Moralens geologi 8

När min moral är min, när jag varken har intresse eller förmåga att se längre än till det som rör mig och det som är mitt. När det sättet att se på moral, att den är upp till var och en, blir en allmän uppfattning som sprids och upphöjs till samhällets moral, löses SAMHÄLLET upp. När allt fler enskilda allt mindre värnar det gemensamma försvagas samhällets möjlighet att hjälpa och skydda. Samhället finns inte om ingen bryr sig om det. Jag vet, jag påpekar det uppenbara. Men inte för att jag nyss vaknat, för att jag först nu upptäckt det självklara. Jag påpekar det för att det behöver påpekas, för att samhället håller på att upplösas och för att allt för få verkar se och förstå vilka risker vårt kollektiva handlande är förknippat med.

När moral blir en personlig angelägenhet kommer konkurrens att framstå som en bra väg att gå, kommer konkurrens att framstå som önskvärt. För när jag har min moral kan jag utforma den efter mina högst personliga förutsättningar, kan jag bygga mig en drömvärld där jag är Universums eller i alla fall samhällets centrum. Så länge den bilden kan hållas intakt kan jag leva min dröm. Det är lätt att förstå denna önskan, men lika lätt som det är att förstå den, lika lätt är det att inse hur ohållbar den drömmen är. Ändå håller denna syn på moral att implementeras på allt fler områden.

Det fria skolvalet, vad är det om inte ett uttryck för denna omöjliga drömlika moral? Samhället ska erbjuda ett brett urval för mig att väja från, där och när det passar mig. Samhället ska ge mig det jag vill ha. Därför masar jag mig iväg till röstlokalerna, för att få mina individuella behov tillfredsställda. Inte för att delta i bygget av en hållbar demokrati som fungerar för fler än för mig och som kan skydda mig och alla andra från livets och världens nyckfullhet och kaos som hotar överallt. Det jag vill ha det ska samhället ge mig, det har gjorts till samhällets moral. Problemen får någon annan ta hand om och lösningarna får hämtas utifrån. En ekvation som inte går jämnt ut, det inser alla som tar sig tid att reflektera. Tyvärr blir det som en konsekvens av rådande moral allt färre som förstår varför man ska ägna sig åt sådant flum. Ge mig det jag vill ha bara: Bra betyg till mina barn! Ge mig valfrihet så jag kan bygga mitt liv i enlighet med min moral. Ge mig, det är tanken som samhället byggs och vilar på. Det är vår moral.

Moralen kan dock förändras, det har den gjort förut. Fast det går trögt och ju fler administrativa system som skapas kring rådande moral desto trögare går det och desto svårare blir det att förändra moralen. När den väl stelnat, när den sedimenterats (men inte cementerats) går det att undersöka den med hjälp av geologiska teorier och verktyg. Det är vad Deleuze och Guattari, det är vad de lär och visar oss hur vi kan göra. Det är en, bland otaliga, definitioner av moral. Moralens geologi handlar om moralens form, inte dess innehåll, även om form och innehåll hänger ihop.

He used the term matter for the plane of consistency or Body without Organs, in other words, the unformed, unorganized, nonstratified, or destratified body and all its flows: subatomic and submolecular particles, pure intensities, prevital and prephysical free singularities. He used the term content for formed matters, which would now have to be considered from two points of view: substance, insofar as these matters are "chosen," and form, insofar as they are chosen in a certain order (substance and form of content). He used the term expression for functional structures, which would also have to be considered from two points of view: the organization of their own specific form, and substances insofar as they form compounds (form and content of expression).

Det som sagt Professor Challenger som talar, om sin modell, vilket Deleuze och Guattari skriver om på andra ställen, i termer av assemblage. En modell för att beskriva det som är sammanhållet utan att betrakta det som en eller ett. Allt består av mindre delar, ända ner till de berömda svängande strängarna. Allt är därför på ett eller annat sätt sammanhållet och finns och verkar på en högre skalnivå. Även moral, vilket jag försökte visa inledningsvis. Den utgår från jag och mig och mitt, och tillsammans med alla andra jag och mig och mitt skapas en samhällets moral. Den hålls samman av alla oss tillsammans, så länge det går. Men det finns en gräns där samhället och det som hålls samman löses upp och sprids för vinden. Däremellan lever och verkar du och jag. Samhället består av fler än men, men färre än många. Jag kan inte vara ett samhälle och ett samhälle kan inte bestå av alla. Närmare än så går inte att komma en definition som fungerar. Och så ser sedimenten ut också, de är fler än en, men färre än många och mellanrummen räknas och är lika viktiga som avlagringarna.

A stratum always has a dimension of the expressible or of expression serving as the basis for a relative invariance; for example, nucleic sequences are inseparable from a relatively invariant expression by means of which they determine the compounds, organs, and functions of the organism. To express is always to sing the glory of God.

Den som sjunger valfrihetens lov eller som lyriskt talar om nyttan med konkurrens, hen sätter ord på och uttrycker moralen, gör vad hen kan för att skapa och upprätthålla just den moralen. Och idag är det den rådande moralen, till andra röster och viljor växer sig starkare och överröstar och bryter upp den moral som är. Sediment läggs till sediment och bildar stratum, som är en geologisk term som även används på andra områden (se här).Utan sedimentering finns ingen moral, ingen kultur, inget samhälle. Ingen ordning, bara individer och kaos. Samhället är moralens ordnande princip, dess struktur och denna fylls av innehåll genom dig och mig och alla andra, tillsammans. Förstår man det förstår man hur motsägelsefullt det är att försöka skapa ett samhälle där full frihet för alla råder. Det är en paradox, en omöjlighet.

Every stratum is a judgment of God; not only do plants and animals, orchids and wasps, sing or express themselves, but so do rocks and even rivers, every stratified thing on earth. The first articulation concerns content, the second expression.

Innehåll och uttryck, allt består av innehåll och uttryck. Jag, du vår moral och allt och alla andra. Komplexiteten finns i helheten, i sammanhanget, inte hos de enskilda delarna. Därför måste lösningen på komplexa problem komma underifrån och mellan delarna som bygger helheten, för det är förändringens ursprung. Slumpen som förändrar kommer från en plats mellan, inte från dig eller mig, men från oss båda tillsammans och mellanrummet som finns mellan oss. Du och jag blir vi, och vi är en dubbel artikulation, liksom vår moral.

The distinction between the two articulations is not between forms and substances but between content and expression, expression having just as much substance as content and content just as much form as expression.

Innehåll har form och materia, liksom uttryck som också har form och materia. Artikulationer har både form och materia, och därför finns skillnaden mellan innehåll och uttryck, vilket utgör den dubbla artikulationen. Två delar av en sammanhållen helhet, det är ett sätt att beskriva ett assemblage.

The double articulation sometimes coincides with the molecular and the molar, and sometimes not; this is because content and expression are sometimes divided along those lines and sometimes along different lines. There is never correspondence or conformity between content and expression, only isomorphism with reciprocal presupposition. The distinction between content and expression is always real, in various ways, but it cannot be said that the terms preexist their double articulation.

Skillnaden mellan uttryck och innehåll är som sagt alltid reell, men den existerar inte före själva sammanhållandet. Helheter består av delar, är emergenta. Men delarna är inte delar av just den helheten innan delarna hålls samman som en helhet. Därför kan de inte skiljas åt som olika delar av samma helhet förrän helheten finns där. Vad vi har att göra med är ömsesidigt skapande av liv, eller moral. Gemensam tillblivelse och förändring är det som ger upphov till sedimentering och struktur. Ingen styr, allt blir till i mellanrummen som är en central del av helheten. Det är inte Sanningen, det handlar om verktyg att tänka med. Viktigt att påpeka det. Verktyg har inget egenvärde, det är när de omsätts i handling, individuellt och kollektivt som värdet visar sig, som en konsekvens av handling. Deleuze och Guattari är filosofer, skapar teorier och begrepp som kan användas för att förstå och undersöka verkligheten, inte empiriska forskare som uttalar sig om hur det är.

It is the double articulation that distributes them according to the line it draws in each stratum; it is what constitutes their real distinction. (On the other hand, there is no real distinction between form and substance, only a mental or modal distinction: since substances are nothing other than formed matters, formless substances are inconceivable, although it is possible in certain instances to conceive of substanceless forms.)

Moralen finns mellan oss, den är inget i sig själv. Det är när vi interagerar med varandra och när vi stöter och blöter våra tankar och omsätter dem i handling som moralen blir till och förändras. Ingen äger den, inte styr. Moralen blir, mellan. Därför går det att tala om moralisk forskning i geologiska termer. Moral är geologi och geologi är moral. Ömsesidig tillblivelse, överallt gemensam förändring.