Överallt finns det ljud. Är känslig för dessa. Kan inte stänga dem ute. Tyvärr känns det som ljuden blir fler, som om avbrotten kommer tätare. Kanske är det jag, eller så är det kulturen vi bygger. Det är ett problem i mitt liv, detta att inte kunna stänga ute omvärldens pockande på uppmärksamhet. Ljuden i sig är inget problem, egentligen. Tyst är det ju aldrig i vår värld. Men jag skriver detta på ett hotellrum i Danmark och här har det under natten varit och är det även på morgonen påtagligt tystare än hemma. Ovant, men skönt att kunna tänka fritt, utan att tankarnas banor bryts. Skillnaden är påtaglig och därför är det här som jag inser hur van jag är vid att bli avbruten, hur ofta jag börjar om mina tankar och hur korta stunderna av full koncentration är i vardagen och livet.
Har ingen aning om ifall detta är en del av diagnosen, men det känns som jag är ensam om att störas så pass mycket som jag ändå blir störd. Därför skriver jag, för att dela med mig av upplevelsen, till den som kanske kan ha nytta av att läsa och förstå. Ingen människa är helt ensam om sin upplevelse av livet. Det är bara det att vi sällan talar om hur världen och livet upplevs, inifrån. Därför skriver jag, för att sätta ord på min känsla. För att förstå mig själv och hur min kropp fungerar.
Ljuden och intrycken är ett problem, för det är omöjligt att stänga av dem. Till exempel på båten över igår. Vi var några kollegor som satt och talade när kaptenen bröt in och det skulle informeras om säkerheten. Volymen var hög, så inget samtal kunde föras. Alla stördes, tror jag, men känslan som växte sig stark inom mig var en känsla av växande panik. Det var som kaptenen satt inne i mitt huvud. Orden och den redundanta informationen, om självklarheter som alla ändå glömmer den stund paniken bryter in, stängde in och hindrade all annan tankeverksamhet. Efter varje mening följde någon sekund av tystnad och då började tankar formuleras, vilka snabbt avbröts. Och avbröts, och avbröts. Tortyr!
På kvällen, när jag ska sova är det som ljuden förstärks. Ett tåg som brakar förbi längre bort, det stör inte nämnvärt, för det har jag lärt mig att bortse från. Men sonen som tassar in på toaletten, som ligger vägg i vägg med sovrummet, känns som en jätte som klampar fram över kudden. Det djävulska är att ju tystare den typen av ljud är, desto mer stör de, för omgivningen går inte att stänga av eller koppla bort. Jag tvingas uppleva ljuden. Det är meningsbärande ljud som stör, ord eller verksamheter som når mina öron. Dessa och detta går inte att koppla bort, stänga av eller bortse från. Tankebanorna störs, och störs, och störs. Jag tvingas börja om, och om, och om. Om detta händer på natten vaknar jag, nästan hur djupt jag än sover.
Önskar innerligt och intensivt att det inte var så, men det är en del av den jag är. Försöker tänka positivt. Alla tankebrott och ständigt påbörjade förslag och idéer, alla linjer som hela tiden bryts gör att jag blir bra på att hitta nya vinklar på olika problem. Jag kan börja om på nytt och för varje gång jag gör det har förhållandena ändrats lite och då får jag upp ögonen för en lite annan vinkling, ett lite annorlunda perspektiv. Det är en egenskap jag är tacksam för, men den kommer till priset av att jag har svårt att hålla ett längre resonemang i huvudet och jag har svårt att minnas namn och detaljer som inte är centrala. Allt detta gör att jag av många upplevs som rörig eller ouppmärksam. När jag ska berätta något villar jag ofta bort mig. Det skrattas en hel del åt mig och jag tas, irriterande ofta och av allt för många, inte på allvar. Jag har fått vänja mig vid att vara token som kommer med inspel från marginalen. Det smärtar. Oftast kan jag leva med detta. Det är en del av vardagen, av livet. Det är jag.
Skrivandet hjälper. Här är det bara jag som känner av interruptionerna och störningsmomenten. Tankarna finns kvar och om jag far iväg längs ett annat spår kan jag lätt hitta tillbaka till den väg jag slagit in på. Och bloggformatet, som bygger på att man startar om och börjar på nytt passar också mitt sätt att vara och fungera. Här kan och får jag vara kreativ i tanken. Här kan jag testa spår och peka ut möjliga riktningar. Här får jag vara jag som den jag är. Ljuden kommer alltid att störa mig och närminnet är och förblir kort. Bloggen har dock förändrat mig och mitt liv. För här finns alla tankarna kvar, sorterade på ett sätt som gör att andra kan ta del av dem. Här är mångfald och olika ingångar inga problem. Här blir den jag är och det sätt jag fungerar på en fördel.
För att inte gå under av förtvivlan när vardagens alla överflödiga uppmaningar, onödiga frågor och ljud som utan förvarning bryter in och stör, pockar på uppmärksamhet, skriver jag. Delar jag med mig, i hopp om att någon där ute ska se att hen inte är ensam. Ingen är ensam, även om det kan kännas så. Men tankarna måste spridas och upplevelserna delas, annars känner allt fler sig ensamma. För normens makt är stor. Alla ska vara lika, för annars hotas samhällets effektivitet och lönsamhet.
Dags att få sig lite kaffe innan dagens aktiviteter. Programmet är fullt, ändra fram till sent i kväll. Då är jag med säkerhet trött, av anspänningen som alla nya ansikten tvingar mig till, och av intrycken och alla störda tankebanor. I morgon kan jag vila i orden och tankarna här på Flyktlinjer igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar