutom ett av de mest missförstådda orden i världen. Man tror sig veta, bara för att det dyker upp bilder i huvudet. Men om man bara nöjer sig med att tro sig veta. Om man inte verkligen försöker förstå. Då vet man ingenting.

Kultur som forskningsområde, som utbildningsämne och som levd erfarenhet, angår alla som finns och verkar i samhället. Förstår man kulturen, då förstår man vardagen och livet bättre. Men det första man måste inse och ta till sig för att förstå kultur är att den varken är enkel att förstå eller möjlig att förstå, fullt ut. Kultur är till sin natur gäckande. Men det är bara ett problem för den som tror sig förstå, för den som anlägger ett vardagligt perspektiv på problemet. Vill man emellertid förstå kulturen måste man acceptera att den inte går att förstå fullt ut. Om man vill förstå på allvar vill säga. Och förstå måste man. Hur skulle man annars kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle?

Bloggposter på detta tema finns det många av här på bloggen. Det handlar inte om att jag har svårt att variera mig. Det handlar om att det är viktigt, eller avgörande, om man vill förstå den värld man lever i, vilket krävs om man vill vara med och förändra den. Därför berörs ämnet regelbundet, från olika infallsvinklar. Kulturforskning handlar om att undersöka förutsättningarna för förändring. Hur är förändring möjlig, vad driver förändring och vad bör man ta hänsyn till om man vill verka för förändring i en speciell riktning? Den typen av frågor kan sägas utgöra kärnan i ämnet kulturvetenskap, det tema kulturvetare improviserar kring. Och kunskaperna och färdigheterna som det arbetet ger är viktiga kuggar i alla samhällsmaskinerier.

Alla är intresserade av framtiden, på ett eller annat sätt. Alla som får leva och ha hälsan kommer att tvingas hantera framtiden. Alla måste planera för den oavsett hur de ser på framtiden och tänker kring den. Det är bara en av alla sanningar och utmaningar som kulturvetare arbetar med och forskar kring. Framtidshantering. Kulturvetenskap kan sägas handla om att skapa verktyg för att hantera verkligheten, den levda verkligheten, nu och i framtiden. Individuellt och kollektivt. Men för att göra det på rätt sätt måste man ha med sig och utgå från ovanstående insikter. Det första man måste acceptera är att framtiden är en öppen fråga. Det går att spekulera, men vad som kommer att hända vet ingen! Den som säger, "vad var det jag sa" han eller hon visste inte. Hen hade bara en åsikt bland andra som kom att realiseras. Framtiden finns inte och därför kan ingen veta. Basta!

Framtidsvisioner finns det däremot gott om. Och de existerar, kan studeras och bär på en hel massa spännande kunskap om kontexten de skapas i. Läser till exempel med växande fascination dagens Under Strecket, som handlar om boken Sverige år 2000. 24 framtidsforskare om morgondagens samhälle, från 1969. Texten återväcker minnen från min barndom. Jag känner igen visionerna och tankarna om vad man trodde skulle hända runt millennieskiftet, som inte kallades så då. Sekelskiftet sa man, och det mytomspunna året 2001. Oj vad jag fantiserade om det, då när jag var liten. Och jag var inte ensam. Framtidsvisionerna var inga fantasier, det var resultatet av vetenskapligt arbete.

Framtidsvisioner var inte längre någon spådomskonst, försäkrades i baksidestexten, utan var numera en etablerad vetenskap genom den nya framtidsforskningen. Dess metoder hade förbättrats med hjälp av bland annat datorer. Prognoserna var numera så säkra att de till och med kunde få en styrande effekt i sig, fick läsaren veta.

Det var i alla fall så man såg på det. Fast så här i backspegeln blir det uppenbart att man redan då visste att det trots allt var ett slags spådomskonst, om än vetenskapligt underbyggd.

Men trots den samlade kompetensen och försäkringarna om prognosernas vederhäftighet var bilden av Sverige och världen år 2000 slående spretig. Vildvuxen teknikoptimism blandades med nattsvart dystopi.

Detta är intressant. Fördelningen mellan optimistiska visioner och dystopisk oro, den säger något om samtiden som tankarna om framtiden genererats ur. Boken och Understräckaren är fylld av såväl undergångsfarhågor som optimism. Mycket av det som tas upp är gamla nyheter, oron för kärnvapen och klimatfrågan. Oljekrisen kommer först senare och med den en annan typ av oro. Förvånas lite över oron om antibiotikaresistens, men så vad det också väl insatta forskare som intervjuades i boken. En sak är högintressant. Synen på högre utbildning. Den passagen visar hur komplex frågan om framtiden är. Det står att man förutspådde att,

Nästan en tredjedel av ungdomarna skulle läsa på universitet. Och utbildningen skulle huvudsakligen gå ut på att läsa sig kommunicera. Tv skulle få en dominerande roll i undervisningen, och tidningarna skulle levereras direkt i brevlådan genom en teleprinter till en pappersrulle, där nyhetstexterna skrevs ut. Det var bara att gå och riva av det man ville läsa – direkt från brevlådan.
Opinionsbildning och politik skulle omdanas i grunden – den svenska konsensuskulturen var rentav hotad. ”Utbildningsexplosionen medför att stora grupper som tidigare på grund av bristfälliga kunskaper och dåliga kommunikationskanaler varit ganska tysta kommer göra sig ordentligt hörda”, menade en expert. Detta kan föra till att samhällsdebatten blir mer anarkistisk i den mening att de olika grupperna för fram vitt skilda idéer.

Med facit i hand kan vi konstatera att visionen överträffats, med råge. Idag läser fler än en tredjedel av varje årskull vidare på universitet och högskolor. Man läser emellertid inte kommunikation i någon större utsträckning, och den ökade andelen högutbildade har heller inte lett till större intresse för politik och samhällsfrågor. Det är viktig kunskap. Utbildning är ingen garanti, för någonting egentligen.

Idag kommuniceras det mer än någonsin. Ändå är kunskaperna om vad som händer i kommunikationen och hur interaktionen påverkar och kan påverkas, bristfälliga och styvmoderligt behandlade i utbildningssystemet. Både i visionerna och vår levda samtid behövs kulturvetenskaplig kunskap. För att kunna förvalta och utveckla samhället och världen; för att kunna upptäcka och förhindra missförhållanden. Kulturvetenskaplig kunskap och kompetens är viktig och samhällsnyttig, också.

Idag satsas mycket av resurserna inom utbildning och forskning på teknik och sjukvård. Hade man satsat på det som finns så att säga mellan tekniklösningarna och människors kroppsliga och själsliga problem. Om en tredjedel av pengarna satsas på livet, på kultur och levd verklighet, finns goda chanser att bördan på sjukvården lättar och att efterfrågan på tekniklösningar minskar. Det kan bli så, men om det blir så vet ingen. Det kan ingen veta.

Framtiden var, är och förblir en öppen fråga. Och just därför behövs kunskap om och ökat fokus på, det som sker här och nu. Vetenskapen om kultur handlar om det. Om det som finns och betyder något nu. Vet och förstår vi hur kultur fungerar, då kan vi både förbereda oss för framtiden och arbeta för att förändra den. För att nå dit måste vi bara förstå att framtiden är en öppen fråga, ända fram tills den inte är framtid längre, utan samtid.