Moralens geologi 7

Moral som ett slags geologi. Gillar den tanken. Sedimenteringar av kultur. Stelnade mönster, som finns kvar och påverkar det som är. Såväl kultur som moral är rörligt föränderliga kvaliteter av mänskligt liv. Aspekter av vardagen. Till synes obetydliga, men ack så kraftfulla aspekter av det som tas för givet. Moralen är osynlig för oss, ända fram till den stund då den utmanas eller överträds. Då aktiveras den, då mobiliseras det krafter, inifrån, underifrån. Moralen är allas och den upprätthålls av alla, tillsammans. Liksom kulturen. Moral är en aspekt av kultur, en "underavdelning" kanske man kan säga. Ett lager av sediment i den kulturens geologi som ger stadga åt livet.

Utan struktur finns inget liv. I kaos kan ingen och inget leva. Liv kräver ett visst mått av förutsägbarhet. Ändå är liv förändring och på sikt vet ingen vad som kommer att hända. Det är i spelet mellan kontinuitet och förändring som livet levs. Moral ger struktur åt kultur och båda förändras. Det finns en dynamik mellan dem, en spänning. Och det är den som gör livet intressant att studera, att upptäcka.

Kulturvetaren upptäcker. Beger sig ut i den kontext som ska studeras, med öppna ögon och öron, inkännande. Kulturvetaren lever i och med sitt studieobjekt, är en del av det som studeras. Om geologen studerar stelnade avlagringar i naturen, med hammaren i högsta hugg, på distans, objektivt iakttagande, utifrån, studerar kulturvetaren moralens lämningar i realtid, inifrån, subjektivt. Kulturvetaren närmar sig världen inifrån och ut. Geologen, utifrån och in. Båda bidrar med kunskap om den helhet där livet levs, det enda liv vi känner. Livet här på jorden. Tillsammans byggs en bild upp, skapas regler och fixeras den struktur som ger stadga åt vardagen. Så vill jag se på moralen, kulturvetenskapens kunskapssyn och vardagen. Som ett slags geologi.

Om detta talar Professor Challenger i den fingerade föreläsning som återges av Deleuze och Guattari i kapitlet om moral från boken som om den översattes till svenska skulle få titeln 1000 platåer. Föreläsningen fortsätter genom några bloggposter till i serien, sedan tar Deleuze och Guattari vid och förklarar och fördjupar. Och jag hakar på och tänker tillsammans. Men nu går ordet till Challenger ...

The audience rather sulkily denounced the numerous misunderstandings, misinterpretations, and even misappropriations in the professor's presentation, despite the authorities he had appealed to, calling them his "friends." Even the Dogons . . . And things would presently get worse. The professor cynically congratulated himself on taking his pleasure from behind, but the offspring always turned out to be runts and wens, bits and pieces, if not stupid vulgarizations. Besides, the professor was not a geologist or a biologist, he was not even a linguist, ethnologist, or psychoanalyst; what his specialty had been was long since forgotten.

Tänker på Foucault här, på hur den som är i sanningen alltid anses tala sanning och den som står utanför akademin på samma sätt alltid talar osanning. På hur den tanken formar vår syn på kunskap, som något som emanerar från akademin och de lärde. Alla andra är och ska disciplineras till lydiga åhörare. Detta gör att vi tendera att lyssna mer på vem som talar än på vad som sägs. Professorn får fortsätta, liksom alla professorer får, tills det är uppenbart att de inte längre har någon koll. Detta sätt att organisera vetande gör att kunskapen utgår från och vilar på gamla meriter. Den som uppnått professors status kan sluta läsa och skriva, hen kommer så länge hen kan gå och stå att vara professor och allt som hen säger sägs i professorns namn och får en akademisk guldkant. Även de mest kloka ord som uttalas utanför akademin blir som viskningar i vinden när de får samsas med bruset av alla röster som vill göra sig hörda. Vi går miste om något här, något vi inte ens vet om att vi missar. Olyckligt, så klart, men det är så vi valt att organisera samhällets kunskapsbehov. Vi kan välja andra vägar. Det är bara vår moral och kultur som sätter gränser och gränserna skapar vi själva.

In fact, Professor Challenger was double, articulated twice, and that did not make things any easier, people never knew which of him was present. He (?) claimed to have invented a discipline he referred to by various names: rhizomatics, stratoanalysis, schizoanalysis, nomadology, micropolitics, pragmatics, the science of multiplicities.

Det viktiga är inte vad vi kallar vår vetenskap, eller var den bedriv, vem som söker kunskapen. Det viktiga är kunskapen och vad vi tillsammans gör med vetandet. Moralen är skapad, liksom kunskapen. Kulturen uppfinns dagligen och stundligen, mellan oss alla och allt annat. Ändå är vi som fixerade vid vad vi heter, vilka titalr vi har och varifrån vi kommer. Vart är vi på väg, vill jag veta. Jag vill söka mig framåt, uppåt utåt. Vill inte stängas in eller hindras av konstruerade gränser utan annan grund än människors vilja till makt. Jag vill bli lyssna på för det jag kan, inte för den jag är. Och jag vill vara med och bidra där jag kan med det jag kan. Kunskap om kultur finns överallt och känner inga gränser. Jag vill följa med dit kunskapen och livet tar mig, därför är jag en vetandets nomad och nomadologi är ett ord jag gillar. Det viktiga är dock inte namnet, det är kunskapen, innehållet.  

Yet no one clearly understood what the goals, method, or principles of this discipline were. Young Professor Alasca, Challenger's pet student, tried hypocritically to defend him by explaining that on a given stratum the passage from one articulation to the other was easily verified because it was always accompanied by a loss of water, in genetics as in geology, and even in linguistics, where the importance of the "lost saliva" phenomenon is measured.

Professorn kan alltid räkna med stöd, för det finns alltid någon som vill liera sig med makten. Den som befinner sig i topp må vara ensam där, men saknar ändå aldrig "vänner." Det är en aspekt av moralens geologi, att det finns en tröghet i systemet. Rörelser uppåt och in mot mitten är alltid mer livskraftiga är rörelser utåt, öppnande, uppbrytande rörelser. Territorialisering talar Deleuze och Guatari om, sammanhållande krafter. Dessa bygger moralen, underifrån genom sedimentering. Lager på lager. Dubbla artikulationer är ett annat sätt att säga, fler än en men färre än många. Ett annat sätt att förstå kultur, som något delat, som något mellan. 

Challenger took offense, preferring to cite his friend, as he called him, the Danish Spinozist geologist, Hjelmslev, that dark prince descended from Hamlet who also made language his concern, precisely in order to analyze its "stratification."

Moral och lingvistik är två sidor av samma sak: Kultur. Alla tre kan förstås på samma sätt, med samma verktyg. Därför må 1000 platåer innehålla många ord, stycken och kapitel, men i grund och botten handlar den om variationer av några få teman. DNA-molekylen som ger upphov till livet på jorden består av fyra grundelement, som kan varieras i oändlighet. På samma sätt uppvisar kultur, språk och moral mönster som går att urskilja och som när man väl ser dem och förstår dem hjälper en att se och förstå kulturens, moralens och språkens underliggande struktur, på vilken vardagen vilar.

Hjelmslev was able to weave a net out of the notions of matter, content and expression, form and substance. These were the strata, said Hjelmslev. Now this net had the advantage of breaking with the form-content duality, since there was a form of content no less than a form of expression.

Form och innehåll brukar ses som en dualitet. Deleuze och Guattari vill snarare se det som en multiplicitet och den tanken hämtar inspiration från Hjelmslev, som menar att formen har ett innehåll och innehållet en form. Det ena går in i det andra och inget kan skiljas ut från helheten. Form är innehåll och innehåll form, och båda är två aspekter som bildar en helhet. Emergens. Svaret måste sökas på en högre skalnivå, om vi verkligen vill förstå. Vissa fenomen går inte att bryta ner i sina beståndsdelar utan att viktig betydelse går förlorad och förståelse för helheten blir omöjlig.

Hjelmslev's enemies saw this merely as a way of rebaptizing the discredited notions of the signified and signifier, but something quite different was actually going on. Despite what Hjelmslev himself may have said, the net is not linguistic in scope or origin (the same must be said of double articulation: if language has a specificity of its own, as it most certainly does, that specificity consists neither in double articulation nor in Hjelmslev's net, which are general characteristics of strata).

Överallt finns någon som anmäler avvikande åsikt. Hela tiden förs en kamp, om vetande och om makt. Och då tangerar vi Foucault igen. Han finns där i kulisserna och iakttar spelet med intresse. Hans tankar om subjektet, makten och vetandet är fortfarande giltiga. Hans verktyg fungerar än. Och det viktiga med vetenskapen är dess funktion, inte vem som talar eller vad som sägs. Förstår vi det, förstår vi också hur moral fungerar och då öppnas kulturen upp och dess underliggande struktur blottläggs.

I korthet kan man säga att vi är utelämnade åt varandra, överallt, alltid. Det är det enda vi vet, att alla regler som reglerar vår vardag är skapade av oss och allt som är skapat kan omskapas. Det vi gör idag får återverkningar på det vi kan göra imorgon. Framtiden är dock öppen och den blir till genom att vi gör det vi vill och kan, tillsammans.