Språket och makten över tanken

Nyckeln till tankevärlden och den analytiska förmågan är språket. Där finns identiteten och däri ligger individens hela potential. Den som inte har ett språk går ut i livet med ett allvarligt handikapp. Språk är inget någon bör ta lätt på, ändå är det just precis det vi gör. I jakten på individuella fördelar för jag, mig och mitt är många beredda att göra vad som helst för att skaffa sig fördelar. En sådan sak är att låta barnen gå i skolor där engelska är förstaspråk. Läser om detta och möjliga konsekvenser av det på SvD, i en krönika av Olle Josephson.

Alla språk är inte lika fina. I Sverige är engelska finast. Det blev tydligt när BethAnne Yoxsimers Paulsrud i torsdags lade fram sin doktorsavhandling ”English-medium instruction in Sweden”. Den handlar om svenska gymnasister med stora delar av sin undervisning på engelska. Paulsrud är i princip positiv till undervisningsformen. Med genomtänkt pedagogik och balans mellan språken skulle den kunna bidra till att eleverna utvecklade båda språken. Men hon menar att det är omöjligt så länge det ena språket sätts framför det andra.

Människan kan hantera flera språk, men behöver ett huvudspråk. I jakten på makt och inflytande är många dock, som sagt, beredda att gå långt. Till och med så långt som att utplåna sig själv. Forskningen kring Artificiell Intelligens är ett tecken på detta, eller utvecklingen av robotar. Det man har duger inte, gräset är alltid grönare på andra sidan. Jag ser denna längtan, denna iver och detta sökande efter lösningar bortom och utanför den egna sfären som djup mänsklig. Det är samma längtan som religionen ger uttryck för. Samma logik som Jan Björklund använder för att sälja in idén om att Sveriges enda väg fram är att rekrytera internationella elitforskare. Det är en väg som leder fel. Tokfel!

Engelskspråkiga klasser finns på kanske var fjärde gymnasieskola. Paulsrud har intervjuat lärare, rektorer och elever. De ser klasserna som ett elitprojekt som ger skolan ”internationell profil”.

Elitsatsningar finns överallt. Inom sporten, även om vi vet att Svenska framgångar vuxit ur djupen av folkhemmet, ur bredden och friheten att gå sin egen väg. Inom forskningen där det enda som räknas är Nobelpris och excellens. Inom politiken där det är viktigare att vinna val än att, på ett långsiktigt hållbart sätt, förvalta landets resurser. Den enda vägen leder förr eller senare till att någon ska bort, även om vi dels vet att den tanken kan få fruktansvärda konsekvenser (tänk, etnisk rensning), dels vet att alla tror sig vara bättre än genomsnittet. Tron på den enda vägen är bara ett exempel bland många på kulturens innboende motsägelsefullhet och paradoxala struktur. Därför är Paulsruds forskning viktig. Hon visar att det inte är språket som är det viktiga, utan makten och de fördelar individen får på kort sikt.

De intervjuade är inte så språkintresserade. De tycker att de i stort sett kan tillräcklig engelska. De problematiserar inte att studier i biologi eller samhällskunskap på engelska innebär inlärning av ett särskilt ämnesspråk, som kan kräva speciella undervisningsformer. Och aldrig drar de paralleller med undervisning i svenska som andraspråk eller invandrarelevers modersmålsundervisning – trots att de gedigna erfarenheterna av flerspråkig ämnesundervisning finns just där. Men det är lågstatusämnen fjärran från högstatusklasser på engelska.

Den makt som engelskan ger eleven är en makt som bara fingerar i Sverige, för engelska kommer aldrig att bli elevens förstaspråk så länge som man lever och växer upp i Sverige med svenska föräldrar. På kort sikt ger undervisning på engelska naturligtvis fördelar, för individen som ser om sitt hus och som är om sig och kring sig, men på lång sikt riskerar det tvärt om att bli en nackdel. Både för Sverige som nation och för människorna som växer upp här, liksom för den svenska skolan och kunskapsnivån i landet. Betänk att Sveriges framgångar som land är ett resultat av folkskolan som var samma för alla. Elitsatsningar är bara en fördel för eliten och det sättet att tänka främjar egoism, vilket aldrig kan vara en stabil grund att bygga ett land eller en framtid på.

I undervisningen befästs språkhierarkin. Engelska är uppvisningsspråket när man talar till hela klassen eller ska skriva prov. I övrigt blir det mest svenska. Paulsrud undersöker inte studieresultaten, men annan svensk forskning har inte kunnat påvisa nämnvärt bättre engelskkunskaper. Och elitklasselevernas svenska går snarast bakåt.

Och när språket, förstaspråket utarmas utarmas tankeförmågan och på sikt raderas alla eventuella fördelar ut. Det finns inga genvägar till varaktig framgång, varken för en individ eller för ett land. Det är tron på att det går att med hjälp av en quick fix se till att höja resultaten som är svensk skolas största och mest allvarliga problem. Det är inte det Björklund gör, utan det faktum att han väljer en enda väg som är problemet. Och han står tydligt bakom den typ av utbildning och den syn på vad som är skolans uppgift som dessa skolor bygger på. Vi säljer ut en trygg framtid för att få en en högst osäker chans att glänsa under femton minuter i rampljuset. Det är galet och farligt och fullkomligt ohållbart. När vi som lever i Sverige inte bryr oss om vårt språk kommer vi att hamna på efterkälken i förhållande till dem som har Engelska som förstaspråk, eller kinesiska. Det är inte genom att överge sitt modersmål som man vinner framgångar, det är genom att utveckla det parallellt med andra språk, genom att låta det vara basen som allt annat bygger på, som Sverige kan hoppas nå framgångar och fördjupade samt breddade kunskaper.

Man har undersökt hur de utvecklar sitt skrivande om samhällsfrågor. I engelskspråkiga klasser på hösten i årskurs 1 är ordförrådet relativt avancerat: goda förutsättningar, bristande förmåga. I ”vanliga” klasser är det enklare. I årskurs 2 på våren blir det tvärtom. Svenskspråkiga klasser börjar erövra ett ämnesanknutet ordförråd, medan engelskklasserna snarare regredierar till trivial vardagssvenska.

Så fungerar engelskspråkig undervisning i dagens svenska skola: sociala och språkliga hierarkier förstärks när segregationscentrifugen snurrar allt fortare.

Elitsatsningar ger oss visserligen en elit, men det är en elit som bara har makt. Och det blir då en makt som riskerar att vändas mot allmänheten, mot oss alla och våra möjligheter att bli en stolt nation som ligger i framkant och som kan visa vägen för resten av världen.

Konkurrens och satsningar på några få gör alla till förlorare, om det är kunskap vi söker, om det är en kunskapsnation vi vill bygga. Det som är bäst är inte nödvändigtvis bra. Stanna upp en stund och reflektera över vem det är som framförallt ropar på sänkta skatter, elitsatsningar ökad konkurrens och valfrihet. Inte är de vårt lands klokaste, det är de mest privilegierade och de som gynnas mest av den typen av satsningar. Det är egoismen som ropar och den är inte vacker och leder aldrig till något gott, för någon.

Utarmar vi vårt språk utarmar vi våra kunskaper och då utraderar vi våra möjligheter. Tänk om, gör rätt!