Kunskapen utgör tillsammans med mellanmänskliga relationer
det fundament som samhället vilar på. Vi har varandra och vårt gemensamma
vetande. Det är detta som allt annat bygger på och utgår från. Så när
läraryrken håller på att förlora sig status är det inget annat än en nationell
katastrof som håller på att segla upp. Att tillskriva Jan Björklund skulden för
utvecklingen är att ge just honom allt för mycket inflytande. Hans syn på
kunskap skrämmer mig dock och hans syn på vad som främjar kunskap och kvalitet
i skola och högre utbildning. Konkurrens?! Och när attraktiviteten för
lärarutbildningarna sjunker, höjd lön … Därmed blottläggs problemets vidd, för
om landets högste ansvarige för samhällets kunskapsförsörjning när en sådan syn
på kunskap, då har vi problem.
Problemen i skolan är allas problem. Förr eller senare
kommer bristen på kunskap att visa sig. Först som en lättare minnesförlust och
förvirring, vilken kan kompenseras med hjälp av teknik och stöttning utifrån.
Sedan, efter en inledande fas, kommer problemen att förvärras och Sverige
kommer allt mer att förlora kontakten med omvärlden och börja bete sig allt mer
förvirrat. Sedan kommer vanföreställningarna och funktion efter funktion stängs
av. När vi är inne i den fasen går förfallet snabbare, då börjar de som kan
lämna landet. Var vi befinner oss på detta sluttande plan just nu är svårt att
säga något om för det går inte att ställa diagnos på ett land. Sverige är inte
ensamt om att befinna sig i kunskapskris, därför är det svårt. Europa, Västvärlden
… många är påverkade och ingen vet vart vi är på väg.
Så länge vi har en uppkoppling och tillgång till Internet
klarar vi oss, kanske någon tänker. Där finns ju kunskapen, så vad ska vi med
lärare till? Tänk om, säger jag. På Internet finns massor med information. Och
information är inte kunskap. Detta att allt fler förväxlar information med
kunskap är en del av problemet. Vad är det för mening med att plugga när man
kan surfa? Speciellt som man inte får lön för mödan? När allt fler tänker så är
problemet redan ett faktum och skadeverkningarna har redan börjat rasera
grunden för allt annat. Och när vi ägnar tid åt att tjafsa, först om det
överhuvudtaget finns ett problem, och sedan om vad man ska göra åt det, utan,
att det händer något, utan sjukdomsinsikt. När vi tänker att problemet löses om
föräldrarna får välja skola själva och eleverna får skylla sig själva om
resultaten uteblir. När enkla lösningar som betyg och konkurrens införs för att
hantera problemen, då är vi illa ute, alla. För varje år som går utan att synen
på kunskap och värdet av vetande förändras kommer kostnaderna för att hantera
skadorna att växa i kvadrat.
Degraderingen av lärare och samhällets uppvärdering av yrken
och positioner som företagsledare och bankdirektörer, eller idealiseringen av
kändisar och fotbollsproffs, som tjänar ofattbara summor, ökar inte bara
klyftorna i samhället, de gör också något med medborgarnas och det uppväxande
släktets drömmar och visioner. Jag ska bli fotbollsproffs, säger många unga
idag. När jag var liten spelades det boll för att det var kul. Idag är det ett
yrke. Det säger något. Det visar vart befolkningen vill och vilka problem vi
står inför. Höjd lön för lärare kommer aldrig att kunna kompensera för skillnaden
mellan livet som fotbollsproffs och lärarens vardag. Aldrig. Det slaget är
förlorat. Först när unga drömmer om något annat kan vi hoppas på en vändning
och en ändring av den kurs vi slagit in på.
Vetande och glädjen i sökandet efter kunskap behöver
uppvärderas. Uppskattningen av kunskapen behöver höjas, för då kommer fler och
framförallt mer kompetenta människor att söka sig till Universitet och
Högskolor och arbetet i ungdomsskolan och på Gymnasiet får en annan mening.
Först när kunskapen blir eftertraktad och när den som vet och förstår möts med
respekt kommer kunskapsraset och krisen som Sverige befinner sig i att kunna
vändas. Tills den dagen infinner sig befinner vi oss i fritt fall och för varje
dag som går utan att insikt om problemets allvar och dess konsekvenser sjunker
in förvärras läget. Läser i tidningen. En notis bland andra. Följande borde ha krigsrubriker, för det är allas vår gemensamma framtid det handlar om.
Under 2000-talet sjönk intresset för lärarutbildningarna stadigt. De sågs över och gjordes om, och hösten 2011 började den första kullen i en ny modell med mer ämnesdjup och tydligare inriktningar mot stadier. Men starten blev avvaktande - antalet nybörjare sjönk. En viktig förklaring är att utbudet av lärarutbildningar krympte det läsåret, då ett antal lärosäten först nekades examensrätter de sökt.
Läsåret 2012/13 strömmade fler studenter till: 11 500, en ökning med åtta procent med föregående läsår. 2013/14 ökade antalet nybörjare på lärarutbildningarna igen, men bara med en procent, enligt Universitetskanslersämbetet (UKÄ).
När UKÄ efter en termin följde upp lärarstudenterna som började hösten 2011 hade 16 procent hoppat av. Värst drabbade är inriktningen mot högstadiet samt de naturvetenskapliga ämnena och matematik på såväl högstadiet som gymnasiet.
- Där är det verkligen kris. Andelen behöriga lärare är låg och det fylls inte på i tillräckligt hög grad, säger Mats Tegmark.
Följden har blivit att mer än hälften av lärosätena med högstadielärarutbildning lagt den på is, bland andra Karlstads universitet och Linnéuniversitetet.Krisen i och på lärarutbildningarna är i paritet med klimathotet och båda problemen har med samhällets och livets på jorden långsiktiga överlevnad att göra. Nu överdriver du, kanske någon tänker? Och det gör jag kanske, men har vi råd att ta risken att inte göra något? Det är den centrala frågan, för oss alla och för framtiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar