Stöld är moraliskt riktigt

Vi vill så förtvivlat gärna vara unika och genialiskt nytänkande. Och med vi menar jag alla vi människor, i alla fall vi som lever i västvärlden och som har det väl förspänt ekonomiskt. Individualitet och autonomi är ingen självklarhet. Så har det inte alltid sett ut. Det är tankar och preferenser som skapats kollektivt, av alla vi tillsammans. Låter det som en paradox? Det är en paradox! Och det är som det ska, eller kan i alla fall inte vara på något annat sätt, för det är så det är. Drömmen om att jag är ett ensamt geni delar jag med många, många andra. Inte för att någon av oss är ensam, missförstådd eller geni, utan för att vi är delar av samma kulturella sammanhang. Det kulturella sammanhang där autonomi, subjektivitet och genialitet, kollektivt hålls för att vara det högsta goda. 

Livet och kulturen är fyllda av paradoxer, för att det blir så när många viljor och tankar ska rymmas inom ett begränsat utrymme. Titeln på bloggposten är en sådan paradox, som handlar om just paradoxer. Återkommer ofta till tanken om att stöld är ett begrepp som borde omvärderas, eller ordets mångtydighet kanske snarare borde uppmärksammas. Läser på SVTs sajt på nätet om att gruppen Led Zeppelin anklagas för stöld.

Det amerikanska bandet Spirit anklagar Led Zeppelin för att ha snott delar av världshiten ”Stairway to heaven” från dem. Enligt bandet Spirits advokat Francis Alexander Molofiy så påminner introt till ”Stairway to heaven” om deras låt ”Taurus”.

Advokaten vill stoppa den kommande återutgivningen av albumet ”Led Zeppelin IV”. Han vill också att Spirits avlidne gitarrist Randy California ska stå med i det kommande albumet som en av låtskrivarna till ”Stairway to heaven”, det rapporterar Rolling Stone.

Lyssnar på låten som finns på nätet och ja, jo, det finns stora likheter, helt klart. Men Taurus är en HELT annan låt. Att tala om stöld eller om plagiat är stora ord. Ord som gör skillnad på original och kopior, vilket är en typ av anspråk som det inte finns täckning för. Det är en omöjlighet och allt det vi tar för givet i vår kulturella vardag skulle se helt annorlunda ut om vi på riktigt och fullt ut accepterar den tanken. Vore dessutom inte världen en fattigare plats om världen inte fått lyssna till Led Zeppelins Stairway from heaven? Om stöld vore förbjudet och förkastligt, i alla dess upptänkliga former, skulle vi aldrig fått uppleva den låt som ibland nämns som världens bästa låt. Skulle man då inte kunna säga att Randy California, om det nu vore så har bestulit världen på en högt värderad upplevelse genom att skriva och publicera sin version som fallit i glömska. Tills nu, när många gör som jag och lyssnar på den och på Stairway from heaven. Om stöld vore fel hade världen varit en helt annan plats.

Att ge Randy California cred för att vara en av upphovsmännen till låten tycker jag dock inte är orimligt, för tonerna är uppenbarligen stulna, även om låten inte är det. Man kan dock undra över varför Spirits advokat driver frågan, när gitarristen är död? Döda kan i lagens mening inte äga något, vilket framgår av 8 kap. 1 § i brottsbalken.

Skyddsintresset vid stöld är äganderätten. Endast lösa saker samt del till fast egendom kan ägas. Vidare så kan inte döda människor äga saker.

För att ett brott ska kunna beskrivas som stöld så krävs det inte bara att gärningsmannen tar något från någon annan, alltså att gärningsmannen begår ett tillgrepp, utan tillgreppet ska dessutom ske i syfte att tillägna sig saken.

Tänk igen på Stairway to heaven. För det första är den som "bestulits" död och redan där faller åtalet. För det andra har den utpekade gärningsmannen inte tillägnat sig saken, det vill säga i detta fall låten Taurus. Det bärande teman i Stairway from heaven må vara hämtat från den låten, men att kalla det stöld är omöjligt. För det handlar som sagt om två olika låtar. Musikstycken är helheter bestående av toner, harmonier, röster och instrument. Taurus är ett minimalistiskt instrumentalt stycke, vilket inte Stairway to heven på inget sätt är. Kanske är det bättre att kalla det plagiat? Fast, nej. Definitionen av plagiat är oerhört luddigt. Ett hopplöst begrepp.

Kan vi inte bara se det som resultat av samverkan? Vem som kom först är bara viktigt om och när låten blir en framgång och det går att tjäna pengar. Då blir det viktigt att strida för sin rätt. Fram till den stunden vill upphovsmannen bli lyssnad på och inspirera. Hen vill bli betraktad som ett geni. Striderna om upphovsrätt handlar om pengar och om individualitet. Om vem som var först. Men ingen kommer först om båda är del av samma sammanhang. Om det är så att de båda grupperna spelade tillsammans vid slutet av 1960-talet finns det ju en möjlighet att verket skapades gemensamt och att Spirits spelade in det först. Jag har ingen aning, men det är ingen omöjlighet.

Om stöld inte vore så belastat som begrepp skulle företeelsen kunna spridas och kulturen skulle kunna blomstra på ett helt annat sätt än idag, när advokater söker med ljus och lykta efter möjligheter att stoppa kreativitet och hitta sätt att med hjälp av lagen tjäna pengar. Om stöld vore något som alla ägnade sig åt skulle det främja integration och kreativitet. För fler skulle kunna röra sig friare i det kulturella landskapet och det skulle vara högre i tak. Och det skulle kanske kunna leda till en ökad vilja att dela med sig av framgången och pengarna. Det skulle kunna leda till ett större och mer utbrett erkännande av sina medmänniskor.

Denna bloggpost är en stöld. Jag stal idén från Anders Q Björkman, från hans krönika i SvD. Trodde jag skulle hitta den på nätet, men det gjorde jag inte. Hans text handlar om plagiat och om hur spridd företeelsen är. Hans tankar gav mig inspiration till mina tankar. Var gränsen går mellan oss är en hopplös fråga. Vi är alla delar av samma kulturella helhet, så vad är det vi bråkar om egentligen? Om det är pengar det handlar om finns det sätt att fördela det, utan att sätta stopp för möjligheten att stjäla. Vi måste fundera på vad det är vi vill, egentligen. Annars kanske vi spolar ut barnet med badvattnet.

Deleuze och Guattari talar om stöld i uppskattande ordalag, så tanken är stulen därifrån också. I alla fall min tanke. Hur det är med Björkman vet jag inte, men Deleuze och Guattari var onekligen först. Tycker om Deleuze citat, där han sätter ord på sin samverkan med Guattari.

Vi var bara två, men det som var viktigt för oss var inte så mycket att arbeta tillsammans utan snarare detta egendomliga faktum att arbeta mellan oss båda. Vi var inte längre ”författare.” Och det här mittemellan refererade till andra personer som var olika på olika sidor. […] Och alla dessa historier om tillblivanden, förbund mot natur, a-parallell utveckling, tvåspråkighet och tankestöld är vad jag haft ihop med Félix. Jag har stulit Félix och jag hoppas att han gjorde på samma sätt för gentemot mig.

Det är vackra ord om vänskap, men också en definition på kultur som jag tycker om och ställer mig bakom. Det viktiga är det som finns mellan. Utan varandra är vi människor inte längre människor. Vi delar allt genom att leva här och nu på jorden. Alla gränser, all moral, är resultat av överenskommelser, av kultur. Att leva är svårt som det är utan att vi krånglar till det. Och bygger vi murar och stänger vi till blir världen en fattigare plats att leva på, blir livet torftigare och alla förlorare. Den tanken få sätta punkt för dessa improvisationer kring det moraliska i att stjäla. Tar med mig den tanken när jag nu går och röstar för en öppen värld och ett mer solidariskt samhälle!