I hallen där hemma, i en bokhylla står Nationalencyklopedin. 20 halvfranska band med guldsnitt. Jag tittar nästan aldrig i böckerna, men eftersom de representerar det samhälle jag växte upp och fick min utbildning i skulle jag aldrig drömma om att göra mig av med dem. Så fort projektet lanserades började jag betala och när böckerna efter några år började ges ut var det med förväntan och tacksamhet jag med några månaders mellanrum hämtade ut paketen på posten. Stora, tunga paket, fyllda med kunskap. Utgivningen sammanföll med att jag sa upp mig, avslutade min bagerikarriär och började studera, och sista bandet kom ut innan jag blivit doktorand och började få lön. Det faktum att jag betalade för böckerna under den tid i livet då jag var som allra fattigast, bidrar säkert till känslan. Även om jag inte hade pengar fick uppslagsverket och alla andra böcker jag köpte när tillfälle gavs mig att känna mig rik.
Timingen för projektet var inte den bästa, men 1977 när arbetet inleddes, och inte heller när böckerna började ges ut, 1989, kunde någon ana vilken enorm förändring Internet skulle innebära. Genom att flytta allt till nätet och ta del av dess enorma möjligheter skulle allt bli så mycket bättre. Och visst har digitaliseringen inneburit möjligheter, ingen tvekan om det. Men allt blir inte bättre genom att digitaliseras, en massa värden går förlorade i överföringen och en hel del nya problem uppstår.
Det är sorgligt att tänka på det idag, men böckerna i bokhyllan i hallen påminner mig om vilket värde som bildningen hade i samhället jag växte upp och fick min utbildning i. På den tiden satsades det verkligen på utbildning och kunskap, och det svenska skolsystemet ansågs vara ett av världens bästa. Idag satsas det enorma summor på digital teknik, samtidigt som kunskaperna och intresset för skolan sjunker. Vad som är hönan och ägget är omöjligt att uttala sig om, och det spelar heller ingen roll för det är som det är. Kunskapskrisen är ett faktum, och gör vi inget åt den saken kommer vi inte att kunna hantera alla andra problem.
För mig representerar NE, eller banden som står där i hallen är i alla fall en påminnelse om, kunskapens förlorade värde i dagens samhälle. Det är talande att bokförlaget Bra Böcker, som fick uppdraget att ge ut NE, likviderades 2000. Bokförlaget var ingen kassako för aktieägarna, pengarna som företaget drog in gick till böckerna som finns kvar (även om många gjort sig av med de skrymmande banden). Senare tiders satsningar på digitala lösningar har lett till stora vinster för aktieägarna medan systemen man säljer ständigt byts ut för att upprätthålla efterfrågan och vinsten (som idag sällan återinvesteras i verksamheten).
Böckerna i hallen bekräftar för mig relevansen i tanken på att bildningens värde är det som finns kvar när man glömt vad man lärt sig. Även om jag inte bläddrar i böckerna fungerar deras existens som påminnelse om kunskapens värde. Medieforskaren Marshal McLuhan förknippas med uttalandet (han skrev det tydligen aldrig, men menade definitivt att): the media is the message. Och det stämmer. Internet gör oss rastlösa och dess innehåll är flyktigt och försvinner snabbt i det växande flödet som skapas för att fånga vår uppmärksamhet så att företagen som agerar på nätet kan sälja information om oss till andra företag som säljer på oss varor och tjänster.
Ord som fästs på papper och bundits in i läderband finns kvar och är tillgängliga så länge pappret inte förmultnar. När man köpt en bok äger man den och kan sälja den vidare eller ge bort den. Filer på nätet äger man inte ens om man skrivit dem själv. Bloggen äger mig; jag har i alla fall inte kontroll över texterna jag publicerat här. Jag vill inte tillbaka och är egentligen inte nostalgisk, för jag lever här och nu och har massor av projekt som jag vill jobba med, både läs- och skrivprojekt. Jag oroar mig dock över utvecklingen eftersom böcker idag betyder allt mindre för allt fler människor. Ingen kontrollerar kulturella förändringsprocesser, men negativa rörelser kan förhindras om många inser vad som ligger i farans riktning, och ingen kan stoppa verkliga folkrörelser. För att kunna värna bildningen, vars värde är oändligt (men ligger i framtiden) krävs handling av alla oss som bryr oss.
Kunskap är något annat än känslor, den kräver något av oss, men mödan betalar sig. Stannar vi inte upp och tänker efter vad som verkligen betyder något för oss och vad som gör våra liv meningsfulla kommer företag som ger oss vad som känns bra för stunden att kontrollera våra liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar