Vilar i tankar och återvänder till den försummade serien Moralens geologi. Återvänder till filosofin, moralen och till förmågan att hantera komplexitet. Det är insikter och egenskaper som behandlas styvmoderligt i dagens pressade samhälle. För att lära sig abstrakt tänkande (för det första) och för att kunna hantera det i vardagen, i ett allt mer effektiviseringsjagande och målinriktat samhälle, krävs disciplin och tid och möjlighet till lugn och ro. Det är svårt och det blir allt svårare. Förmågan att uppskatta detta och insikt om behovet av det i vardagen utarmas i takt med ökande krav. När lager av lager av lager av krav läggs på varandra bildas ett slags sediment, skulle man kunna säga. Och på det sättet blir kulturen och moralen svårföränderlig, även om det i grund och botten handlar om något som utförs och som bara finns i stunden.
On a different level, the cellular chemistry presiding over the constitution of proteins also operates by double articulation. This double articulation is internal to the molecular, it is the articulation between small and large molecules, a segmentarity by successive modifications and polymerization. "First, the elements taken from the medium are combined through a series of transformations.. . .All this activity involves hundreds of chemical reactions. But ultimately, it produces a limited number of small compounds, a few dozen at most. In the second stage of cellular chemistry, the small molecules are assembled to produce larger ones. It is the polymerization of units linked end-to-end that forms the characteristic chains of mac-romolecules. . ..Ser detta som en beskrivning av kultur, eller en redogörelse för moralens struktur. Vi har att göra med sammansättningar, lager på lager av lager. Enskilda aktörer och element som fogas till och sluter sig samman med andra för att bilda kluster och större enheter. Enheter som går samman med enheter skapar trögheten som alla ser och som det är lätt att missta för statiskt varande. Moralen är inte, den blir, på samma sätt som kulturen och människorna.
The two stages of cellular chemistry, therefore, differ in their function, products and nature. The first carves out chemical motifs; the second assembles them.Samverkan mellan, det är viktigt. Det ena ger det andra, som ger upphov till något tredje, som ingen av delarna ensamt skulle kunna åstadkomma. Emergens, det är vad vi har att göra med. Assemblage, det vill säga sammansättning eller hopplock av delar som bildar enheter. Fler än en, men färre än många. Ett lager av sediment kan inte vara hur tjockt som helst. Överallt finns det gränser. Och det är dessa gränser som skapar enheter, men enheter kan gå samman och bilda större enheter. Större, och större, och större. Om det finns en gräns där och för den växten är omöjligt att svara på, i alla fall för människan med sin begränsade kunskapshorisont. Kulturen och moralen är dock alltid resultatet av samverkan, av ömsesidighet och av gemensamma insatser. Därför är mellanrummen viktiga och eftersom de så lätt glöms bort i sin skenbara obetydlighet behöver vi påminna oss om dess existens. Mellanrummen är den plats där det som håller helheten samman finns och verkar, glöm inte det!
The first forms compounds that exist only temporarily, for they are intermediaries on the path of biosynthesis; the second constructs stable products. The first operates by a series of different reactions; the second by repeating the same reaction." There is, moreover, a third level, upon which cellular chemistry itself depends. It is the genetic code, which is in turn inseparable from a double segmentarity or a double articulation, this time between two types of independent molecules: the sequence of protein units and the sequence of nucleic units, with binary relations between units of the same type and biunivocal relationships between units of different types. Thus there are always two articulations, two segmentarities, two kinds of multiplicity, each of which brings into play both forms and substances. But the distribution of these two articulations is not constant, even within the same stratum.Inget är konstant eller oföränderligt. Allt rör sig, om inte annat så i relation till vartannat och till varandra. Jag kan försöka stå stilla, men jag och det som är mitt påverkas av andras rörelser. Mellanrummet som finns mellan mig och världen förändras även om jag befinner mig i stillhet, om och när andra aktörer rör på sig. Beroende på rörelsens riktning befinner jag mig i framkant, bakkant eller mitt emellan. Jag är en del av rörelsen oavsett hur jag ser på saken och oberoende av om jag accepterar den eller ej. Samma gäller moralen och kulturen, som allt och alla är med om att påverka genom att vara och verka där och då. Det spelar ingen roll vad man gör. Ingen kommer undan kulturen och om moralen kan man hysa åsikter och tänka tankar, men man måste ändå alltid förhålla sig till den för den påverkar vardagen och möjligheterna som livet ger.
Dubbla artikulationer få bli dagens mantra, det jag reflekterar över när jag återhämtar mig här under dagen, i detta mellanrum mellan den ena och andra veckans arbetsdagar. Andas in, andas ut. Utan syre, utan vatten, utan mat, utan vänner. Vem är jag om inte en sammansättning av en hel massa olika saker och aspekter? Värt att tänka på ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar