Det får bli några korta tankar om ett angeläget ämne innan jag drar iväg på lite hemester. Kanske är det en personlig hang-up, jag har, det kan absolut vara så. Men jag är inte unik, så det borde åtminstone finnas några som delar min uppfattning och liksom jag irriterar sig på all överflödig information som tränger sig på i vardagen. Och jag tänker här inte bara på reklamen som blir allt mer påträngande eller försöken att påverka oss. Bloggposten handlar heller inte om telemarketing och oönskade sms. Mycket av det där går att med olika tekniker komma runt.
Det jag tänker på här är den fördumning som blir konsekvensen av all information som ständigt upprepas. Vi förväntas idag inte (kunna) ta eget ansvar, eller om det är informatörerna som försöker undvika att anklagas för underlåtenhet att informera. Trots att vi inte har samma lagstiftning som i USA där alla kan bli stämda för allt och där man ser sig tvingad att informera om självklarheter för att slippa stå till svars för idiotiska handlingar som utförs för att kunna anklaga företag för de men man ådrar sig eller för risken man utsatt sig för. Jag tänker att det säger något om ett lands generella intelligensnivå och bildningens kvalitet om man måste informera befolkningen om att man inte ska dricka vattnet från toaletten.
Förväntningarnas makt är stor och bemöts man som mindre vetande eller om det i allt fler sammanhang utgås från att man inte vet eller förstår även de mest basala blir man dum. Kunskap är som kondition, den måste underhållas för att hållas levande och det krävs eget ansvar och möda för att skaffa sig den. Tänker vi oss att det är lärarnas ansvar i skolan att ge eleverna kunskapen som behövs för att klara sig på högskolan blir det svårt att agera student, särskilt som systemen för kvalitetssäkring i den akademiska världen bygger på den kunskapsvidriga uppfattningen att vetande fungerar som bilbyggande längs löpande band. Och inte minst för att högskolornas ekonomi är knuten till genomströmningen.
Där och när allt fler bara gör vad de blivit tillsagda att göra utarmas kompetensen att lyssna, lära och utveckla kunskap på egen hand. Till och med läsande betraktas som överföring av information, och eftersom förlagen tjänar mer pengar på ljudböcker bidrar det till passiviseringen. Har man väl vant sig vid att få information om allt blir man handfallen om den saknas eller uteblir. Och när detta blir en självklar del av kulturen ökar risken att demokratin avskaffas. Diktaturer bygger nämligen på lydnad och eftersom kunskap och eget ansvar är det enda vaccin som finns mot totalitarismens framväxt är det jag skriver om här ingen liten sak. Visst kan jag uppfattas som en grinig gammal gubbe som drömmer sin tillbaka, men denna text handlar inte om hur det var utan om vad som ligger i farans riktning.
Följande, det som triggade mig att skriva texten, kanske jag är ensam om, så därför tar jag det sist. Jag har fruktansvärt svårt att skärma av omvärlden, även med brusreducerande högtalare (som verkligen är en välsignelse) störs mina tankar av all den meningslösa information som upprepas varje dag, flera gånger, på pendeltåget där alla resenärer betraktas som om det var första gången de åkte tåg. Jag kan acceptera att jag måste visa upp biljetten, men det stör läsningen som jag försöker ägna mig åt under resan. När jag väl störts i min koncentration tar det tid att hitta tillbaka, vilket gör det svårt att läsa under pendlingen till och från arbetet. Om jag visste att det enda som ropades ut var nästa station och om man slapp visa upp biljetten för konduktören varje gång skulle jag med hjälp av mina högtalare kunna fokusera fullt ut på läsandet och på det sättet utveckla mina kunskaper och hålla min intellektuella kapacitet levande.
Hoten mot bildningen är många och här har jag bara pekat på några saker. Men nu ska jag njuta av ledigheten och dess möjligheter att läsa och tänka, skriva och samtala, samt det faktum att jag inte behöver utsatta mig för arbetsvardagens alla störningsmoment.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar