onsdag 2 december 2020

Vad vi vet om vad som går att veta

Pandemin plockar verkligen fram det sämsta hos människor. Här tänker jag på de eviga debatterna, utfrågningarna och kritiska granskningarna på TV och de ändlösa diskussionerna på Twitter, som avslöjar en djupt problematisk och ovetenskaplig syn på och förståelse för kunskap bland forskare, politiker, journalister och allmänhet. Det är en oroande bild som framträder eftersom bristerna i förståelse för vad kunskap är, hur vetenskap fungerar och vad som går att säga med stöd i forskning. Kritikerna säger sig veta, men det enda som går att säga med säkerhet om kunskap är att just säkerhet är problematiskt. Ansvariga på FHM och i regeringen som har det yttersta ansvaret har ett omöjligt uppdrag för hur de än gör och vilka beslut som än tas och rekommendationer man än kommer med finns det någon expert som tvärsäkert hävdar att det som sägs är fel. 

Eftersom kunskapsläget rörande virus och pandemier är osäkrare än på många andra områden är det ännu svårare att säga något säkert om vad man borde göra istället för det som görs. Det faktum att kritikerna är så säkra borde diskvalificera dem men istället får de sprida sina anklagelser och sin misstro i TV, radio och de stora tidningarnas debattsidor. När behovet av tilltro till ansvariga på samhällets nyckelpositioner är som störst ägnar sig människor som borde veta bättre åt att undergräva förtroendet för både demokratin och kunskapen.

Vem skulle vilja bli opererad av en kirurg som ständigt avbryts i sitt arbete av journalister som ställer korkade frågor eller som hela tiden måste försvara sig mot diverse anklagelser från kollegor som hävdar att hen gör fel? När pandemin är över finns det tid för kritisk granskning av olika länders olika strategier, det är så mänsklighetens samlade kunskaper utvecklas. Granskningen av olika beslut och sätt att arbeta kan dock inte utföras förrän vi har facit i hand, och för att resultatet av det arbetet ska bli tillförlitligt måste man granska både besluten och siffrorna som nu tas för sanningen. Vi vet att olika länder dels mäter olika saker på olika sätt, dels har olika förutsättningar och det kommer signaler om att bland annat Kina manipulerat sin statistik. Det är vidare ett faktum att forskningsresultaten som hänvisas till har stressats fram. Alltså kan INGEN säga säkert om den svenska strategin är bra eller dålig. Och om alla länder agerar på samma sätt som det land som för tillfället ser ut att ha bäst kontroll över smittan och dödstalen kommer inga lärdomar av COVID-19 att kunna dras.

Jag lider med regeringen och ansvariga på FHM som trots att man tvingas arbeta under fullkomligt hopplösa och helt orimliga arbetsförhållanden ändå behåller lugnet. Det kanske kommer visa sig längre fram att det hade varit klokt om Sverige agerat annorlunda, men eftersom ingen vet något om framtiden kan heller ingen i efterhand säga att de visste något om resultatet som förr eller senare kommer att visa sig. Och den som påstår sig veta idag att det som görs är fel far per definition med osanning och borde inte erbjudas så mycket plats i medierna som de får.

Att vara kritisk är enkelt, det räcker att inta motsatt position, hänvisa till någon auktoritet utomlands eller någon studie som bekräftar det man redan "vet" och inte tveka för att framstå som man vet vad man talar om, men det är dumheten och okunskapen som talar. INGEN kan vara säker på sin sak, särskilt inte i det läge som världen befinner sig i just nu! Respekterar vi inte detta grundläggande vetenskapliga faktum kan vi lika gärna lägga ner skolan och sluta satsa på forskning för då betyder kunskapen ingenting.

Inga kommentarer: