Kan man inte läsa kan man inte skriva kan man inte tänka och då blir det svårt att förstå hur världen, livet, allt hänger ihop. Finns det en samhällelig nyckelkompetens är det läs- och skrivförmågan. Läste gårdagens Metro att den förmågan är på tillbakagång, att så många som en fjärdedel av eleverna som går ett högskoleförberedande program på gymnasiet presterar dåligt på skrivdelen av de nationella proven. Det är inte bara tråkigt, det är i högsta grad ALARMERANDE. Om detta inte tas på största allvar är samhällets långsiktiga överlevnad hotad!
Kanske det kan låta överdrivet, men det är snarare en underdrift. Språket är en av människlighetens viktigaste förmågor. Kan man inte uttrycka sig via skrift är man förlorad och om skrivförmågan utarmas i samhället är det samhället som är hotat. Autocorrect är ett hjälpmedel för den som redan kan skriva och läsa, inte en ersättning för en vital mänsklig förmåga. Lika lite som Google och nätet är en ersättning för mänskliga kunskapsförmågor. Information är inte kunskap och kunskap går inte att nå utan förmågan att läsa och skriva.
Att det är just skrivförmågan som sjunker är en tydlig indikation på att läsförmågan också är dålig, för kan man inte läsa kan man inte skriva. Och då kan man heller inte tänka och kritiskt värdera kunskapen som krävs för att klara sig i livet och det avancerade samhälle som vi byggt för oss själva. Samhället måste förvaltas på ett klokt sätt för att inte raseras. Språket har med detta att göra, i allra högsta grad. Om språket är hotat är samhället hotat och då är människorna också hotade. Allt och alla hänger ihop och språket är en av mekanismerna som håller samman helheten.
I dessa uppsatstider märker jag av den minskande förmågan att skriva genom att allt mer tid måste läggas på att kommentera språket. För varje år som går finns allt mindre tid för kunskapsutveckling. Lägg därtill alla administrativa uppgifter som tillförs läraren och som ska ingå i uppdraget. Betänk att en heltid idag som igår är 100 procent. Det borde vara uppenbart för alla att utrymmen för kunskap krymper under dessa förhållanden. Och om studenterna inte ens efter tre år på högskolan kan uttrycka i ord vad de kan så kommer det att få konsekvenser ute i arbetslivet. Företagens förmåga att utvecklas minskar och därmed samhället och vår nuvarande levnadsstandard.
Varje minut som jag, när jag handleder examensarbeten, tvingas lägga på att klura ut vad studenten egentligen menar när jag stöter på en ofullständig mening fylld av syftningsfel är värdefull tid som tas från kunskapen. Och lägg därtill all tid som jag sedan, när jag möter studenten och vi ska gå igenom arbetet, måste lägga på att argumentera för att texten är undermålig. "Ingen har klagat på mitt språk tidigare", eller den värsta bortförklaringen av alla, "Jag är svenskalärare, så jag kan skriva!". För varje år ökar problemet. För varje kull studenter som går ut finns mindre och mindre tid över till kunskapsutveckling. Jag är docent i kulturvetenskap men känner mig allt mer som en svensklärare.
Det är allvarligt och borde resultera i något annat än en artikel i Metro. När allt fler medborgare skriver allt sämre påverkar det såklart den uppväxande generationen. Minskande skrivförmåga är en ond cirkel som kommer att bli svår att bryta. För om högskoleutbildning hotar att bli en skrivarcirkel där det enda man lär sig är att uttrycka sig någorlunda begripligt, då heter Universitetet fortfarande Universitetet, men det som återstår är bara ett tomt skal. Ett antal byggnader som tronar på minnet av fornstora dagar.
Detta är inte en sur gammal gubbes klagande på ungdomen, det är ett uttryck för oro för framtiden. Ett rop på hjälp från en som vigt sitt liv till kunskapen och som för varje år som går får allt färre utmanande frågor från den jag möter i min vardag. Även mina kunskaper hotas på sikt när allt mer av arbetstiden måste läggas på språket, på mediet som kunskapen förmedlas med, istället för kunskapen i sig. Jag tvingas av rådande omständigheter allt mer att upprepa mig. Har jag tur händer det som hände igår, att studenterna säger: Nu förstår jag vad du menar. Nu vet jag vad jag ska göra för att få ihop uppsatsen. Det kändes hoppfullt och gjorde mig glad. Än har vi bara kommit halvvägs genom uppsatskursen, än finns det tid. Fast betänk att när jag började arbeta som lärare vad språket inget som tog tid från kunskapsprocessen. Då fanns det med andra ord dubbelt så mycket tid att lägga på kunskapen.
Viktigt att ta sig tid ibland och tänka på dessa saker. För gör vi inte det kommer dessa saker, denna oförmåga förr eller senare att komma ikapp oss och då kan det vara försent att göra något åt saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar