Kunskap går INTE att styra!

Terminsslutstider är trötthetstider. När semestern randas vågar jag känna efter, är jag inte längre rädd att ta in och acceptera tröttheten. Då blir det jobbigt att gå upp, läsa texter jag själv inte valt, tvingas svara på frågor och fylla i blanketter. Möten irriterar och längtan efter lediga dagar utan andra krav än att bara vara växer sig stor och stark. Ett helt läsårs vedermödor håller på att ta sig ur kroppen. Har vant mig vid känslan. Det är bara att vänta. Ta dagarna som de kommer. Följa med. Tröttheten blir inte mindre av att samhället utmanas av främlingsfientliga krafter och att kunskapens värde hotar att urholkas. Läget och känslan kan sammanfattas med, att det går tungt nu.

Allt tar längre tid och bara att läsa en enda uppsats till känns som ett enormt hinder. Och jag är inte ensam. Alla jag möter i korridorerna går på knäna och hänger med axlarna. Högskolesektorn är en pressad sektor i dessa dagar. Liksom i vården är det humankapitalet som pressas. Här ska presteras och när resultaten uteblir ökas pressen, för planen måste fyllas. Det är kartan som gäller och det spelar ingen roll att man är trött. Poäng ska rapporteras och uppsatser examineras. Utvärderingar ska göras och nästa läsårs kurser ska planeras. Samtidigt ska det skrivas artiklar och åkas på konferenser. Missförstå mig inte, jag älskar mitt arbete och klagar inte. Sätter bara ord på känslan.

Är det kunskap och kvalitet vi vill ha är detta aspekter att beakta och problem att ta tag i. Och kunskap behövs om Sverige ska kunna möta hotet mot de främlingsfientliga krafter som i helgen flyttade fram sina positioner och skaffade sig ytterligare mandat att driva sin antihumanistiska och bildningsfientliga politik. Kunskap går inte att producera på samma sätt som bilar, för kunskap är ingen produkt, det är liksom hälsa en kvalitet. Och kvaliteter måste behandlas och värnas med varsamhet, annars försvinner de och då spelar inget annat någon roll längre. Detta behöver vi fundera på inför kommande riksdagsval. Hur ser kandidaterna som vill att vi ska rösta på dem på kunskap? Det är en central fråga för framtiden. En hint om vart vi är på väg får man om man läser dagens DN-debatt där Lars Haikola, universitetskansler och särskild utredare för högre utbildning skriver om sina tankar.

Det är inte realistiskt att tro att den svenska staten är beredd att öka den offentliga finansieringen av högre utbildning ytterligare. I dag är nästan 100 procent av utbildningen finansierad genom offentliga medel. Vi satsade under förra läsåret 74 miljarder kronor totalt sett på högskolesektorn, nästan dubbelt så mycket som på försvaret. Det gör högskolan till Sveriges största statliga sektor med totalt en halv miljon människor engagerade.
Det svenska dilemmat är uppenbart. Vi kan inte begära mer offentliga medel till högre utbildning, men vi måste ändå behålla och helst stärka positionen som kunskapsnation. Så vad göra?

Handlar det verkligen om att begära mer offentliga medel? Är utbildning ett särintresse, eller är det en nödvändig investering i Sveriges framtid? Är det kostnaden som bestämmer, eller är det behovet av kunskap? Det spelar roll hur ansvariga tänker här, för Utbildning handlar om så mycket mer än kronor och ören.

Till att börja med måste vi ställa den grundläggande frågan – vad vi ska ha högskolan till? Varför behövs den? Vi måste avgränsa en tydlig verksamhetsidé och inte nöja oss med att ”allt ska växa”. Sverige skiljer sig från många länder genom att inkludera väldigt mycket i det man kallar ”högskoleutbildning”.

Vem tänker att, allt ska växa, undrar jag? Och jag oroas över tanken på att högskolan ska detaljstyras med principer hämtade från näringslivet, av det enkla och självklara skälet att det går på tvärs mot min syn på kunskap. Det är det mest smärtsamma med att ha studerat och forskat så mycket som jag har, att jag tvingas bemöta den typen av idioti, att jag tvingas se på när ansvariga talar om högskolan som vore den en konsult som har fått ett specifikt uppdrag att lösa. Kunskap är något som, oavsett hur vi ser på saken, genomsyrar hela samhället och det är där, ute i samhället som svaret på frågan om hur det står till med kunskapen i Sverige ska sökas, inte på högskolan. Och om det ser ut som det gör idag är en annan syn på kunskap från makthavarnas sida viktigare än något annat.

I mitt nya uppdrag som regeringens särskilda utredare kommer jag att se över vilka utbildningar högskolan erbjuder och hur väl de möter behoven. Är utbudet väl avvägt i förhållande till arbetsmarknadens behov, studenternas efterfrågan och rimliga kvalitetskrav?

Här visar sig synen på kunskap i frågorna som ställs. Det är en marknadsanpassad syn på kunskap, med sikte på tillväxt. Kunskapen som efterfrågas har ett mål, det vill säga med vet redan på förhand vad man vill ha. Men då är det inte kunskap man söker, då är det akademisk legitimitet man vill ha. Det är högskolans uppdrag, liksom det är väljarnas uppdrag att ge makten mandat att genomföra sin politik. På samma sätt som det aldrig är fel på politiken, utan på retoriken (vilket ursäkterna från de etablerade partierna efter de svidande nederlagen i EU-valet visar), anser ansvariga på fullt allvar att det är högskolans uppgift att leverera det som beställts. Det är ett omöjligt uppdrag, för kunskap ser inte ut så och fungerar inte på det sättet. Kunskap handlar om att söka insikt om det vi inte vet något om, inte om att svara på bestämda frågor. Det är kärnan i all HÖGRE utbildning. Tragiskt att makthavare inte ser, inte förstår och därför behandlar högskolan som viken skola som helst.

Utan att föregripa utredningens resultat är min bedömning att det behövs en annan arbetsfördelning än i dag. All högre utbildning behöver inte genomföras i högskolan utan formas kanske bättre i andra organisationer, till exempel yrkeshögskolan.

"Utan att föregripa utredningens resultat" ... Visar inte just detta ord att utredningens resultat är givet på förhand? All utbildning behöver inte genomföras på högskolan, det är självklart! Men all HÖGRE utbildning måst det, annars är det ingen HÖGRE utbildning. Högre utbildning är väsensskild från annan utbildning, men det är en insikt som allt färre har och den håller på att försvinna. Och om den utvecklingen fortsätter har högskolan snart bara namnet gemensamt med den samhällsbärande institution där KUNSKAPEN stod i centrum för bara några år sedan. Debattartikeln i DN är ett sätt att väcka tanken, så ett frö. Och när den väl slagit rot kan besparingar och omorganiseringar genomföras och pengar frigöras. Visst, det är inte jag och alla vi som försvarar kunskapen som bestämmer, men den som tänker så borde i alla fall vara öppen med det, istället för att smyga in reformen underifrån och i tysthet för att sedan, när den är ett faktum ta det oundvikliga beslutet.

En diskussion om breddad finansiering av den högre utbildningen är också ofrånkomlig på sikt. Fler intressenter, privata och offentliga, måste ta ansvar.

Fler intressenter än vad? Vem syftar man på här? Högre utbildning finansieras av alla idag, via skattsedeln. Finns det andra intressenter, och vilket intresse har de av högre utbildning? Och vad är det som gör denna utveckling OFRÅNKOMLIG? Utredningen börjar ju inte förrän den 1e juni? Tröttheten blir inte mindre av att behöva läsa detta. Allt är bestämt på förhand. Tanken om att förvanda alla högskolor och universitet till stiftelser återkommer här i andra ordalag, med annan retorik. Precis som i och med resten av politiken. Makten har rätt, det är folket som har fel och så länge ansvariga resonerar på det sättet kommer denna tanke, som uppenbarligen ligger fast, att återkomma med jämna mellanrum. Det gör mig ledsen, för det visar hur stark övertygelsen är. Men värdet av en åsikt har som bekant inget att göra med hur stark den är. En åsikt är en åsikt och forskningsresultat är forskningsresultat.

Frågan om de offentliga resursernas begränsning är långt ifrån högskolans enda utmaning. De senaste årens debatt om svenska studenters allt sämre förmåga att förstå avancerad text och uttrycka sig skriftligt behöver tas på allvar. Likaså är det bekymmersamt att det inom vissa utbildningar bara krävs i princip halvtidsarbete av studenterna. Ett tredje område som kan inge oro är att högskoleutbildning ges en alltför kortsiktig arbetsmarknadsanpassning på bekostnad av högskolans traditionella bildningsuppdrag. Ett självklart mål för utbildning är att det ska underlätta för att få en plats på arbetsmarknaden. Men vi ska inte tro att framtidens behov helt går att planera i förväg. Bildningens betydelse för samhällets innovationsklimat och långsiktiga utveckling ska inte underskattas.

Hur en med ansvar för högre utbildning kan få ihop dessa tankar i en och samma artikel är för mig obegripligt. Symptom blandas samman med den underliggande sjukdomen och stycket är fullt av självmotsägelser som är uppenbara för alla som kan läsa (utbildning ska styras mot framtida behov, men framtida behov kan inte förutses!?). Och dessutom är saken redan avgjord på förhand. Högskolan ger UKÄ vad UKÄ vill ha och UKÄ kontrollerar själv att det man beställt utförs på ett bra sätt. Och UKÄ (som visserligen får internationell kritik för sitt sätt att granska) slår sig själv för bröstet och försvarar sitt kontrollsystem. Att på detta sätt och med den vetskapen skylla på högskolorna och studenterna är inget annat än djupt oetiskt och fullkomligt kunskapsfrämmande.

Den enskilt största utmaningen för högskolan är att upprätthålla kvaliteten inom högre utbildning givet de finansiella ramarna. Jag tror att den utmaningen bara kan mötas genom en tydligare avgränsning av uppgiften och en diskussion om möjligheterna till ökad finansiering från andra källor än staten.

Hur kan man tro och uttala sig om något som man har fått i uppdrag att utreda, innan utredningen ens påbörjats? Vad vill man uppnå och för vem skriver Haikola?

I ett internationellt perspektiv har vi all anledning att vara stolta över mycket i högskolesystemet. Men för att behålla konkurrenskraften och statusen som kunskapsnation är det nödvändigt att systemet i alla avseenden blir effektivare och att vi på det sättet får ut mer av varje skattekrona.

Konkurrenskraft, status och effektivitet. Det känner jag igen, det är så det ser ut över hela linjen. Yta och minskade kostnader är målet, för det är enda sättet som det går att driva igenom fler skattesänkningar. Varför inte vara ärliga istället och lägga ut all högre utbildning på entreprenad till hugade spekulanter? Varför inte erkänna att Sverige som KUNSKAPsnation inte är ett prioriterat mål längre?

Upprepar mitt mantra: Kunskap är en investering i framtiden, inte en kostnad. Och vi får vad vi betalar för! Kunskap handlar om allt det vi INTE vet, inte som Haiokla ger sken av, det vi vet!