Bloggpost 1700, om skrivande, kunskap och tacksamhet

Ett tusen sjuhundra bloggposter hade jag i mig. Tydligen, för detta är den ettusensjuhundrade posten jag skriver. Det är inte lika lätt att hitta saker idag som för tre år sedan, men att blogga är å andra sidan en mer integrerad del av mitt liv och vardag idag, så när jag väl hittar något som engagerar flyter det lätt. Den känslan, slår det mig, är det jag söker. Flytet i tanken som leder fly i språket. Flow, närvaro och stunderna av insikt som fokuserat skrivande ger. Det är vad jag söker, det är dit jag vill tillbaka, igen och igen. Jag vet aldrig när det blir så. Ibland blir det platt och intetsägande, ofta när jag är stressad eller befinner mig mentalt någon annanstans, när skrivandet känns som ett tvång. Fast å andra sidan kan jag i efterhand se att texter som var mödosamma att skriva och där det inte fanns flow kan hålla längre än texter som bara runnit ur mig. Nyckfullheten, detta att aldrig kunna veta hur det ska gå eller hur det ska bli, lockar. Att blogga är en spännande upptäcktsfärd. Och jag är oerhört tacksam för att jag inte är ensam på resan. Jag ser att ni finns där, att jag blir läst. Inför det är jag ödmjuk. Det är ingen självklarhet, men det är viktigare för mig än alla akademiska meriter i världen. Det är här jag skriver för att tänka, det är här jag är ärlig och sann.

Annat skrivande, skrivande som görs av tvång eller på uppdrag, är själsdödande. Ändå är det det skrivandet som räknas, inte detta. En enda referee-granskad artikel är värd mer än alla bloggposter i världen. För att det går att räkna, väga och mäta. För att det är viktigare än innehållet. Vägandet, mätandet, jämförandet. Och så undrar vi varför unga idag inte kan skriva, varför språket förflackas och läsförmågan utarmas. Inte att undra på när vi inte bryr oss om eller kan uppskatta språket i sig, tankarna och orden. Kanske har det alltid funnits ett inslag av det, men idag är det hur mycket pengar man kan tjäna på en bok som är det viktiga, inte orden och tankarna. Förlagschefer är bra på business och ser alla som vurmar för språket och texter som bjuder lite motstånd som hinder för lönsamheten.

Ekonomiseringen återkommer jag ofta till här. Ekonomin som ersättare av alla andra värdet. Om medlet som blev ett mål och som dränerar samhället på innehåll, som utarmar språket och förflackar kunskapen. Som reducerar allt till siffror. Om vi även i fortsättningen vill ha ett samhälle får den typen av påpekande inte tas lätt på, för det är vår framtid vi talar om. Ett folk som bara kan räkna och som reducerar sig själva och sina egenskaper till siffror är ett folk av lydiga följare. Ett okritiskt folk som lyser penningens lag, som går dit pengarna finns, oavsett vart ekonomin leder dem. Reinfeldt och Oloffson visar vägen i Nuonaffären. Och Björklund raserar själva det fundament som hela samhället vilar på när han i ekonomins namn effektiviserar skola och utbildning. Jaken på vins förblindar och tränger ut alla andra värden. Är som en gökunge som tar över, tystar och tränger ut. Och när akademin avakademiserats kommer kraven på sänkta skatter, för att locka hit utländska experter, som ett brev på posten. Först skapar man ett problem och sedan löser man det med den enda vision man har: Mera pengar över. För vem? Och varför, till vad? Det har vi glömt.

Ta dig tid. Lyssna. Tänk. Idag har vi nästan aldrig tid. Vi dignar alla under produktionens och effektiviseringens lagar. Vi har inte tid för varandra. Idag ökar antalet unga som får stroke och hälsan raseras, allt i takt med att stressen ökar. Allt färre har råd att sjukskriva sig och detta används som indikation på att vi är friskare och det blir anses visa på att effektiviseringsjakten kan fortsätta. Mot vad? Mot nollpunkten. Låga priser, kom och köp. När vi inte längre har tid att läsa eller tänka blir det svårare och svårare att se samband och när vetenskapen tvingas publicera allt fler artiklar som är vikta i antal, inte i innehåll, får den som har makt tillgång till allt fler underlag och stöd för sina beslut, vilka nu kan presenteras som vetenskapligt underbyggda. Alla säjer ut sig, alla tvingas sälja sig. Till allt lägre pris. För den heliga konkurrensen tvingar oss till det. Moroten är att välstånd sipprar ner till de mindre bemedlade. Men det stämmer inte, pengar sugs uppåt i systemet. Tänk bara på hur vi motiverar den som har makt och är chef att jobba och på hur vi motiverar den som befinner sig långt ner i organisationen, eller den som saknar arbete och som är beredd att arbeta för en ännu lägre lön. Ta dig tid. Tänk, andas och lägg örat mot den räls som till framtiden bär. Lyssna och reflektera. Fundera på vem som tjänar på att dessa saker inte uppmärksammas? Är det du och jag, samhället och framtiden? Eller är det makten?

Jag skriver för att jag tänker och tänker för att jag skriver. Därför läggs bloggpost till bloggpost. Den ena efter den andra, utan riktning, utan annat mål än skrivandet och tänkandet. Texter och tankar har ett egenvärde och detta värde värnar jag här. Dag efter dag. Vill inte sikta mot något annat än nästa dag, nästa bloggpost, men 2000 poster känns inte omöjligt. 300 kvar. Vi får se. Det är inte det viktiga. Lusten att skriva är det enda som betyder något. Lusten att leva och att fylla livet med mening. Skrivande fungerar på det sättet. Speciellt det skrivande som inte har något annat syfte än att ta tanken vidare. Detta driver mig och det är så jag ser på kunskap också, som en resa, där vägen är målet. Ökad förståelse är det jag söker, i en värd som blir allt mer obegriplig och som allt fler förstår allt mindre av. Beslut tas i hastigheten, för att i efterhand förklaras och göras logiska. Det är så man slarvar bort miljarder och det är detta som gör att problemen hotar att växa. För ingen bryr sig eller tar ansvar, för ingen enskild har något att vinna på att göra det. Alla vet att alla har något att vinna på gemensamt ansvarstagande, men vi inför konsekvent system som gynnar individuellt oansvar. Klart vi får problem då. När vi inte tar oss tid. Inte lyssnar. Inte läser eller tänker.

Det är mycket nu, i dessa dagar. Uppsatser och handledning. Pressen är stor. Lärarkåren går på knäna och dingar under trycket. Klarar vi oss till sommaren är frågan som hänger i korridorerna på högskolan. Klarar vi oss? Är det bara jag som tror att den sådan utbredd känsla av oro bland dem som ska bygga och försvara kunskapen går ut över kvaliteten i utbildning och lärande? Är det bara jag som ser sambandet mellan krav på genomströmning, lönsamhet och kvalitet? Så klart inte, men ingen av oss har något att vinna på att opponera oss mot kraven som ställs. För det finns alltid någon annan som kan ta vår plats. Så vi fortsätter att lura oss själva och fortsätter att rösta på den som ger oss lite mer, även om de samtidigt höjer kostnaderna och till och med kör allt annat i botten. Allt för den heliga vinstens och konkurrensens skull.

Släpper den tanken. Tänker på boken som jag skickade, först till två kommersiella förlag som refuserade manuset på vändande. För att jag inte är känd och för att boken inte kan krängas till stora utbildningar där det finns många studenter. Tänker på att det nu gått över en månad sedan jag postade texten, till ett riktigt förlag, till ett förlag där man bryr sig om innehållet, orden och tankarna. Tänker på att det betyder, dels att man har mycket att göra, dels att man faktiskt tar sig den tiden. Även om boken refuseras även där vet jag att man tagit mina tankar på allvar. Är ödmjuk inför det. Tror inte att jag kommit på något unikt eller att jag skrivit boken som kommer att förändra världen. Men det är den första boken jag skriver som sprungit ur Flyktlinjer. Och om den boken blir antagen på ett förlag finns det fler böcker som ligger på jäsning här på bloggen. Till hösten fortsätter jag på det manus som redan påbörjats. Det finns minst två till. Det är en annan poäng med att blogga. Här skriver jag inga böcker, här skriver jag en bloggpost, och en till. I efterhand ser jag resultatet. När jag stannar upp och som här reflekterar över skrivandet och det som blivit. En post till kan man alltid skriva. En till.

Idag ska jag föreläsa om det bokmanus som jag väntar på besked om. Jag har låtit studenterna läsa och idag ska jag tala, om tankarna. Ska bli spännande att se hur orden tas emot, hur tankarna landar. Hoppas på bra samtal om samtal, som boken handlar om. Kultur som samtal och samtal som kultur. Måste därför snart bege mig. Än finns det lite tid. Vilar i tanken. Stressar inte. Ute lyser solen. Ser ut att bli en fin dag. Tar mig tid att tänka på det, att andas och att uppskatta det. Våren är en vacker tid. Tyvärr är det den tid på året då det är allra mest att göra. Och därför är det extra viktigt att ta sig tid och att känna tacksamhet. Vi är och visar varandra alldeles för lite tacksamhet. Det finns väldigt mycket att vara tacksam över och för, om man bara tar sig den tiden. En stund i solen, utan krav, till exempel. Och ju mer man är tacksam för, desto rikare blir man. Ingen blir tacksam av mer pengar, för det som verkligen betyder något i livet är gratis. Tar mig tid att fundera på det. Återkommer imorgon. Med vad vet jag inte, men med något.

Tack för att du läser! Utan dig är Flyktinjer bara ord i cyberrymden.