Hittar vackra och kloka ord om kunskap

Kulturchefen på SvD, Daniel Sandström, slutar. Han lämnar oss med en glimrande krönika om kulturens roll i och för framtiden, eller kanske i och för skapandet av en framtid värd att leva i och kämpa för. Utgångspunkten för krönikan är en dikt av Baudelaire, Svanen. Tyvärr finns inte krönikan på nätet än, men när jag söker hittar jag ändå länkar som hjälper mig att vidga mina vyer och som inspirerar. Hittar en blogg, en recension och ett smakprov på en bok som tangerar ämnet. Det får bli en illustration för hur ny kunskap växer fram i ett slags vindlande samtal där det ena ger det andra och där det inte finns något mål, annat än fördjupad kunskap och växande insikt. 

Kunskap strålar åt alla håll, den är en sfär som kan växa eller sjunka samman. För att hållas spänd och för att lyfta krävs intensitet i sökandet. Kunskap är inget som kan läggas på hög. Inget som kan beställas fram. Och det är heller ingen process som kan effektiviseras. Sökandet måste, för att leda till vidgat vetande, vara fritt och det måste få utgå från individens intressen och önskningar. Dessa kan påverkas, men bara indirekt, genom att vifta med ekonomiska morötter eller genom inspiration. Kunskapen kan emellertid inte detaljstyras. Ändå är det precis detta vi gör. Ändå är det exakt det som utbildningspolitiken syftar till, att styra, kontrollera och bestämma. När ska vi förstå, att såväl kultur som kunskap handlar om framtiden.

Det är kulturen och kunskapen som ger framtiden innehåll och som ger stadga åt processen och riktning åt sökandet. Den politiker som försöker placera sig själv i centrum för processen som leder till framtiden kanske kan lyckas en tid, med hjälp av olika medel och tekniker, men historiens dom kommer oundvikligen att bli hård. Kunskapen och kulturen är allas och ingen enskild kan ta dess roll. Tyvärr dras kulturen och dess företrädare med dåligt självförtroende. Sandström skriver.

Lever man i världens modernaste land har man vant sig vid att kulturen ofta kommer i andra hand. En förklaring kan vara att kulturmänniskorna sällan lyckats framhålla att kulturen faktiskt är en del av framtiden. I stället handlar argumenten ofta om att "skydda", "värna" och "rädda" kulturen, att bevara allt det som tycks gå under i mötet med det moderna.

Med Jan Björklund i spetsen skapas en kulturförnekande kultur, vilket är en paradox som det kräver
god insikt, analytisk förmåga och djupa kunskaper för att förstå. Dagens politik går ut på att skjuta kulturens företrädare i sank, för att de se som onödiga kostnader. Det är bestämt att lönsamhet och pengar är det enda vi behöver och att allt som inte DIREKT leder till detta på förhand bestämda och kvalitetssäkrade mål, ska inte bara förkastas utan också förgöras. Att kulturens företrädare därför känner uppgivenhet och brister ut i svanesång för att rädda det som räddas kan och för att drömma sig tillbaka är inte svårt att förstå. Sandström har emellertid en viktig poäng här, när han menar att kulturen är framtiden och att kunskap och kultur hänger samman.

En dag kommer man till en punkt när det inte går att låtsas längre. De senaste åren har debatten i Sverige förändrats, i takt med att siffrorna förändrats. Kunskapslandet Sverige framstår alltmer som en kuliss -- ett fuskbygge.

Kunskapen är som blodet i kroppen, det är vad som skänker liv åt delarna. Utan blod som strömmar genom kroppen spelar det ingen roll hur fina blodkärl och organ man har, då finns inget liv, då dör man. Samma gäller för samhället och kunskapen. Utan vetande och utan dynamik i kunskapsprocessen finns inget liv, bara en kuliss. Det är vad effektiviseringar, kontroll och målsäkring leder till. Få saker är så pass kontraproduktiva som de insatser som idag görs för att "främja" kunskap. Åter till Sandström.

Mätning efter mätning visar att kunskapsklyftorna ökar, både inom landet och i förhållande till andra länder. Framför allt minskar läsningen, vilket i sin tur hänger samman med att det humanistiska institutioner -- bibliotek, skolor, universitet -- som ska bygga detta livsviktiga fundament eroderats under lång tid. De politiker som bär huvudansvaret saknar själva ett språk för att driva frågorna, ett faktum som inte blir mindre problematiskt av att oförmågan tycks demokratiskt fördelad över blockgränserna.

Förlåt dem, politikerna, för de vet inte bättre. Så skulle jag vilja säga, men eftersom deras önskningar och beslut hotar att rasera allt jag tror på och under många år kämpat för kan jag inte ta de orden i min mun. När vi dessutom har en hånfullt flinande utbildningsminister som vägrar lyssna på andra än på dem som stödjer hans linje, som vägrar lyssna på forskare och kloka kulturpersonligheter, då går det inte att bara förlåta och acceptera. Vi som tror på kunskapen och som värnar kulturen måste agera. Kulturen och kunskapen är två sidor av samma sak.

Kunskap och kultur kan bara frodas och växa i frihet. Ändå bygger politiken på kontroll och detaljstyrning. Forskare, lärare och kulturpersonligheter betraktas av makten som särintressen, vilka måste hållas kort. Ledande politiker visar  i ord och handling att de på allvar tror att forskare bara värnar sina egna intressen, sin egen lön och sitt eget inflytande. Bara den som själv förblindats av sig själv och sin egen förträfflighet kan komma på den tanken. I Sverige idag finns bara ett särintresse och det är politikerna, som bara är intresserade av en sak, att behålla makten. Om Sverige går under på köpet spelar bara roll om fallet hotar politikernas egen makt. Därför lyssnar man inte på forskare eller kulturpersonligheter och därför möts alla lärare med misstro. Läser på Brännpunkt om ju det detta och vad det gör med kunskapen och skolan som lärande miljö. 

Nationella prov finns därför att det råder en stor misstro mot lärares förmåga att bedöma och en stor övertro på ett provs förmåga att bedöma. Man förväntas tycka att det är rimligt att man genom några timmars prov kan få fram bättre information än vad jag som lärare kan efter 100 timmars undervisningstid med alla sorters utvärderingsmetoder, muntliga så väl som skriftliga. Då har man väldigt liten tilltro till professionella pedagogers kunskaper.

Prov är kontroll och kontroll kräver lydnad. Men lydnad och kontroll leder inte till kunskap och utveckling. Bara i en tillåtande öppen kultur där det finns tid och förståelse för olikhet, där kritisk förmåga, abstrakt tänkande och analys uppskattas och där det finns en utspridd och ömsesidig önskan att samtala, kan verkligt vetande växa. Det är inte så det ser ut i skolan idag. Så här ser det ut.

Så vad mäter då proven? Nationella prov mäter primärt lydnad och sekundärt kunskap. I svenska förväntas vi till exempel underkänna riktigt välskrivna texter om en elev har revolterat mot ämnesbeskrivningen, det vill säga tänkt utanför boxen eller på annat sätt visat prov på icke-auktoritetstrogen kreativitet. Vi kan alltså ha en text som för varje läsare är uppenbart fantastisk som vi bör underkänna och en text som för varje läsare är uppenbart dålig som vi förväntas godkänna. Att det är så vi bör agera framstår tydligt genom exempeltexter i de ibland över hundra sidor tjocka rättningsmanualer vi får.

Man kan ge hur många exempel som helst på brister i de nationella proven och konstigt vore väl annars. Man kan hitta brister i alla prov och utvärderingar. Men grundskälet bakom att ens ha nationella prov är en falsk övertro på mätbarhet och att det som skall mätas kan brytas ner i enkla kolumner. Argumentet som anförs är likvärdighet, konsekvensen blir likformighet - konformism som ideologi.

På ett sätt kan man se hela den nya gymnasiereformen som ett steg bort från kreativitet och mot likformighet. Skolan som institution producerar lydiga ja-sägare och de nationella proven är viktiga som lydnadsbekräftelser. Bild- och musikämnena har kastats ut ur gymnasieskolan. Honnörsordet för högsta betyg i olika ämnen var tidigare "självständighet". Nu är det "utförligt och nyanserat" som är inskrivet i styrdokumenten för samtliga ämnen. Lite förenklat kan man säga att den tidigare gymnasieskolan sökte Leonardo Davinci-kvalitéer och den nya strävar mot att fostra kommunpolitiker, människor som kan säga att "visserligen behöver skolan mer pengar men en väl balanserad budget gör att vi måste ta hänsyn till andra faktorer".

Nationella prov visar på en misstro mot lärares förmåga och känslan av misstro leder till ökat kontrollbehov hos lärare. De vågar inte längre lita till sin egen förmåga och vågar inte heller lita till sina elevers förmåga. Det borde ju vara ganska enkelt: En elev som är bra på svenska borde få ett högt betyg, en elev som är bra på engelska borde få ett högt betyg och en elev som är bra på matematik borde få ett högt betyg.

Jag saknar ord och blir upprörd bara jag tänker på hur skolan och alla som finns där behandlas. Och jag ser resultatet av skolans arbete, som ytterst måste skyllas på nuvarande utbildningsminister och rådande politik, på högskolan. Det brister i förkunskaper och i förmågan att skriva, inte i viljan att lära. Skolan håller alltså, med ansvariga politikers goda minne, på att utvecklas till en plats där kunskap och kultur mals sönder. Skolan håller på att bli en maskin som ju bättre den fungera desto mer underminerar den grunden för kunskap och kultur.

Att sätta betyg på elever efter resultat på nationella prov vore väl annars lite som att ge nobelpris i litteratur till den författare som skriver bäst text en viss bestämd dag, inlåst i ett rum tillsammans med andra människor under en väldigt begränsad tid med ett på förhand bestämt, gärna uppenbart klyschigt ämne. Alla stora författare skulle troligen lyckas skriva något bra men väldigt många skulle åstadkomma det genom att bryta mot förväntningar och regler, för så ser nämligen riktigt bra text ut. Sådana texter som jag som lärare förväntas underkänna på nationellt prov.

Kunskap och kultur är två sidor av samma sak och båda behöver frihet, marginaler och tid för eftertanke för att vara levande och för att utvecklas. Läsande och skrivande kräver tänkande och tänkande är vad som leder till kunskap som utvecklas genom läsande och skrivande. Allt och alla är sammankopplade med varandra genom kulturen. Förstår vi det och lyckas vi utforma en politik som utgår från dessa fundamentala insikter finns det hopp om en annan värld, ett annat samhälle, en annan framtid.

Tack Daniel Sandström för många kloka tankar och god inspiration genom åren!