fredag 15 juli 2016

Tankar som tänkts 4

Vill hålla igång bloggen även om jag har svårt att skriva på resa. Återvänder därför till tankar som tänkts och poster som publicerats här på Flyktlinjer genom åren. Under tiden som jag färdas per bil genom landet och även en sväng in i Norge publiceras här texter som jag fortfarande står för men som hamnat lite i skymundan. Hoppas sedan kunna återvända till skrivandet, inspirerad och med nya ingångar till och uppslag att förstå kultur med hjälp av.

Läser SvD på nätet och hittar en artikel om caféerna i Wien på 1800 och det tidiga 1900-talet. Har alltid trivts på café och sörjer det faktum att jag allt för sällan har tid att få kontinuitet i besökandet. Det är bara den allt för korta stunden på morgonen, på Centralen i Göteborg, innan tåget till Trollhättan, som det finns tid att sitta ner och läsa med någon typ av regelbundenhet. Annat var det när jag var student. Då tog jag spårvagnen på morgonen, från Kortedala, ner till Brunnsparken och promenerade bort till Ahlströms. Där satt jag sedan ett par timmar och läste, medan lokalen sakta fylldes med folk. Sedan drog jag vidare. På lunchen promenerade jag, i väntan på lediga bord, och smälte den inhämtade kunskapen. För det lärde jag mig snabbt, att man kan inte sitta hur länge med en kopp kaffe som helst. Inte om det är fullt. Ägaren bedriver så klart inte välgörenhet. Men när lunchgästerna återvänt till sitt arbete fanns det plats för en fattig med kunskapshungrande student igen. Jungrens hamnade jag ofta på, innan jag tog mig an backen upp mot Humanisten. Där jag förberedde mig för kvällens föreläsningar.

Det var så mina dagar som student såg ut, när jag väl hittat ett upplägg som passade mig. Läsning, på café, på dagen, och föreläsning på kvällen. Det var mitt sätt att få ut mesta möjliga av den dyrbara tid jag köpte mig för pengar från CSN. På café upptäckte jag att sorlet hjälpte mig att hitta koncentration och hålla fokus. Hemma, ensam eller i en tyst läsesal på UB, får jag panik. Tankarna far som blixtar genom huvudet och intrycken är svåra att sortera. På café där det är lagom stimmigt lägrar sig ett lugn och kunskapen som böckerna ger kan sorteras och bearbetats. Tänk om jag förstått det när jag gick i grundskolan. Nu är det inte så, och bättre sent än aldrig. På café, alltså, hittade jag vad jag behövde för att förlösa min potential. Därför är det med glädje jag läser Lisbeth Lindeborgs artikel, som avslutas så här.
En avslutande fråga är om kaféerna har någon särskild betydelse i dag. Svaret är nej. Det slags människor som befolkade kaféerna finns inte längre. ”Generation Starbuck” som med coffee-to-go hetsar från den ena upplevelsen till nästa har inte tid för den koncentration som utmärkte kafébefolkningen för hundra år sedan. De som alltså vill återuppliva kafékulturen måste anpassa sig efter det som är wienerkaféets egenart: tid för kreativitet och utrymme för inspiration. Följaktligen var den bärande frågan på en utställning på Museum für Angewandte Kunst i Wien sommaren 2011, i anknytning till ett forskningsprojekt om kafékulturens framtid: ”Wie schnell darf ein Kaffeehaus sein?” – ”Hur snabbt får ett kafé vara?”.
När jag satt mer regelbundet på café var det på anrika ställen med tillhörande konditori och egna bagare. Idag är det i princip bara Ahlströms som håller stilen. Braütigams, Petterssons, Palays, Pettersens har försvunnit eller förvandlats till oigenkännlighet. Med dem försvann också den cafékultur som jag förknippar med lärande. Jag läser som sagt fortfarande, men det är på en annan typ av plats än dem jag hittade och trivdes på då. Visst finns Ahlströms kvar, men det ligger lite utanför mina vägar idag, tyvärr. Liksom Jungrens, fast dit går jag oftare. Idag trivs jag nog allra bäst på fiket som ligger i Nils-Erikssonsterminalen. På Espresso House, inne på Centralen, där trivs jag inte alls. Hög musik och klämkäck personal som instruerats att alltid fråga, alla om de vill ha något mer. Fast man står med jämna pengar, och uttryckligen har sagt att det var en kopp, svart, bryggkaffe man ville ha. Ändå får man frågan: Skall det vara något mer?

Synd att det har förändrats, i den riktningen. För därigenom har en kultur försvunnit, eller vad är hönan och vad är ägget, egentligen? Kontentan av det som hänt är att det finns allt färre platser kvar i världen för läsning, samtal och kunskapsutveckling. När man bara får en stund här och där, på tåg, i väntan på tåg eller på något eller någon annan. Då går något viktigt förlorat. Tid och plats för eftertanke och reflektion. Jag är privilegierad som kan ägna mellandagarna åt just det, reflektion och eftertanke. Vart är vi på väg, som värld och som samhälle? Vad skall hända med Humaniora, på Högskolan Väst och i akademin? Vad är en människa, kunskap och makt? Sådana frågor hör inte hemma på, eller trängs undan (mer eller mindre medvetet) på ställen som är byggda för snabba möten, hastiga energitankningar eller två minuters vila innan man drar vidare till nästa affär. Är det skiftet från en arbets-/kunskapsetik, till en konsumtionsetik som slagit igenom i det offentliga rummet?

Olyckligt att det blivit så, att tiderna och platserna för eftertanke och reflektion har krympt. Vet inte om det är därför som Björklund och andra fått för sig att det går att effektivisera utbildning. En treårig utbildning tar tre år, varken mer eller mindre. Och det spelar ingen roll hur mycket man läser under de där tre åren, det är tiden i utbildningssystemet som räknas. Läser man mindre får det så klart konsekvenser, men den som läser mer fördjupar bara eller kanske vidgar sitt vetande. Men en treårig utbildning tar tre år. Utbildning är inte det samma som ett antal kurser, böcker och föreläsningar. Det är först och främst en mognadsprocess. Tid, eftertanke och något att reflektera över. Det är vad utbildning handlar om och går ut på. Effektivitet är därmed omöjligt att införa i utbildningssystemet. Effektivitet utarmar kunskaperna, försämrar förmågan till reflektion och leder till ett dåligt rustat samhälle. För att möta framtidens utmaningar och problem vilka ingen idag kan ana (och det handlar inte om brist på fantasi, det är en fundamental egenskap i världen. Att den inte går att förutse på sikt), krävs att befolkningen har tillräckligt med kreativitet, nog med kunskaper och en väl utvecklad kollektiv förmåga att reflektera över tillvaron. Det får man inte om man har sitt primära sikte inställt på shopping och beställer en latte, to go.

Fler caféer, mer tid till eftertanke, samtal och kritisk reflektion. Det är vad långsiktiga samhällen byggs ifrån. Det går inte att återkalla det gamla Wien och dess kultur, men det går att låta sig inspireras av det som fungerade då. Det går att skapa en ny cafékultur, om tillräckligt många tar sig tid och vill. En ny syn på kunskap och en akademi där innehållet överordnats formen kan skapas genom politiska beslut. En annan värld är möjlig

6 kommentarer:

Anonym sa...

Kan hålla med om i stort sett varenda rad du skrivit i detta inlägg. Här får du tips på bra kafé om du dyker upp i Stockholm och har en timme över eller två för att ta en kopp och vara öppen för att möta alla möjliga typer av människor eller bara sitta för dig själv i ett hörn i trevlig miljö.

http://www.citykonditoriet.com/

Om du är intresserad av att prata med ännu mer speciella personligheter från jordens alla hörn, ibland med de mest osannolika livsöden, så besök Klara kyrkas enkla, frivilligdrivna kafé (i kyrkan närmast Centralstationen), öppet vardagar 12:30-15 året runt. En mer tillåtande plats i huvudstaden får man leta efter.

Det jag däremot kan tycka är lite synd är att man i hyfsat sociala miljöer snarare får gå in i rollen som lärare/undervisare mer än att vara den som blir inspirerad och får ta in något nytt från andra. Människor är ofta så vilsna och lyssnar på den som lätt tar till orda och har tänkt - oavsett vad man tänkt. Att bara vara en som tänkt verkar vara så ovanligt, åtminstone bland många jag möter spontant. Nå, det är ju bra att kunna påverka och vara en givare. Men tycker fortsättningsvis, i mitt högmod kanske, att läsande är bland det enda som ger mig något verkligt nytt. Mitt möte med människor (i verkligheten alltså, inte på nätet) verkar ofta ge dem mer än det ger mig själv. Kanske är det något med min inställning som behöver "ställas om".

Eva

Eddy sa...

Stort tack Eva! Letar ständigt efter det perfekta caféet och ska kolla dessa nästa gång jag är i huvudstaden. När det gäller samtalskompetens tror jag det är något som behöver värnas. Borde vara del av skolans uppdrag och innehåll.

Anonym sa...

Nå, perfekta kaféet får du nog leta vidare efter. ;) Kom att, efter jag skrivit förra kommentaren, tänka på hur chockad du kanske skulle bli vid mötet med bl a människor från samhällets absoluta botten. Men å andra sidan vet jag inte så mycket om dig, dina erfarenheter och vad du tål.

Vad menar du med samtalskompetens? Samtal med andra är något jag fokuserar mycket på och efteråt blir det förmodligen en hel del onödig analys. I nuläget uppfattar jag att det är viktigt att parterna har liknande kunskapsnivå, om än inte nödvändigtvis inom samma områden, för att ett samtal ska bli ömsesidigt givande. (Just därför anar jag att de flesta samtal jag har inte är ömsesidigt givande för att de förs med personer som antingen är mer kunniga än jag eller tvärtom.) Men detta synsätt är allt annat än optimalt då kunskap överhuvudtaget inte borde ha någon direkt betydelse för samtalets kvalitet. Ett samtal är ju ett möte med en annan människa och kan man inte möta andra förbehållslöst så kan inte ett äkta samtal komma till stånd. Tycker sådant är knepigt. Håller tillbaka mig själv mycket i varje samtal och möte. Utåt sett kan det verka vara tvärtom dock. Människor är så olika, håller olika avstånd eller har inte samma gränser till exempel mellan sig själva och det som man pratar om. Den ena kan ha specifika mål med samtalet. Lätt att det blir missförstånd och att den ena kanske måste trippa på tå. Ja, oj det är inte lätt!

Det är just pga av det här med samtalsgrejen som jag intresserat mig så mycket för personlighetstyper. Under samtal med en okänd människa försöker jag så snabbt som möjligt bedöma typen för bättre kommunikation. Hjälper det? Mycket! Men att anpassa sig så mycket efter andra, utan att de har någon aning om det, är påfrestande.

Intressant att du tar upp samtal inom skolan. Det är ju det som är det intressanta med att vara lärare, detta med att (tro sig...) få samtala med elever om intressanta saker. Men som det är nu är det inte lätt. Elever uppfattar samtal som något som stör, de vill "börja arbeta" som om skolan handlar om produktion av oreflekterat arbete i form av synliga skrivprodukter, provresultat och därefter betyg. Att det skulle handlar om elevernas tanke- och känslovärld, att öva deras förmåga att uttrycka egna och gensvara på andras genomtänkta tankar, är tyvärr alltfär främmande, även för skolledningar verkar det som. Detta skulle ju utan tvekan kraftigt underlätta och kvalitetsmässigt förbättra även deras synligt produktiva arbete sedan och lättare leda till fina betyg utan felaktig typ av anstränging, sjukdomsalstrande stress och ständiga frågor och konflikter om vad som krävs för A. Den som aldrig fattar vad ett A står för kan sällan förtjäna det. Men det går tvärtemot dagens synsätt på betyg.

Eva

Anonym sa...

Måste erkänna att jag verkligen hade hoppats på svar på min fråga om din syn på samtalskompetens. Ja, det låter ju lite tekniskt förstås men om du kan hänvisa till något inlägg du kanske redan skrivit om sådant så vore jag tacksam. Sedan kan man ju tolka det som att du inte skriver om annat nästan.

För övrigt:

Börjar förstå (eller inte alls förstå, vet ej vilket för är fortfarande förvirrad) varför jag tyckte det varit så knepigt att studera idéhistoria. Du uttrycker dig i din blogg nästan, i mitt tyckte, lika luddigt, svävande och mångordigt som lärarna jag haft. Är så van vid tidigare studier att det mesta är klart och tydligt, inga konstigheter med att förstå vad saker handlar om och hur lösa uppgifter och klara tentor. Inte mycket har tidigare lämnats över för alltför mycket tolknngar är min egen förklaring till den skillnad i svårighetsnivå jag upplevt på senare tid.

Jag har läst din blogg i drygt ett halvår, dessutom betydligt fler inlägg än enbart de för dagen färska. Kontentan nu är att jag på sätt och vis lärt mig en hel del men samtidigt har jag aldrig känt mig dummare, mer obegåvad och okunnig. Mitt självförtroende har sjunkit markant, mitt intresse för att lära mig mer finns fortfarande men är nu tveksam till om det är möjligt. Det verkar som jag nått gränsen för min förmåga redan och den insikten är allt annat än glädjande. Skyller jag på dig nu? Ha, naturligtvis inte! Men har aldrig haft denna upplevelse förut. Det är slut liksom. Bara att packa ihop.

Eva

Eddy sa...

Hade mycket att göra när jag läste Eva, och sedan glömde jag. Samtalskompetens tänker jag som en utvecklad förmåga att vara nyfiken, vilja lyssna och kunna ändra ståndpunkt. Det handlar vidare om att förstå tystnadens och tidens betydelse samt eftertankens nödvändighet. Samtalskompetens handlar om att vilja ta sig framåt tillsammans, inte mot ett på förhand bestämt mål utan dit det verkar bäst att ta sig, givet förutsättningarna.

Känner igen mig i dina våndor. Länge trodde jag att jag inte kunde och höll mig därför tillbaka. Fick panik om jag fick frågor och läste, läste, läste. Sedan upptäckte jag att om jag satte ord på mina tankar fick de ett eget liv, och sedan höjde jag ribban för mig genom att tvinga mig ta ställning, sätta ner foten och uttrycka tankarna jag har, utan att tänka på det dåliga självförtroendet. Sedan läste jag mina egna texter, och tänkte att näta text ska bli bättre, nästa, nästa. Det är fungerat för mig och jag är övertygad om att det fungerar för dig. Kunskap om kultur och idéer kräver att man uppfinner mening, inte att man leta efter den, för den finns inte, den måste skapas och sedan modifieras.

Ge inte upp!

Anonym sa...

Tack för ditt svar Eddy. Tvivlar inte på din välvilja men tror inte att du förstår vad jag menade. (Det kanske inte är nödvändigt heller.)

Jag uppfattar det inte som att jag håller mig tillbaka. Jag har varit mycket aktiv i mina studier, varit den absolut mest talföra på seminarierna, haft flest synpunkter, klagat och undrat mest... Men säkerligen har ingen annan ägnat tre terminer (om än inte på heltid) åt samma grundkurs, gått om 75% av delkurserna och ändå inte kammat hem mer än 50% av poängen. Dessutom gått ytterligare kurs på samma institution som överlappar de tidigare och inte heller där ens försökt göra tentan. Luddigheters luddigheter säger jag bara. Ingen tid till att gå på djupet för att äntligen förstå något. Pladder och åter pladder. Men tentan, nej det är något annat. Stora frågeställningar lämpliga för hela böcker men ska rymmas på max futtiga x antal tecken på just specifika y sätt och inte z för då blir det F.

Och så misstänksamheten om plagiat. Attityd från vissa att "vi tror du försöker fuska så vi har koll så du vet". Ärligt talat är jag inte förvånad, hur annars klara tentorna utan särskild fallenhet för denna typ av studier, utan begåvning över den normala? Kanske bör man ha särskilt intag på kursen, varför inte en intervju och inte poängförtur som säger nada om verklig kunskap och bara allmän behörighet? Själv vill jag inte fuska så jag lägger ned projektet hemtentaskrivande direkt. Liksom många andra uppenbarligen. Skillnaden är väl att jag inte gett upp där andra gör det omgående, kanske pga problem med studiemedel. Själv finansierar jag det med privata besparingar. Dags att ge upp nu när en tredjdel av dem redan försvunnit - utan att ta alla poäng.

Lärdom: Har snart mer koll på området för denna kurs än områden där jag är behörig att undervisa på gymnasienivå. (Det säger nödvändigtvis inte det man tror det säger.) Satsa på det tydliga, ytan, ta poäng, överväg fusk... NEJ! Där träder min stränga överjag i funktion så det går fett bort.

Jag borde aldrig ha släppts in på kursen överhuvudtaget! Med hjärnröntgen vid intaget eller inlämnande av hårstrå för analys hade kanske mina (dåliga) förutsättningar redan förutsetts och åtgärder vidtagits att hålla mig på avstånd från de smartas skara. Till allas vår långsiktiga glädje.

Kanske blir du i hemlighet lite glad över dessa halvironier och vredesutbrott. Jag menar, det visar ju bara att det ju fortfarande finns institutioner där man håller fanan högt och kräver mycket av sina studenter och är mindre bekymrade över dålig genomströmning. Externa granskningar av utbildningen har ju givit bra resultat - "Hög kvalitet". Ja det tror jag det att de som granskat kursen sett kvalitet. Inga dumbommar har syn nog att pricka rätt genom nålsögat. Den som "bara" tagit en fil kand där är garanterat en långt över genomsnittet bildad person.

För första gången förstår jag varför vissa (om än krympande skara kan jag tänka) har sådan respekt för utbildade människor. Själv har jag aldrig haft det då jag aldrig sett mig själv på det sättet. Studierna har tidigare varit för lättsamma för att jag skulle haft fog för en sådan uppfattning.

Men de finns människor som är värda denna respekt. Tecknet är att de är sådana man inte så lätt förstår sig på. De är sådana man lätt missförstår. Alltså finns där mycket att förstå men som man däremot inte nödvändigtvis har förutsättningar att kunna förstå. Det i sig är en viktig kunskap.

Jag är definitivt inte en av dem särskilt värda respekt, oavsett mina flera hundratals poäng från ett av Sveriges största universitet.

Eva