Är du säker har du förmodligen fel

Den som är säker kan räkna med att få fler som lyssnar än den som är osäker. Det är en iakttagelse jag funderar på ofta. Oavsett vad man talar om så kommer den som är säker, eller den som i alla fall ger ett säkert intryck, den som inte tvekar eller svävar på målet, att betraktas som mer tillitsfull. Den reaktionen, det bemötandet, har inget med ämne eller fråga att göra, det bara är så. Det bör vi reflektera över, om vi verkligen vill ha kunskap som är hållbar och som fungerar, om vi verkligen vill veta. För det finns massor av saker i världen som inte går att uttrycka sig tvärsäkert om, av det enkla skälet att det handlar om företeelser och fenomen som är vaga till sin natur. Om vi då idealiserar och beundrar den som uttrycker sig med tvärsäkerhet och värderar denne högre än den som är osäker kommer det att påverka synen på kunskap och i förlängningen samhället och dess hållbarhet.

Tvärsäkerhet som mål för vetenskapligt arbete är förkastligt. Eller vänta lite, att uttrycka sig så leder tanken fel, det jag menar är att eftersom vi människor verkar ha lättare att lyssna på och ta till oss det som sägs med säkerhet, av den som utstrålar självsäkerhet, kommer vi att ha svårt att hantera forskningsrön som är vaga. Framförallt kommer vi att få problem med att ta till oss tvärsäkra uttalanden, byggda på solid forskning, om det som är vagt till sin natur. Som kunskap om kultur, till exempel. Viktigt vetande om det som är komplext såsom kultur, hållbarhet, kunskap eller lärande kommer att tas emot och uppfattas som problematiskt och när det ställs mot tvärsäkra tankar (oavsett hur dessa ser ut eller hur vetenskapligt förankrade de är) kommer kunskapen om det vaga att förlora i förklaringskraft och dess förmåga att nå ut försvagas. Hur behagligt det än är att lyssna på en tvärsäker och retoriskt skicklig presentatör är det lika fullt förrädiskt. Åhörare invaggas oerhört lätt i en falsk säkerhet, och den som är kritisk eller tveksam till innehållet som presenteras, han eller hon måste upparbeta kraft och mod för att resa invändningar. Detta är en konsekvens av människans biologi, det är så vi är och fungerar. Det är en förutsättning för människans sökande efter bra och användbar kunskap om livet här på jorden som borde uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet idag.

Säkerhet tenderar att förstärka argumenten som förs fram. Och det motsatta gäller för den som väljer en annan metod för att presentera sina tankar. Lite frustrerande, men det är som det är. I samhället och inom akademin idag förväntas man vara tvärsäker. Det finns en dyrkan och en idealisering av den som är trygg, den som pekar med hela handen, den som vet vad han eller hon vill, och som har förmågan att få sin vilja igenom. Hen kan vi lita på, hen förlöser oss från oron och lättar vår ångest över tillvarons osäkerhet och framtidens ovisshet. Den som säger sig veta lyssnar man på, för att det är inprogrammerat i oss. Och den som söker pengar för sin forskning måste vara säker på sin sak och den som lovar mest, med störst säkerhet, hen kommer att erhålla anslag i den mördande konkurrensen. Och den som lyckats i konkurrens, den kommer att hyllas som en hjälte. Att kunskapen vi får är oanvändbar och att detta förfarande gör att kunskap som vi verkligen behöver går förlorad är en insikt som är svårt att uppmärksamma. Ett av livets alla paradoxer och moment 22.

Konsekvenserna av att tvärsäkerhet upphöjts till norm i samhället borde uppmärksammas och beforskas, men det är en fråga utan givna svar, ett komplext problem som har med kultur att göra och som därför är vagt till sin natur. Att formulera frågan som en forskningsfråga med chans att nå framgång i konkurrensen om medel är svårt, långt svårare än att forska om ämnet. Lika fullt är det kunskap vi behöver för att kunna ändra på synen på kunskap och vad som är en bra forsknings- och utbildningspolitik.

Jag talar i egen sak här, men ser inte frågan som ett särintresse. Jag har vigt mitt liv åt kunskapen och kommer att fortsätta förmedla tankar om kultur, oavsett om jag får pengar eller inte, för jag tror på detta och har evidens för övertygelsen. Jag vill visa på vinsterna, de vetenskapliga vinsterna, med att anamma ett mer samtalsfrämjande klimat för kunskapsproduktion. Det ser jag som ett sätt att komma förbi tvärsäkerhetens paradoxer. Idag är debatten kung, och samtalet betraktas som förlegat. Det finns inte tid att samtala, för allt ska gå snabbt och vara effektivt. Därför glömmer man bort att samtalet, just när det kommer till frågor som är komplexa och vaga till sin natur, är det överlägset bästa och mest effektiva sättet att nå kunskap.

Vill vi bygga ett mer hållbart samhälle måste vi öppna upp för samtal och underlätta möjligheterna till möten mellan kompetenser, istället för möten mellan representanter för ämnen eller organisationer, som mer försvarar positioner än söker förutsättningslös kunskap. Kunskapen om kultur och vår gemensamma framtid finns inte, den skapas. Därför är konkurrens förödande, för den gynnar den starkes rätt och ger den som saknar insikt och framförallt empati fördelar, på kunskapens och humanismens bekostnad. Samtal tar tid, visst. Men tid är det enda vi har, om man tänker rätt på saken. Vi lever våra liv här på jorden och vad vi gör är att fylla tiden med innehåll. Effektiviserar vi kan vi fylla livet och den tid vi har med mer innehåll, men gör vi det förlorar vi fokus på det som är här och det som är nu. Hälsa, kunskap och medmänsklighet kräver tid och kostar på, men det ger något tillbaka, vilket en ny platt-TV inte gör. Konsumtion föder mer konsumtion och späder på utvecklingen som här skissas på.

Huvudpoängen, mitt försvar för samtalet, är följande: samhället som helhet har väldigt mycket att vinna på att börja samtala mer och debattera mindre. Det som fungerar kommer även fortsättningsvis att släppas fram, och det som inte fungerar kommer ändå att försvinna. Vinsten med samtala är att det klimatet driver innovation och främjar nytänkande, vilket behövs för att hitta lösningar på nya problem. Samtalet plockar fram och förädlar det bästa hos människan. Debatten leder till motsatt utveckling. Samtalet främjar integration och hjälper oss att se världen, livet och varandra. Samtal dödas av tvärsäkerhet och lever på osäkerhet. Genom att samtala både lär vi oss och är med om att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle.

Tänker aldrig anpassa mig och spela med i spelet. Inte förrän någon kan visa mig att jag har fel i ala fall. Nyckeln till bättre kunskap är sökande och ödmjukhet. Tvärsäkerhet leder till enkelspårighet och grandiositet och det har mig veterligen, genom historien, aldrig lett till något gott för något samhälle. Individer gynnas dock, på gruppens bekostnad.